Kvart i nio checkade vi ut från Kings Hotel i centrala Perth och hann springa över till Croissant Express och köpa frukost att ta med. Taxi var beställd till klockan nio och i perfekt tid rullade den fram vid entrén och vi lyfte in våra väskor.
20 minuter senare var vi framme vid inrikesterminalen. Incheckningen gick smidigt via elektroniska incheckningsmaskiner. Men ändå visade det sig bli en kö till bagageinlämningen. Överallt stod dock skyltar att de bygger ut flygplatsen vilket kommer medföra snabbare incheckning. Vi tyckte ändå de hade ett snabbt och smidigt system.
Vi småkollade i några av affärerna på flygplatsen men var ganska morgontrötta och satte oss snart vid gaten och väntade på att få gå på planet.
Flygresan till Ayers Rock tog drygt två timmar. Vi blev serverade både dryck och tilltugg samt en lättlunch under flighten.
Nedanför passerade den röda öknen och som sträcker ut sig över stora delar av Australiens mitt. När vi närmade oss landning såg vi på nära håll både Ayers Rock och The Olgas genom flygplansfönstren.
När vi landade fick vi flytta fram klockan en halvtimma, eftersom vi kommit till en ny tidszon. Genom dörrarna i planet mötte oss en mycket het luft. Vi njöt naturligtvis och plockade snabbt av oss tröjorna som hade varit sköna att ha på oss på flygresan eftersom luftkonditioneringen som så ofta var sval.
Vi promenerade från planet längs en trottoar längs byggnaden och in till ankomsthallen där vi kunde se hur flygplatspersonal lastade in bagaget från planet in genom en lucka i väggen. På andra sidan väggen såg vi när vi kom in att det rullande bagagebandet och snart var det våra väskors tur att lastas på bandet.
I ankomsthallen fanns även diskar för de stora hyrbilsfirmorna. Vi hade bokat bil hos Avis och gick fram för att hämta ut nyckel. Vi fick en karta, även om det är ganska enkelt att hitta och ta sig fram här. Tjejen hos Avis beskrev vägarna runt Ayers Rock som en gigantisk rondell. Precis utanför flygplatsen stod hyrbilarna och vi hittade snabbt vår vita Toyota Corolla som vi skulle ha det närmsta dygnet.
Det var enkelt att hitta vägen från hotellet till Yulara, hotellbyn som också kallas Ayers Rock Resort. Det var inte heller svårt att hitta vägen till The Lost Camel där vi bokat rum, det var bara att följa vägen som gick i en stor cirkel och från vilken vi svängde vänster efter några avfarter.
The Lost Camel är ett lite speciellt hotell. De har bra priser för att vara i området men har ändå lyckats få till en unik stil och designad miljö som kändes exklusiv. Bakom incheckningsdisken stod en mycket trevlig och serviceminded man som glatt hälsade oss välkomna.
Han berättade lite om hotellet, området och visade oss på en liten karta var vårt rum låg.
Receptionen är ganska stor och välkomnande. Här finns fåtöljer och soffor i klara men matchande färger, lokal konst utmed väggarna och en liten bar i ena änden.
Vi gick genom receptionen och ut, förbi poolen, och bort till vårt rum.
Mitt i rummet stod en säng med lila överkast och prydnads kuddar i matchande färger. Bakom fanns tvättställ längs en vägg och bakom den både toalett och dusch.
På den orange färgade fondväggen framför sängen hängde en platt tv. Tv är något som tillkommit till hotellet bara två månader tidigare. Tidigare försökte hotellet göra en grej av att inte ha tv på rummen, men gästerna hade klagat. Nu, efter att tv installerats på alla rum, hade gästerna inte längre några klagomål. Lustigt vad en tv i rummen kan göra för många.
Vi lämnade vårt bagage på rummet och vi tog endast med oss en av de små väskorna där vi hade kameraobjektiv och en flaska vatten.
Sedan begav vi oss ut till bilen och körde mot Uluru.
Var man än är ser man klippan, eftersom landskapet är platt. Vägskyltarna var också tydliga. Det finns faktiskt inte så många vägar att välja på här ute i öknen. Längs vägen passerade vi en vägspärr där vi fick betala inträde i nationalparken. Inträdet gällde för tre dagar och innefattade även The Olgas.
