Från Boipeba till Itacaré

Strax efter sju vaknade vi och fixade iordning den sista packningen innan avfärd. Men frukost skulle vi hinna med. Och naturligtvis var Anki tvungen att ägna en liten extra stund åt den stora grandanoir-liknande hunden Sofia.

Hunden Sofia
Det är inte helt lätt att stå stilla framför kameran när man hela tiden vill bli klappad.

Förutom det vanliga goda utbudet bestod frukosten av en slags friterad bananliknande sak, men av mer pannkaks-karaktär med socker och kanel på. Morgonens succo bestod av Passionfrukt.

Pannkaksliknande bananformad sak

Inne på Marks kontor, som även inrymmde en slags kostnärsstudio där han bland annat producerar målade figurer i lera, betalade vi för vår vistelse. Vi hade tidigare plockat till oss tre olika keramik-prylar vi fastnat för och Mark hade omsorgsfullt slagit in dem till oss. I hope they make it to Sweden, sa han.

Mark, ägare av Santa Clara

Med oss fick vi också en lapp med tips på boende i Itacaré och ett tips om ett ställe som han kände varmt för i Trancoso.
Båtkillen och hans kollega hade dykt upp och de hjälpte till att bära bagaget till båten. Vi sa adjö till de trevliga Spanjorerna och tog avsked med Mark innan vi lämnade Boipeba.

Vi lämnar Boipeba

Nere vid udden med strandserveringarna lastade vi på våra grejjor och gav oss iväg i båten. Vi körde in i floddeltat och stumtals fick vi förnimmelser av Amazonas. Det var mycket Mangroove-träsk med fåglar och då och då någon liten by, som t.ex. Cairu med kyrkan uppe på kullen.

Båtfärd

En timma senare gled vi in i Graciosa hamn. Hamnen, eller snarare bryggan, har en liten trappa upp till markplan. Vi fick hjälp med väskorna och solen sken med lite extra värme här.

Graciosa hamn

Här fick vi nu två alternativ, vänta in den vanliga bussen vilket skulle kosta oss R$1,50 per person eller betala R$ 15 för att direkt kunna åka iväg till Valença med en minibuss.
Vi valde det senare, betalde båtkillen och hoppade in minibussen. Det bar iväg på kurviga vägar och en kvart senare var vi framme.

Framme vid Valença buss-station möttes vi av en representant för bussbolaget. Nästa buss till Ihleus skulle gå redan om tio minuter, vilket passade oss bra. I biljettkassan köpte vi två biljetter, köpte en dricka i en av kioskerna och satte oss sen för att vänta de sista minutrarna.

 Valenças buss-station

Bussen rullade in och vi fick vårat bagage incheckat med bagaggebiljetter, proffsigt och säkert!
En stund senare rullade vi ur staden. På vägen passerade vi Graciosa där vi hoppat av båten, men bussen stannade inte här. Vädret växlade mellan strålande solsken och korta regnskurar och landskapet var kuperat. I Camamu tog bussen tog en halvtimmas paus och passagerarna fick sträcka på benen och kunde sätta sig på någon av serveringarna strax intill.

Camamu

Vi började med att gå en kort promenad i centrumet nere vi hamnen. För att vara en mindre stad förde den mycket ljud om sig. Bilar av alla dess slag körde runt med stora högtalare på biltaken och gjorde reklam varvat med musik.

Camamu

Tillbaka där bussen stod parkerad satte vi oss en kort stund på en servering och tog lite dricka och en liten påse chips. En finare terrängbil körde upp framför baren med så hög musik på inne i bilen att det var svårt att prata med varandra på serveringen utanför. En kille gled ur bilen och drog på sig en cowboyhatt, men skylade inte sin stora mage.
Vår halvtimmas paus var över och det blev dags att sätta sig i bussen igen. Resan forsatte på samma vis som tidigare. Vi passerade flera städer bland annat Itabuna.

