Regnet gjorde uppehåll då vi checkade ut från rum 11.
Vi gick ner till Aveturas Arenal där vi skulle bli upphämtade. Mitt emot kontoret ligger bageriet Mus Anni där vi passade på att köpa frukost. En chaufför vid namn Miguel skulle hämta oss halv åtta. Han var på väg fick vi höra. 45 minuter senare fick vi meddelande om att ett träd blåst ned och blockerade hans väg. 1 timma senare dök han upp.
Vi hämtade upp några till innan vi lämnade byn. Några få kilometer senare stannade minibussen. Chauffören gick ur och lyfte up passagerarsätet. Där under satt nämligen motorn och det rök så mycket ifrån den att alla fönster immade igen. Inne i bussen öppnade vi fönster och utanför kom en man springande med en dunk vatten. Efter att tre costa ricanska män mekkat med motorn några minuter åkte vi vidare.
Vi närmade oss en sjö och bussen stannade. Här skulle vi av. Allt bagage lyftes över till en liten båt som väntade på oss. Det regnade och vi var tacksamma över båtens tak.
Trots regnet var det en vacker båttur. På andra sidan sjön väntade en ny buss som vi under två timmar åkte med på väldigt skumpiga vägar.
Framme i den lilla byn Santa Elena bytte vi till en annan bil som körde oss den sista och allra mest skumpiga vägen till Trapp Family lodge. Trap Family lodge är en mycket fin djungellodge helt inrett i trä. Vi checkade in och fick nyckel nummer 16.
Rummet var stort och fönstren ut vätte direkt mot skogens trädkronor.
Det var strax dags för lunch och vi gick ner till lodgens restaurang. Någon lättlunch var det inte tal om här. Här ingick både sallad som förrätt, varmrätt och dessert i lunchpriset som för övrigt var betydligt dyrare än andra restauranger. Hotellet ligger dock ensamt och så nära ingången till nationalparken Monte Verde man förstår de tar lite extra betalt.
Vädret var blåsigt och regnigt. Uppe på rummet passade vi på att ringa Interbus (Costa Ricas väletablerade bussbolag) och förhöra oss om transport till Miguel Antonio om några dagar.
Vi befinner oss i självaste molnskogen i Costa Rica och att det är regnigt får man nästan räkna med. En extra tröja och regnjackor åkte på innan vi promenerade den korta biten till nationalparkens ingång.
Vi valde att utforska skogen på egen hand och valde en runda som beräknades ta drygt två timmar att gå.
Det är en vacker skog, nästan som hämtad ur en sagobok. Tyvärr såg vi inte så många djur, kanske på grund av regnet och blåsten som tidigare varit.
Under våra timmar i skogen var det mestadels uppehåll men just som vi kom till en öppen utsiktsplats vräkte regnet ned.
Det var trots allt väl värt att besöka denna mystiska skog. I slutet av vår ca 4 kilometer långa trekk korsade en agouti (ett djur som påminner något om en blandning mellan kanin och råtta) vår väg. Solen lyste upp och förmodligen kom fler djur fram samtidigt som vi lämnade naturreservatet.
Strax efter Monte Verde ligger Hummingbird garden. Det var stängt men utanför flög en mängd kolibri fåglar.
Det var två blöta och leriga personer som återvände till hotellet.
Uppe på rummet var det skönt att ta en dusch och byta kläder. Vi läste en stund innan vi gick ner till restaurangen för att äta kvällsmat.