Vi svängde in till en utsiktsplats som var avsedd för solnedgången. Det var inte dags för solen att gå ner på ett antal timmar, men vi stannade till för att kolla vyn och klippan i totalt solsken så här några timmar innan. Det var otroligt hett och flugorna var lite enerverande när de envisades med att sätta sig i ansiktet.
Ayers Rock var faktiskt ett av de ställen vi sa att vi inte behövde besöka vid denna resa, då vi faktiskt var här 2002, och att detta är en typisk ”been there – done that” ställe. Men då vi såg att flygen från Perth till Cairns ändå mellanlandade i Ayers Rock kunde vi inte låta bli att stanna till. Och när vi stod här nu konstaterade vi att det verkligen var kul att återuppleva detta igen. Wow-upplevelsen är kanske större första gången, men även andra gången var det en fantastisk upplevelse och man fascineras över denna stora stenklump mitt ute i öknen.
Vi satte oss åter i bilen, drog på air-conditionen ytterligare och såg till att den sista flugan lämnade bilen. Så körde vi vidare ut på vägen med riktning till det kulturella centrat intill Ayers Rock.
Vid Uluru Cultural Center får man, av hänsyn till aboriginer och deras lagar, inte ta kort eller filma. Cultural Center är väl värt ett besök. Här får man ta del av information och fakta kring aboriginer, deras liv och leverne, så väl som sägner kring klippan, information om djur i området etc.
Det finns gott om fotografier. Fotografier på aboriginer som avlidit tas bort och ersätts med en svart pappersbit. Även deras namn tas bort. Allt enligt aboriginernas tradition.
Vi gick runt och tog del av informationen och utställningarna. Aboriginerna är måna om naturen och ber alla andra att värna om den också, och att inte plocka med sig stenar etc från klippan som souvenirer. Vid en del av centrat finns en pärm med brev ifrån personer som skrivit och bett om ursäkt då de i efterhand ångrat att de tagit med sig delar ifrån klippan. En del av dåligt samvete och andra som uppgett sig drabbats av otur efter de tagit med sig stenarna.
Efter att ha strosat igenom turistshopen köpte vi en kall läsk och varsin glass som vi njöt av vid en bänk i området. Sedan återvände vi till bilen och körde vidare.
Förra gången gjorde vi en guidad tur, men det är ganska skönt att ha tillgång till egen bil och göra saker i sin egen tid. Vi körde en bit runt klippan i riktning mot Kuniya parkeringsplats.
Nu var vi riktigt nära klippan och stannade vid parkeringsplatsen för att gå av och ta en promenad vid södra sidan var klippan. Detta kanske är en av de mer intressanta platserna att bekanta sig med klippan.
Gångarna ledde oss in mot den södra delan och in i en liten ficka som går in i den annars så jämna klippan. Vi gick in mot Mutitjulu vattenhål. En grupp satt ner och lyssnade på guiden som berättade en sägen om en kvinna och en orm som sägs vara uppkomsten av vattenhålet och några hål i väggen högre upp på klippan.
I närheten finns också målningar kvar på väggarna som sägs använts av aboriginerna för att lära sina barn historian om aboriginernas liv.
Vissa av symbolerna syntes fortfarande väldigt tydligt, vissa hade målats i lager över andra och olika färger hade använts.
Vi lämnade denna del och promenerade vidare utmed klippan. Även fast solen låg på ordentligt nu fanns läckra skuggningar på vissa delar av klippan som gav den mer intressant struktur.
Klippan i sig är också fascinerande med sina mönster, håligheter och färg. Det är så märkligt att en så här stor klippa ligger helt ensam ute i en annars så platt öknen.
Vi kom fram till en plats där en stor skylt informerade om att man inte fick passera avgränsningen, som fanns längre fram i form av en kedja. Detta då området är en helig plats för aborigin kvinnor. Om man bröt mot detta väntade dryga böter som straff.
Vi vände tillbaka och kom så småningom fram till bilen. Åter igen var det skönt att sätta sig och få en dos svalare luft, det vill säga efter att de dryga 40 graderna lagt sig och bilens air condition kommit igång.
