Några persienner finns inte här. Vi väcks av solen som tidigt lyser in igenom de tunna gardinerna. Kanske var det även apornas vrål som väckte oss. Ett helt ok sätt att vakna på!
Vi samlade ihop våra strandprylar innan vi gick ned huvudbyggnaden där till den lilla restaurangen var belägen. De ursäktade att de inte hade mycket hemma i det lilla köket innan de påbörjade tillagning av vår frukost. Under tiden frågade Fransisco om vi ville se en liten krokodil som bodde i närheten. Med liten krokodil väntade vi oss en liten unge. Det är möjligt att denna krokodil Fransisco lockade fram, ca 30 meter från vårt boende, inte var så gammal men då vi såg de två ögonen och det välkända nospartiet dyka upp från vattnet förstod vi att den var betydligt större än så.
Fransisco kastade lite stenar och blad i vattnet i hopp om att krokodilen skulle tro det var mat och hoppa upp och fånga det. Krokodilen var dock smartare än så och låg mest och kollade på våra försök att få honom mer alert. “Hade vi bara haft lite kyckling så…” sa Fransisco.
För oss var det ändå en upplevelse att kunna stå så nära en krokodil i det vilda.
Frukosten var klar och vi blev serverade lite Pinto med äggröra och några rostade mackor. Costa Rica är ett kaffeland men vi, vana vi Zoegas Skånerost, tycker tyvärr att kaffet påminner mer om te. En kopp på morgonen är ändå gott att få i sig.
En liten kul början på dagen!
Vi gick ner till stranden som även den låg endast ett stenkast från vår lilla stuga. En lång vacker strand låg helt öde med palmer och andra växter utmed kanten. Tidigare har vi haft den uppfattningen att vita stränder i särklass är vackrare än svarta men denna strand är verkligen vacker.
De första två timmarna fanns en del moln på himlen. Några enstaka besökare dök upp längre bort på stranden men på en sådan jättestrand blir det så långt ifrån trängsel. Vi hade hört att man ibland kan se delfiner ute till havs men tyvärr lyckades vi inte se några denna dag. Då och då flög flockar med pelikaner förbi.
Molnen sprack upp och det blev riktigt varmt vilket ledde till resans första dopp i Stilla Havet. Vattnet var ljuvligt ljummet men ändå en aning svalkande. Det blev flera dopp och framåt två hade vi fått tillräckligt med sol för denna dag.
Tillbaka i vår stuga bytte vi om och gick den grusiga gången upp till landsvägen och Katakolo bar & restaurang.
Här smakade det riktigt gott med varsin Coca-cola. Ägaren till Katakolo är väldigt trevlig och vi pratade en hel del med både honom och tjejen som också jobbade där.
Efter vätskeintaget gick vi en kort promenad upp och ned längs vägen. Det fanns inte mycket mer än vi anat och det enda som fick en att reagera var ljudet av bilar som nu var betydligt mer sällsynta än apornas läte runt omkring oss. Vi fick dock en känsla för hur det såg ut på stället vi igår stigit av bussen.
På väg tillbaka till Villa Leonard mötte vi Fransisco som pekade upp i ett träd och frågade om vi kunde se aporna. Nyfikna gick vi ut på stranden i riktning mot träden vi sett. Vår väg till stranden är kort och går igenom den vackra trädgården. Sista biten kantas enbart av palmer innan man går igenom den lilla grinden för att komma ut på stranden.
Vi promenerade ett tag innan vi hittade aporna.
Efter en stund upptäckte vi vilka träd aporna höll hus. För att komma riktigt nära var man tvungen att gå igenom en grind med skylten “privado” på. Vi tog några steg in ändå för att kunna se aporna som klättrade och hoppade omkring uppe i trädkronorna.
Nöjda efter att ha sett fler apor på nära håll promenerade vi tillbaka längst stranden.
Under promenaden på stranden tillbaka började solen gå ner. Vi satte oss på verandan till vår lilla stuga och läste, lyssnade till fåglarna och aporna och tittade ut över trädgården när ljuset försvann i bakom träden i horisonten.
Vid halvsju började vi bli sugna på något att äta och gick åter upp till Katakolo bar & restaurang. Här satt några stycken tillsammans med de som jobbar på vår lodge och kollade på en basket match på tv. Det visade sig vara en inspelad match där ägarens dotter var med.
Vi beställde in en öl var och sedan varsin maträtt, Ankis baserad på kyckling och Lasses på fisk. Efter maten satt vi kvar en stund och drack någon öl samt slötittade på deras tv.
Tröttheten gjorde sig påmind och det var dags att betala. Vi tog fram vår ficklampa för att hitta tillbaka den mörka vägen till våt lilla rum. Det var riktigt skönt att krypa ner i sängen för natten.
