Denna morgon var vi inte som piggast. Det tog en stund innan vi kom igång och åt frukost. Efter frukosten slappade vi en stund inomhus med böcker och tv.
Undrar om någon av oss inte slumrade till också. Vi hade lätt kunnat stanna i huset denna dag, fortsatt slappa och då och då ta en stund i trädgården. Men vi bestämde oss för att ge oss iväg till stranden. Vi packade ihop vår strandväska och satte oss i bilen.
På väg ner mot Sabinillas hade vi fortfarande inte riktigt bestämt vilken strand vi skulle välja. Vi svängde av vänster mot Estepona och bestämde oss för att helt enkelt se vad vi hittade för strand. Vi körde in mot ett litet strandhugg och kollade läget, men bestämde oss för att köra vidare till Estepona. Vi parkerade bilen och gick ner till stranden som ligger mitt i stan.
Havet låg lugnt. Vi hittade en liten lucka på stranden där vi la oss. Det känns att det är semestertider i Spanien. Det är inte bara på söndagar stranden är full av spanjorer vid den här tiden på året. Vi kom dock lagom till spanjorernas siesta och efter en liten stund var det betydligt färre kvar på stranden.
En hel del solstolar och nedfällda parasoller stod dock kvar i väntan på att siestan var över och folket skulle återvända till sina strandlägen.
Vi solade, badade och läste. Anki slumrade till och med till en kort stund. Nedanför oss vid vattenbrynet bildades en fotbollsplan av ett gäng killar. Antingen var de skickliga eller hade vi tur, för inte en enda gång kom bollen på oss fastän vi låg väldigt nära.
Det är synd att bara ligga och blunda när man är på stranden. Folklivet på stranden kan vara underhållande. Barn som badar, föräldrar som bär ner barn som inte vill bada, folk som spelar strandtennis, promenerar, eller helt enkelt bara sitter under sina parasoller och pratar och studerar omgivningen precis som vi.
Det var en skön dag och vattnet var klart och fint. Efter drygt 2,5 timmar kände vi oss dock ganska nöjda för denna dag, och törsten hade satt in.
Vi gick upp till Paco Chiringuito och slog oss ner i korgstolarna på deras strandservering. Direkt beställde vi in varsin coca-cola som vi svepte omgående. Efter det kollade vi in menyn och insåg att det kanske var smart att ta något nu då vi inte riktigt hade koll på tiderna för kvällen då det var Santa Ana firande i vår by.
Vi beställde in gazpacho. Anki tog ytterligare en coca-cola och Lasse en öl. Nog för att gazpacho alltid är gott, och denna var vackert garnerad, men vår favorit har nog ändå fortfarande Manolo i Sabinillas.
Vi återvände till bilen och körde hem mot Manilva där vi tog en sen siesta innan vi gjorde oss i ordning för kvällen. 26 Juli innebär stor fiesta i byn. Det är Santa Ana firande och därmed också firande av byns skyddshelgon. Tidigare år har vi gått upp till byn lagom till processionen efter gudstjänsten. När vi pratade med Agustin några dagar tidigare och frågade om tider för denna dag sa han att han tyckte vi skulle dyka upp även i kyrkan där han sjunger med sin kör.
19.30 skulle gudstjänsten börja och några minuter innan gick vi genom de smala gatorna i byn tillsammans med andra uppklädda spanjorer på väg mot kyrkan. Kyrkklockorna ringde.
När vi kom in i kyrkan var den nästan fylld. Byns kyrka är ganska liten och restaurerades för några år sedan. Blommor dekorerade kyrkan och längst fram, till höger om altaret, stod Santa Ana statyn brydd med blommor redo för att bäras ut efter gudstjänsten.
Vi slog oss ner på en bänk längst bak. Folk fortsatte strömma in. Barn lekte i gångarna. Vi skymtade Agustin längre fram och insåg att kören förmodligen inte skulle synas så bra från den platsen vi hade. De stod till vänster om altaret. Det var både män och kvinnor i kören. Kvinnorna hade likadana flamenco klänningar. Männen svarta byxor och vita skjortor.
Prästen kom in och alla ställde sig upp. Kören började sjunga. Körens sång var ganska livlig och ackompanjerades av en trumma och akustisk gitarr. Det kändes inte alls så tungt och formellt som man kanske kunde vänta sig.