Vi fortsatte vägen billedes i motsols riktning runt klippan.
Snart kom vi fram till platsen vi utgått ifrån 2002 när vi klättrade upp för denna gigantiska klippa. Nu för tiden har man stängt möjligheten att klättra upp för klippan under sommar månaderna.
Vi gick ur bilen och tittade uppåt. Det var inte utan att man nästan kunde känna i benen hur det var att klättra upp förra gången. När man tagit sig upp första biten var man väldigt glad över kedjan de har satt upp som man kan ta hjälp av under vägen uppåt. Och så var det bara att klättra.
Vi minns hur vi trodde vi närmade sig toppen, men när man väl kom dit så såg man ett högre ställe längre bord, det var bara att fortsätta kämpa. Och detta i den stekande värme som det var den dagen vi klättrade.
Aboriginerna själva ber alla besökare att inte klättra på klippan, då det strider mot deras tro på något vis. Samtidigt är det faktiskt tillåtet, förutom då just under sommarmånaderna och när temperaturen går över 36 grader.
Klockan närmade sig nu sju och solnedgången skulle strax äga rum. Vi återvände till bilen och fortsatte runt klippan för att åter komma fram till den plats vi var några timmar tidigare, utsiktsplatsen för bästa tänkbara vy över klippan vid solnedgången.
Nu var det många bilar på parkeringen, och folk stod utmed gräset redo med kameror.
Vi tittade lite oroligt bort på molnen som täckte solen men det visade sig inte vara någon fara. 19.20 såg vi fortfarande ingen större skillnad men 19.30 började de läckra färgerna och det läckra färgskådespelet på klippan satte fart. Solens strålar vandrade över klippan och skapade ett vackert skådespel.
Endast fem minuter senare var skådespelet över, men vi stod ändå kvar och beundrade vyn en stund till.
Det är mäktiga vyer och otroliga landskap. Inte undra på att det är en plats som lockar många besökare.
Det började mörkna och vi åkte tillbaka till hotellet. När vi parkerade bilen var det kolsvart ute. Vi gick inom livsmedelsbutiken i hörnet av parkeringen vid vårt hotell, för att köpa frukost för morgondagen. Planen var nämligen att tidigt köra mot the Olgas för att uppleva soluppgången där. Törsten höll i sig hela tiden och vi passade på att köpa lite kalla drycker.
Tillbaka på hotellet gjorde vi ett snabbt besök på rummet och la in våra köpta varor i kylen. Sedan gick vi den korta sträckan till Gecko cafe som kändes som ett utmärkt val denna kväll. Dels då ställena stänger ganska tidigt häromkring och vi såg på en skylt som vi passerade att Gecko cafe stängde 21.30. Dessutom hade kvinnan i receptionen tipsade om just Gecko Cafe och tyckte detta var bättre än ett annat ställe vi läst om.
Alla bort utomhus var upptagna, men precis när servitrisen tittade sig om reste sig ett par vilket gav oss ett ledigt bord. Perfekt för oss som verkligen ville njuta av den härligt varma kvällsluften.
Vi slog oss ner och beställde in varsin kall öl. På servitrisens rekommendation blev det en Carlton Dry.
Huset specialitet var en hamburgare-tallrik vilket vi båda bestämde oss för.
Maten dök strax upp och det satt gott att äta nu efter en ganska lång dag som både innehöll resa och upplevelser.
Hamburgaren var god och den kalla ölen likaså. Någon dessert orkade vi inte denna kväll. Det skulle bli en tidig morgon och vi behövde all sömn.
Vi betalade och gav oss tillbaka den korta biten till vårt rum.
Poolen hade några besökare trots att det var kväll. Området var diskret men fint upplyst. På vår väg sprang några kryp och skalbaggeliknande djur förbi. Det är alltid bra att kolla var man sätter fötterna för säkerhets skull.
På rummet slog vi på tvn och fastnade på en lättsam komedi, Bad girl, under tiden vi förberedde för morgondagen. Sedan kröp vi ner och kollade klart filmen innan vi somnade. Bara drygt 4 timmar till vi skulle upp igen.
