Klockan åtta på morgonen skulle vi träffa Fred för att åka till en av Kinas främsta sevärdheter, den kinesiska muren. Vi hade bestämt oss för att åka lite längre ifrån stan än vad de flesta gör för att få en speciell upplevelse och vy över denna fantastiska mur.
Vi tog plats i baksätet på Freds nya bil. Trafiken var stundtals tjock men det gick förhållandevis bra att ta oss ut ur staden. Fred försökte köra några specialvägar för att snabbare nå vår destination. Snart kom vi ut på landsbygden och här var det betydligt mer glest mellan fordonen. Miljöerna gick från stadsgråa till djupt gröna när vi körde längst magnifika gröna fält. I bakgrunden låg maffiga kullar som bröt av det annars platta landskapet.
Vid en supermarket längst med vägen stannade vi till och bunkrade upp med flera flaskor dricka och lite tilltugg som kunde vara bra att ha med oss längst vägen. Allt fler berg dök upp och vi anade att vi närmade oss vårt mål. Fred skrattade lite och sa att nu är det bara att vara bestämd på att genomföra detta.
Det var riktigt varmt, knappt några moln på himmeln och en strålande sol, när vi kom fram till Jinshanling där vi skulle påbörja vår vandring. En otrolig vacker dag, men vi förstod också att det skulle bli en tuff vandring. Vi löste upp varsin vätskeersättningstablett i vårt inköpta vatten för att ladda ordentligt.
När vi betalat inträde följde Fred med oss genom entrén bort mot starten av vår vandring. Med oss följde nu också en äldre kvinna som gärna ville visa vägen, och som betalning få sälja något till oss i slutet av vandringen. Å ena sidan kändes det som att vi borde hitta på egen hand och det är ganska skönt att få gå själv, å andra sidan vet vi att de lever ganska fattigt och att pengarna kommer väl till hands. Fred verkade också tycka det var en bra idé att låta någon följa med oss. Efter lite tvekan sa vi ok och började gå uppför med kvinnan som inte kunde någon engelska. Efter några meter dök en yngre man upp som visade sig kunna några fåtal engelska ord och gjorde oss sällskap. Kvinnan nickade glatt och sa att det var ok att han hängde med. Mannen berättade att han var Mongol och att de båda kom från en liten by i närheten av platsen vi börjat på vår promenad.
Redan första trappstegen uppför kullen och upp till vår utgångsplats på muren var tuff. Vi skulle ta oss upp ett antal höga trappsteg för att komma upp till vårt utgångsläge av muren. Slowly, slowly sa kvinnan ideligen.
Vi hade redan sett delar av muren på avstånd, men när vi kom upp till denna utgångsplats fascinerades vi otroligt av vyerna runt omkring oss. Vi stod på en liten plats precis vid ingången av ett vakttorn med en ofattbar syn runt om oss.
Vidderna runt om var gröna och lummiga med muren som ett smycke liggande längst med kullarna. Det blev att vi stannade till här en stund här för smälta de första intrycken och få njuta av de otroliga vyerna och även fotografera och filma vad vi såg.
Vi skrattade lite och undrade om de här två lokala personerna visste vad de gett sig på när de valt att gå med oss, vi vill både hinna njuta med blotta ögat och föreviga omgivningarna, och tar gärna god tid på oss för detta. Det var bara att inse att det skulle komma att bli många stopp längst de 1,5 mil vi skulle gå på muren.
Den höga värmen kändes av och den första vattenflaskan gick snabbt åt. Det var skönt att gå igenom tornen längs muren och få lite svalka av skuggan där inne. I många av dessa vakttorn fanns bybor från omnejden som sålde kalla drycker, men vi hade med oss så det räckte än så länge och gick därför vidare.
Underlaget på muren är inte alltid det bästa. På vissa ställen är trapporna och stenarna över 500 år gamla.
En del trappor är stora, bastanta stenblock som gör att lårmusklerna får jobba ordentligt i höga steg. På vissa ställen finns det knappt några trappsteg, där är det mer eller mindre lösa stenar som man får ta sig ner på.
Denna gamla del av muren som är känd för att den är så genuin, kännetecknas av dess många torn och dess böljiga form, upp längs branta kullar och ner i djupa dalar!
Vissa delar uppför kändes otroligt jobbiga. Antingen stannar man till och tittar ut över vidderna vilket ger en mer kraft, eller så biter man bara ihop och fortsätter för att snart kunna gå på plan mark och njuta av en svag bris och förhoppningsvis även en sluttande vy framför en.
Ett tag trodde vi att vi hade nått halvvägs på vår vandring, men efter att ha passerat ytterligare några torn, visade det sig att tornet som låg halvvägs längs vår väg fortfarande låg några torn bort. Det är inte alltid helt enkelt att förstå en kinesisk man som kan ungefär lika många ord på engelska som hans båda händers fingrar.
Kvinnan tog tag i Ankis arm och ledde henne upp eller nedför trapporna. Något som kändes gulligt och omtänksamt från början blev något jobbigt i vissa perioder när man bara ville ta sig vidare på egen hand. Mannen erbjöd att bära påsen vi hade vattenflaskorna i vilket vi tackade för.
Solen stod högt på himmeln och himmeln var klart blå. Vi var ganska ensamma på den här sträckan även om vi då och då mötte någon eller några turister. Alla flåsandes men med ett stort leende över hela ansiktet.
