Tio över fem är obarmhärtigt tidigt för oss. När klockan ringde kämpade kroppen verkligen emot och försökte påpeka att den verkligen inte är gjord för att gå upp vid denna tid. Våra hjärnor påpekade dock att vi var tvungna att gå upp eftersom vi hade bokat utflykt till Corcovado naturreservat. Vi hade en lång men förhoppningsvis mycket minnesvärd dag framför oss.
Hjärnan och kroppen verkade komma någorlunda överens och vi släpade oss upp från sängen.
Uppe i restaurangen stod frukost för oss och ett italienskt par som vi skulle göra utflykten tillsammans med serverad. Det såg otroligt gott ut med den stora frukttallriken. Kaffe, bröd och pannkakor kom också in. Fast klockan var som sagt väldigt tidig och våra kroppar var mentalt fortfarande i sovande tillstånd. Vi fick dock i oss lite.
Pedro som var vår guide även denna dag kom under tiden vi åt och påpekade att båten vi skulle åka med hade kommit. Vi fick alla skynda oss att få i oss det sista och springa in och hämta våra dagsryggsäckar. Vatten, vatten och åter vatten var viktigt att ha med sig. Regnjackor, solkräm och myggmedel fanns också med i packningen. Och så kameror förstås.
Nere vid stranden åkte sandalerna då vi fick gå en bit i vattnet för att komma upp i båten. Det hade regnat kraftigt under natten men det var klar himmel när solen steg up över bergen. Vi fick en vacker vy då vi sittande i båten vände oss om och såg över fastlandet som vi nu lämnade.
Båtresan utmed kusten var ett litet äventyr i sig. När vi skulle i land var vågorna höga, det var svårt att hitta tillfälle att ta sig igenom de höga vågorna. Föraren snurrade omkring för att invänta rätt timing att undvika vågornas brytning och ta sig in till land.
Snabbt hoppade vi ur båten och vadade in sista biten med vår packning.
Corcovado naturreservat har olika ”ranger-station” varav Sirena är en av de mest kända. Vi gick iland vid San Pedrillo ranger-station.
På några liggande trädstammar satte vi oss och bytte till trekkingskor. Nu var det nämligen dags att ge sig av i djungeln.
Pedro berättade om de olika regnskogstyperna, primary rainforest och secondary rainforest. Secondary rainforest är som äldst ifrån 60-70talet. Annan skog har tidigare funnits på området men har huggits ner delvis under guldrushen men även senare. Därefter har skog fått växa upp och fått namnet secondary rainforest.
Efter en kort sträcka in i djungeln kunde vi höra och se vrålapor högt upp ovanför oss. Under tiden vi hoppades på att aporna skulle ta sig längre ner i de höga träden flög en jättelik fjäril med härligt klar blå färg förbi. En sådan fjäril man ser i sagoberättelser.
Trekken fortsatte och vi kunde se en hel del vackra fåglar. Strax hamnade vi mitt i en grupp vrålapor som hoppade omkring i träden runtomkring oss. De hängde upp och ned i sina svansar och åt blad från olika träd.
Vår närvaro verkade inte störa dem nämnvärt.
Vi fortsatte genom skogen och ut mot stranden. Pedro stannade och berättade att han nu skulle presentera oss för “the love of his life”. Vi tittade mot trädet framför oss. Lasse var den första som fick syn på den håriga bollen i trädet, en sengångare.
Det är så här man oftast ser dem… sovande! Sengångaren satt bara några meter ifrån oss i ett träd vars stam gick i lutande riktning utöver stranden. Vi gick runt och under trädet för att se om vi kunde få en glimt av någon tass eller kanske ett litet huvud.
Pedro sa till Lasse att han kunde klättra uppför den lutande stammen och närma sig vår trötta kamrat. Med kameran i högsta hugg klättrade Lasse upp. Våra knackningar på stammen hade inte fått gensvar men när Lasse närmade sig trädkronan undrade den trötta sengångaren nog vad som hände. Sakta såg vi den röra sig och det mest underbara söta ansikte tittade upp på Lasse.
Vi fick ett lysande tillfälle inte allt för många får, nämligen att se en vaken sengångare.
Den charmade oss alla totalt. Den sträckte ut sig på ryggen och tittade ner på Anki som stod strax under den.
Mest ögonkontakt hade den nog med Lasse som var uppe i hans träd. Att man vågar gå så nära är så klart enbart för att vi vet att sengångaren är ett av de mest lata djur som finns och rör sig i slowmotion hastighet.
Att Pedro kallade detta djur för hans livs kärlek och det vackraste han visste är lätt att förstå. Det var svårt att slita sig men vi fortsatte ut med stranden.
Pedro letade efter en riktigt stor och fet boa constrictor som han tidigare sett kring dessa träd men vi hittade inga boa-ormar här denna dag.
En bit längre fram fanns en bäck och vi satte oss här för en liten vila. Pedro passade på att hoppa i och bada.
Efter vår lilla paus fortsatte vi åter mot platsen vi utgått ifrån.
På vår väg såg vi några vackra Scarlett Macaws i ett av träden intill oss som strax flög iväg.
Strax efter flög en grupp pelikaner förbi i en välordnad formation.
Några meter längre fram fick vi se en stor fågel, en av Costa Ricas största fågelarter. Fågeln satt först uppe på en gren, bara några meter ifrån marken, och hoppade sedan ner i buskaget och försvann längre in i skogen.
Vi gick tillbaka till San Pedrillo för att äta lunch. Pedro plockade fram pasta med tonfisk, sallad, olika pålägg, bröd med mera och vi satte oss hungriga för att äta.
Efter lunchen fick vi en stund på egen hand. Vi tog en promenad längs stranden. I ett av träden vi passerade satt ännu en vacker fågel. Solen sken ovanför oss och vi njöt av stunden. Vi la oss en stund i gräset innan det var dags att bege sig på trekk igen.
Knappt hade vi påbörjat vår promenad innan vi fick se en vackert färgad fågel.
Stigen var brant och luftfuktigheten hög. När vi kom upp på höjden vilade vi på en liten utsiktsplats. På några få minuter hade vi nu blivit genomblöta av den höga luftfuktigheten, och förmodligen även av den tuffa branta stigen upp till utsiktsplatsen.
Vi fortsatte genom den vackra skogen och stannade till vid ett högt träd som visade sig vara ihåligt, så pass ihåligt att man inifrån det kunde se hela vägen upp till himlen.
Under vår väg var det en del lättare och svårare hinder. Vid ett tillfälle tog vi oss över en stock som låg över en lite bredare bäck för att kunna fortsätta på andra sidan.
Efter att ha sett flera vackra fåglar och en agoti började regnet falla ner över oss. Regnet tilltog alltmer och ganska snart öste det ner. De leriga stigarna blev ännu slirigare och vi blev både blöta och ordentligt smutsiga.
I regnet blev stoppen färre och efter en stund kom vi fram till ett vattenfall. Vi fortsatte längs med bäcken och passerade även några mindre vattenfall innan vi gav oss in i skogen igen.
Vi fortsatte i relativt rask takt. även om naturen var vacker blev stoppen inte så många på grund av regnet. Det slutade dock efter en stund. Vi var då inte så långt ifrån vår utgångspunkt där vi skulle bli hämtade av båten.
Regnet upphörde och solen bröt igenom. Båten hade ännu inte kommit och vi passade på att studera scarlet macaws i träden ovanför. De vackra papegojorna slängde ner pinnar och frukter från träden och tycktes följa oss med avsikt att försöka träffa oss. Om det nu är möjligt…
Det var dags att lämna San Padrillo ranger-station, Corcovado nationalpark och den vackra stranden.
vi hoppade i båten. Vågorna i den lilla viken var lugnare än på morgonen men betydligt skumpigare när vi kom längre ut till havs än vad de varit tidigare. Det var ok väder tills vi närmade oss Drake Bay där det började småregna.
Det var lördag och Pedros vänner satt och drack öl när vi kom i land. Det var en uppsluppen stämning och de ville gärna höra om vi tyckte Pedro var en bra guide och om vi haft en bra dag.
Vi gick upp till vårt hotell, sköljde av våra leriga skor och försökte rengöra kläder och väskor så gott vi kunde.
Solen gick ned och nerifrån kyrkan hörde vi musik och glada tillrop.
Det är en mysig veranda med bänkar och hängmattor utanför hotellets rum. Tröttheten gjorde sig påmind och vi vilade och läste en liten stund.
Det var dags för middag och vi gick upp till restaurangen. Denna kväll serverades vi en god grön soppa med potatis till förrätt, kyckligfilé till huvudrätt och en typ av flan till efterrätt. Vi var ordentligt trötta efter den långa dagen och somnade gott på kvällen.