Strax efter ett på natten vaknade Lasse och frågade Anki varför hon skakade. Väldigt snart insåg han att hela stugan skakade. Det var en mindre jordbävning men den kändes rejält i stugan under en kort stund.
I gryningen vaknade vi till igen av aporna som var mer högljudda än vanligt. De kallas vrålapor men frågan är om det inte är mer av någon slags sång de egentlige framför.
Vi somnade om igen och vaknade strax efter åtta då vi gick upp. Då vi satt och åt frukost kunde Fransisco berätta mer om jordbävningen. Det var nämligen Panama som haft en jordbävning på hela 6,7 på Richterskalan och det hade varit starkt även i vissa delar av Costa Rica.
Vi hade en ganska lugn morgon. åt frukost och läste en del innan vi kände vi att det var dags att dra sig till stranden. På vägen dit, genom trädgården, hörde vi ljudet från en vrålapa i närheten. Blickarna gick direkt upp emot trädtopparna. Man har lärt sig att höra hur pass nära aporna kan vara även om deras läten hörs långväga. Vi har också blivit bättre på att hitta dem i träden.
Högt upp i ett av träden intill oss hängde denna vrålapa och dinglade upp och ned. Fascinerande stannade vi och begrundade honom.
Han åt och gäspade och vi kunde se alla de vassa tänderna. Han höll sig mestadels i skuggan men då och då nådde solstrålarna hans guldbruna maghår.
Vrålapan höll oss fast här en bra stund. De är så fantastiska att titta på.
Till slut kände vi att det var dags att lämna apan och fortsätta dit vi egentligen var på väg, nämligen till stranden. Många hade nämnt en strand lite längre bort åt andra hållet som skulle vara fin så istället för att gå till höger ut på stranden tog vi idag till vänster i riktning söderut.
Vi rundade udden, vi gick över mängd stenar och klippor och när vi kommit runt nästa udde bestämde vi oss ändå för att vända om.
Värmen var mer och mer pressande. Det var våra sista timmar i denna delen av Costa Rica och vi längtade efter att få lägga oss ner och njuta av stranden och läsa våra böcker vi ännu knappt påbörjat. Innan vi vände om stod vi en stund och beundrade utsikten över hela Playa Arcos.
Efter en timma på stranden kom en regnskur. Under denna passade vi på att gå upp till stugan och packa ihop våra väskor.
Det blev en kort stund till på stranden innan vi var tvungna att lämna Villa Leonard.
Vi betalade vårt hotell och tackade Fransisco och den yngre killen som jobbar där för besöket. De stora ryggsäckarna slängdes upp på ryggen och vi promenerade upp till Katakulo restaurang för att ta avsked ifrån dem. Samtidigt passade vi på att ta varsin Coca Cola. Det var snart dags för bussen vi skulle ta till Cortez att komma. Precis då vi kommit upp till vägen började det regna. ägaren till Katakolo kom då uppspringande med två stycken parasoller de har nere i restaurangen och lät oss och de andra som väntade på bussen använda dessa som jätteparaplyer.
Bussen kom och tog oss söderut till Ciudad Cortez. Det var väldigt stängt i hela byn men på det lilla torget där vi steg av bussen pågick någon jultillställning för barn.
Några få minuter senare dök en buss upp med markeringen Palmar Norte upp. Denna buss skulle köra oss till just Palmar Norte vilket var dagens slutdestination för oss.
Bussen rullade in i Palmar Norte och släppte av oss i mitten av centrum. En taxi dök upp, vi hoppade in och bad dem köra oss till Hotel Vista Al Cerro där vi tog in på rum 4.
Klockan var halvsex när vi promenerade in i stan och gick runt några kvarter. Inte heller denna stad var särskilt stor. Allt var stängt sånär som de asiatiska restaurangerna. Kanske firade alla Ticos jul, men asiaterna verkade jobba som vanligt.
På El Dragon Dorado satte vi oss och beställde in mat. Tvns nyhetsprogram informerade om jordbävningen och på den vita väggen fångade Geckoödlan en fjäril. Själva drack vi upp den sista ölen och betalade för oss.
Tillbaka på rummet kollade vi lite på TVn innan vi släckte lamporna för denna dag.
