Det känns märkligt att man somnar mycket tidigare när man är på semester än när man är hemma. Men så är det faktiskt på den här typen av resor. Detta gör förstås att man vaknar tidigt också vilket är väldigt bra eftersom solen går ner redan innan kl 18. Denna morgon satt vi pigga och utvilade vid frukostbordet klockan åtta och åt rostade mackor med mozzarella och drack kaffe.
Vägen från vårt boende upp till landsvägen är inte lång men man tappar mycket vätska i så hög luftfuktighet som det är här. Redan uppe vid Katakolo bar kände vi behov av vätska och vi beställde varsin Coca Cola.
Även om vi blivit positivt överraskade att Costa Rica ändå är ett relativt organiserat land kan man aldrig vara helt säker på att tiderna för bussar stämmer. Vid elvatiden gick upp och ställde oss vid busshållplatsen, om det nu är vad man kan kalla denna bit vid vägen. Någon bänk eller skjul finns inte. Man får stå vid väggrenen och invänta bussen, eller som Anki, sätta sig vid vägkanten med benen dinglande ner i diket.
Efter en stund stannade en bil till vid väggrenen. Det visade sig vara en kanadensare som nog tyckte synd om oss när vi stod mitt i den stekande solen och väntade på bussen.
Vi hoppade in i hans bil glada över att äntligen komma iväg. Killen ifråga kom ifrån Toronto och bodde i Costa Rica under denna delen av året. Han regisserade musikvideos och gjorde rese-dokumentärer för radio.
Strax innan Uvita, vid en liten avfart med en bensinmack och en affär släppte han av oss. Där kunde vi använda vårt telefonkort för att ringa hem och önska god jul. Det är ju trots allt julafton idag även om man här, ute i bushen i Costa Rica, är långt ifrån den kommersiella jul som råder hemma. “Tummen upp”-tecknet till kanadensaren visade att telefonerna var ok och han körde vidare.
Efter att vi ringt våra föräldrar promenerade vi den sista korta sträckan till Uvita. Det var riktigt hett och direkt vid vägskälet som delar byn satte vi oss på en servering och tog något att dricka.
Uvita är en liten by som delas av landsvägen i mitten. Trots att man knappt kan tro det finns telefoner här fick vi höra att det fanns Internet.
Vi gick över landsvägen och hittade vägen till ett hus där det stod en skylt med Internet utanför. Så snart vi gick in förstod vi att vi kommit rakt in i en familjs vardagsrum. Hela släkten var där och vi blev glatt presenterade för den ena efter den andra.
Vi pratade en stund med dem innan vi satte oss vid datorn och skickade iväg en del julhälsningar via e-mail.
En stund senare var det dags att ta farväg av våra nyvunna Costa Ricanska vänner.
När vi närmade oss landsvägen kände vi ett ökat behov av att dricka något igen. Vid vägen stod bussen som
Tillbaka på “sodan” La Naranjita satte vi oss och beställde in dricka och varsin sandwich. Ute vid vägen stod en buss i riktning mot det håll vi senare skulle. Chauffören stod utanför och tog en paus. Han sa till oss att han skulle köra vidare klockan 15 vilket passade oss bra.
Längre ner på vägen efter La Naranjita låg en liten handelsbod där vi köpte lite nötter och vatten. Strax därefter var det dags att sätta sig på bussen. Det var inte raka vägen åt vårt hotell, vi körde lite omvägar i södra Uvita och områden inom Bahia Ballena.
Tillbaka till vårt boende samlade vi bara ihop några få saker och gick direkt ut till stranden. Istället för att lägga oss ner beslutade vi oss för att promenera längst med stranden.
Vi gick norrut under nästan två timmars tid. Då solen började gå ner vände vi tillbaka.
I höjd med stranden utmed vårt boende kunde vi se det sista av solen sjunka ner i horisonten under så kort tid som ett fåtal minuter.
Efter lite vila i vår lilla stuga gick vi upp till Katakolo. Det var här vi tillbringade julaftonskväll 2003. Arroz con camarones y ensalada och Pollo frito con arraz y ensalada tillsammans med öl beställdes in.
Middagen åts upp och vi beställde in mer öl samtidigt som familjen som äger restaurangen laddade videon med filmen Ghost. Ungefär två timmar senare hade vi sett klar filmen och druckit någon öl ytterligare.
Mätta och trötta betalade vi för oss, tog upp ficklampan och gick den mörka vägen tillbaka till vår stuga.