Då vi inte såg så mycket av kören som vi önskade flyttade vi oss under en av sångerna från bänken längst bak och gick fram till höger i kyrkan där flera stod som inte hade fått sittplatser. Härifrån såg vi Agustin och kören bättre.
Med fest- och flamenco klädda besökare och småbarn som gärna springer runt och för lite mer liv, blir det en ganska lättsam stämning i kyrkan.
Prästen höll predikan och kören sjöng. Flera gånger nämnde han namnet Ana. I slutet av gudstjänsten var det dags för nattvarden. De som önskade, vilket var flertalet men inte alla, ställde sig i kö till prästen. Strax därpå sa prästen något som gjorde att man skulle hälsa på alla runt omkring en.
Folket ropade ut Viva Santa Ana och ett jubel uppstod som fick avsluta gudstjänsten.
Alla vandrade ut och samlades utanför kyrkan. Stämningen var hög och alla väntade på att helgonet skulle bäras ut.
Prästen kom ut och strax därpå kunde man skymta helgonet vara på väg ut ifrån kyrkan. Strax utanför ringde någon i en klocka vilket är ett tecken på att alla män som bär helgonet ska ställa ner det.
Männen går i en gungande takt och man förstår att det är ett tungt men ärofyllt uppdrag. När klockan åter ringer är det dags att gå vidare.
Längst fram i processionen går orkestern. Sen kommer prästen och hans nära, följt av Santa Ana helgonet och församlingen och alla som följer processionen.
Vi gick alla längst den smala Calle Iglesia som går från kyrkan upp till byn.
Flera gånger längst med vägen stannade processionen så fort klockan ringde, för att efter en stunds vila fortsätta.
Stämningen var hög. Folk pratade, skrattade och berömde och pussade på alla de vackra små barnen som var uppklädda i flamenco kläder.
Flera mammor och döttrar har matchande flamenco klänningar.
Uppe vid byns huvudgata, vid Bar Ocaña, svängde processionen in. Längst med denna gata satt folk utmed trottoarerna och väntade på att få se processionen. Barerna och serveringarna var fyllda. Här, precis som utmed hela Calle Iglesia, fanns upphängda sjalar med bild på Santa Ana helgonet som hyllning.
Orkestern spelade och stämningen var hög. Vi följde hela processionen genom byn. Längst bort vände processionen för att gå tillbaka. Skymningen höll på att infinna sig och det var ett vackert ljus över byn.
Lamporna som sätts upp över gatorna när det är fiesta gjorde sig till rätta nu när mörkret började infinna sig.
Processionen fortsatte och hade fortfarande mycket folk omkring sig även om en del droppade av på vägen.
Byn var i full feststämning och serveringarna var fullsatta. På scenen stod bandet och gjorde sig i ordning för att börja spela så snart processionen med helgonet hade vikt av för att vandra den sista sträckan tillbaka till kyrkan.
Musiken tog fart, barn lekte och de som varit i kyrkan gick antingen hem för att äta, eller satte sig på någon servering.
Bandet spelade klassiska covers blandat med spansk musik. Folk dansade och sjöng med.
Kiosker fulla med godis och leksaker lockade barnens uppmärksamhet och uteserveringarna serverade öl så det stod härliga till. Att klockan blev allt senare märktes inte. I byn var det fullt liv och så väl unga som gamla deltog i firandet.
Ana, som sköter vårt hus då vi inte är här, satt på Bar Ocaña, och Anki passade på att gå fram och hälsa och prata en stund.
Frånsett ett kort strömavbrott då musiken snabbt tystnade och lamporna över scenen slocknade vilket ledde till att några bandmedlemmar sprang över till ett proppskåp, så spelade bandet natten lång och folk i alla åldrar dansade framför scenen.
När vi lämnade byn fanns inga tecken på att festen höll på att avslutas och vi kunde höra ljudet från byn hela vägen hem.
Alla spanska byar har sina speciella helgon de firar och det är en upplevelse att delta i en sådan fiesta och se spanjorerna klä upp sig och fira dagen och natten lång. Santa Ana firas i Manilva by varje år den 26 juli.