Genom bussfönstret

Bussen bromsade in i på Ihleus busstation och vi gick direkt till Rota bussbolags biljettkassa och köpte två biljetter till Itacaré. Även denna passade tidsmässigt bra då den skulle gå fem minuter senare bara.
Det var samma procedur här med bagaget och vi fick små bagagebiljetter när vi lämnade våra stora ryggsäckar i bussens bagageutrymme. Denna buss skulle ta cirka en och en halv timma, men tog närmare två timmar. Vi kunde konstatera att även om det är långfärdsbussar som ska ha färre stopp än vanliga släpps folk av var de så önskar längst vägen. Ibland kan man verkligen undra var personer som hoppar av mitt på en sträcka, där det inte ser ut att finnas någonting, tar vägen. Vi färdades genom olika typer av terräng, ibland via små byar och vägarna var inte alltid i så fint skick.

Till slut kom vi dock fram. När vi steg av bussen hade vi ingen riktig aning vart vi skulle ta vägen, bara namnen på ett par pousadas vi fått tips om. Flera unga killar började bearbeta oss för att sälja in sina alternativ, men vi bestämde oss att gå iväg från buss-stationen för att kunna välja som vi ville.
Efter en ganska kort sträcka valde vi att hoppa in i en taxi. Vi rådfrågade taxichauffören om två alternativ vi hade. Han tyckte Pousada da Paz var det bästa alternativet och körde oss dit så vi kunde titta på rummen. Han väntade nedanför medan vi kollade på rummet. Om vi inte ville bo här skulle vi köra vidare och se på andra alternativ.
Rummet kändes väldigt bra. Pousadan är ganska ny, allt är rent och snyggt med en stor balkong till varje rum och ett bra pris, endast R$ 70.

Vår balkong på Pousada da Paz

Det hade börjat skymma när vi gick ut från vårt rum. Först följde vi vägen utmed stranden en bit, men vände sedan och gick inåt huvudgatan. Vi blev lite förvånade över att se polisjeep som körde längs gatan men polis på flaket med gevär framme. Vad vi har hört ska det här vara en ganska säker stad. Eller så är det kanske just för att de kör omkring så som det är säkert?! Lite konstigt kändes det dock.

Gatan Rua Pedro Longo är full av ljus och liv, butiker, pubbar, internetcaffer, restauranger med mera. Väldigt mysig och charmig gata kvällstid.
Vi ville uppdatera LimeWave och försökte koppla upp vår dator utan framgång på det första internet-stället vi såg. Ofta är de som sitter i Internetcafer inte så tekniska och klarar inte av att lösa några frågetecken kring sånt här. Några dörrar längre ner på gatan såg vi skyltar om TAM och Varig och gick in för att kolla vad en eventuell flygbiljett mellan Ihleus och Porto Seguro kunde kosta och ta i tid. Det visade sig att man var tvungen att flyga via Salvador vilket innebar att allt skulle ta nästan lite lång tid som bussen. Med tanke på det och att det är så pass mycket dyrare att flyga valde vi att återgå till vår ursprungliga plan och fortsätta resan med buss när det blev dags för oss att ta oss vidare. Den trevliga killen gav oss dock tips om busstiderna vilket vi kommer ha nytta av.

Hawaii Aqui är förutom en Pousada och utflyktsanordnare även ett Internetcafé. Här kopplade vi upp vår dator en stund innan vi fortsatte strosa utmed gatan.

O Restaurante, vid huvudgatan Rua Pedro Longo

Vid O Restaurante såg vi ett ledigt bord och satte oss. Menyerna här är allt som oftast för två personer, alltså man beställer en rätt och delar på. Valet denna kväll föll på Filet com Fritas ao Molho Madeira som kvinnan som tog upp matbeställningarna varmt rekommenderade. Hon blev nyfiken på vår guidebok som låg på bordet och vi tittade om vi kunde hitta någon information om hennes restaurang vilket vi gjorde. Otroligt glad lånade hon boken och visade för alla som jobbade där.

Uteserveringen till O Restaurante

Det blev allt lugnare utmed den huvudgatan. Efter några timmar promenerade vi den korta vägen tillbaka till vår pousada.


Itacarés officiella webb

» www.itacare.com.br

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *