Så var den ofrånkomliga dagen för hemresa här. Vi vaknade tidigt när solen tittade in genom gardinen och packade våra väskor samt började plocka in möbler från trädgården.
Det var ännu en varm skön dag när vi strax innan 10 gick upp till Manilva by. Det märktes att vi nu synkade mer med Spanjorernas tider och vanor då vi såg fler på stadens små caféer än vanligt. I hörnet på vår favoritbar Castillo stod ett ledigt bord med stolar till oss.
Den trevliga bartendern som vi fått lite kontakt med hejade glatt på oss och frågade om vi ville ha en parasoll, dvs skugga. Egentligen var det riktigt hett men med tanke på hur få sådana här dagar vi skulle få hemma valde vi att sitta i solen. Han kom tillbaka med Café Solo, som han hade koll på att vi önskade utan mjölk, och ett glas juice.
Byns invånare kom och gick längs gatan, en kvinna kom förbi med ett barn på armen och fick direkt all uppmärksamhet från ett bord med sju medelålders kvinnor. Den unga mannen som serverat oss tidigare stack ut en Bocadillo genom fönstret bakom oss och bad om ursäkt det dröjt.
När vi var klara gick vi in och betalade och tog avsked av våra vänner på Bar Castillo. Med lite frukost i systemet gick vi nu tillbaka till huset och packade, städare och organiserade fram till 11 då vi äntligen var klara. Eftersom vi inte skulle åka ännu så gick vi ner en stund till poolen.
Här var allt som vanligt, Augustin och hans svärson Juan jobbade men tog sig tid att prata lite med oss. Anki och Augustin tog en lite promenad och han visade upp sina fåglar, han brukar ta hand om fåglar som behövde hjälp och hade flera stycken i burar. De kollade lite runt om området och sedan tog vi adjö.
Det var nu lite efter tolv och vi gick tillbaka till huset, bar ut väskor till bilen och stängde och låste huset.
Vi rullade ur vårt älskade Manilva strax efter halv ett och rullade ut på motorvägen. Det var faktiskt inte helt klart, utan lite disigt, vilket i och för sig inte alls påverkade värmen.
När vi en trekvart senare var framme vid flygplatsen letade vi oss genom parkeringshuset och ner två våningar till Record Go. Vi hade faktiskt inte behövt tanka en enda gång på resan och den var nu på reserven. Inte dåligt, och precis som det skall vara när man skall lämna tillbaka bilen med tom tank. När vi lämnade in nycklarna fick vi bara frågan om vi haft några problem och när vi svarade nej så var de nöjda.
Vi åkte hissen upp två våningar och sedan letade vi upp check-in, eller rättare sagt bagage-drop för Ryan. Det märktes tydligt att de var petiga med vikten. När kvinnan vid incheckningen sa vi hade 5 kilo övervikt blev vi först förvånade, eftersom vi visste det inte var möjligt, och sedan såg hon bakåt och det visade sig att tidigare väska inte helt lämnat bagagebandet. När den hade gjort det stämde vikten exakt, 20 kilo varken mer eller mindre.
Vi passerade security och när vi kom igenom var det redan boarding av planet. Vi gick förbi Upper Crust, som har så goda Bocadillos och vi köpte med oss för resan. I kön för att boarda Ryan planet hörde vi också snacket gå, det fanns ingen flexibilitet alls – max
ett bagage och det måste passa i deras lilla test ställ. Vi anade att de skulle till och med tjafsa om påsen från Upper Crust och packade ner den. Lasse fick testa om hans väska höll rätt mått och med en lättnad så passade den fin-fint. Vi gick igenom en boarding-bro, ner på marken och upp i planet. Visa av tidigare erfarenhet från hetsen kring platser på Ryan plan hade vi valt att lägga en extra hundralapp var på ett förbokat säte, så vi redan hade platser vid ombordstigningen. Planet var snabbt boardat och strax därefter lyfte vi.