Det är verkligen svårt att föreställa sig hur mycket jobb det varit att bygga en sådan här mur som sträcker sig så ofantligt långt, och ligger på sådan tuff terräng. Det är en otrolig upplevelse att befinna sig på denna historiska mur, med den vackra natur som bredde ut sig runt om.
Vid ett speciellt ställe vände vi oss om och fick en av de vackraste vyerna vi skulle komma att få över muren och dess omgivningar.
Här stannade vi också en liten stund, passade på att dricka och hämta andan, men framför allt att åter igen fascineras över byggnadsverket och vyerna.
Den andra halvan av vandringen gick något fortare. Fastän vyerna fortfarande fascinerade en och man titt som tätt var tvungen att stanna till och ta några extra kort så var det lättare att inse att vi måste traska på lite snabbare om vi inte ska stanna här ända till solen går ner.
Anki pustar ut och återhämtar sig efter att ha gått upp för ett antal höga och branta trappsteg.
Fastän man efter ett tag vänjer sig att ha de vackra vyerna runtom sig slutar man aldrig att fascineras under vandringen. Muren byter skepnad, utseende och form. Tillsammans med kullarna bildas ständigt den ena otroliga vyn efter den andra.
Nedanför kullarna i en dal pekade vår manlige följeslagare ut Simatai, den plats där många påbörjar eller liksom oss avslutar en vandring längs denna del av muren.
Efter ett tag kunden vi skymta hängbron i fjärran som vi visste vi skulle gå över. Det var fortfarande en bra bit bort men vid detta laget var det skönt att skönja slutet.
Svetten rann och vattenflaskorna tömdes successivt, dock hade vi köpt mycket dricka och avböjde därför försäljarnas erbjudande om kalla drycker. Förmodligen är det ok att köpa av dem men vi valde att avstå.
Det känns skönt att verkligen veta att det är riktigt mineralvatten man häller i oss. Man har hört att vissa säljer kranvatten i dessa mineralvattenflaskor, vilket vi inte vill riskera att utsätta oss för.
Vi tog oss ned från muren för att ta oss över en flod via en hängbro. Det gungade rejält när vi gav oss ut på bron. Vi stannade på mitten och njöt av de vackra vyerna vi kunde skåda även härifrån. Kullarna speglades i den stilla vattenytan.
Efter att ha passerat bron var det bara att bita ihop och gå uppför ett sista antal riktigt branta trappsteg. Just denna bit upplevde vi nästan som tuffast på hela vägen, kanske för att man visste att vi snart var famme och nu fick lov att känna oss riktigt trötta. Det sög ordentligt i benen men vi kämpade oss uppför i den gassande eftermiddagssolen.
Sedan svängde vi av västerut och nu sluttade det enbart neråt på ett jämt och fint underlag, vilket kändes underbart.
En linbana finns om man vill ta sig riktigt fort nedför till andra sidan vattnet men vi traskade på. Trots tröttheten var vi lyckliga över att ha presterat denna otroliga vandring, om än det varit riktigt hett och svettigt på sina ställen. Vilken dag vi hade fått!
Vi ringde Fred och sa att vi närmade oss Simatai och han lovade att möta upp oss. Han log välkomnande mot oss när han såg oss och sa att det verkligen var tufft av oss att ha presterat denna vandring idag. I skuggan låg temperaturen på cirka 35 grader, man vågar knappt tänka på vad det varit där vi vandrat. Vi insåg att det kanske varit tuffare än vi kanske riktigt helt insett tidigare.
Solnedgång sett från bilen
Möra satte vi oss i bilen och berättade för Fred om våra upplevelser och intryck under tiden han körde ut ifrån området. Vi stannade till och köpte ny kall dryck och påbörjade sedan vår drygt 2 timmar resa tillbaka till Peking.
Fred är en mycket trevlig person och vi pratade med honom om allt mellan himmel och jord under resan hem. Vi har verkligen börjat lära känna varandra under den här korta vistelsen i Peking och det var intressant att höra hur han såg på saker och ting och hans beskrivning av hur kineser i genrellt såg på saker och ting.
Fred, vår guide under vistelsen i Beijing
Åter på vårt hotell tog vi snabbt varsin dusch för att sedan direkt ge oss ut och hitta något att äta. Vi gick bort till Travellers cafe bland hutongerna där vi bor. Vi hade passerat stället dagen innan och tyckte då det såg trevligt ut.
Cafeet har en västerländsk inriktning, men serverar en del kinesisk mat. Något som underlättar enormt är att man förstår den engelska menyn. Vi tog in en stekta grönsaker och en rätt med fläskfilé. Båda mycket goda!
Efter lite mat och en öl kände vi oss mer än nöjda. Dagen hade tagit ut sin rätt och maten och ölen gjorde oss kanske inte direkt piggare. Det hade blivit sent när vi återvände tillbaka till hotellet.
Det är bara att konstatera att vi avverkat en dag som kommer att bli en av våra livs största upplevelser. Man har sett muren i tv och på bilder, men att uppleva den på egen hand och dessutom ha den goda turen att göra en vandring på en så här underbart vacker dag är väl värd den svett man spiller på vägen. En otrolig upplevelse som man garanterat kommer sova gott på.
