Enligt våra väderappar skulle dagen bli mestadels molnig och när vi kollade ut genom rutan vid 9 såg det fortfarande ut som det var gryning. Ett ganska märkligt ljus vid den här tiden! Men det var ännu märkligare när det en timma senare var exakt samma gryningsljus ute.
Vår vän Agustin hade kvällen innan sagt att det skulle bli bra väder och brukar ha bra koll på det där, så vi litade förstås på honom. Under tiden vi väntade på vädret att ta vändning tog vi en lugn frukost i trädgården, och visst började molnen ge vika för solen under tiden vi satt där och njöt av vår frukost.
Vi gick ner till poolen och la oss i gräset för att läsa och slappa en stund. Dagen blev allt vackrare, varmare och molnen försvann i fjärran. När Anki var inom huset för att hämta dricka träffade Lasse på en gammal bekant till vår familj. Det var första gången Lasse träffade Arne, men Anki och hennes familj har umgåtts mycket tillsammans med honom och hans familj under många tidigare år. Nu var det dock flera år sedan vi sågs.
Som vanligt småpratade vi lite med Agustin när vi möttes vid poolen.
Hemma i huset kom Agustin inom en kort sväng för att kolla läget och vi pratade om att det ev var tid att måla huset. Senaste årens regn under höstar och vintrar sätter sina spår även om vårt hus klarat sig bra.
Vid två tiden började vi fundera på dagens lunch. Det finns en fin strand en kort bit söderut, Punta Chullera, och här finns också en strandservering som vi aldrig testat att äta på. Vi drog iväg mot denna och en kort stund senare parkerade vi vid det resterna av ett stenhus längs med havet. Det finns en smal väg som leder fram till stranden. Man kan köra in hela vägen, men vi brukar oftast promenera sista sträckan. Det är också en vackert kort bit som har fantastiska utsikter.
Himmeln var helt klar och vi fick en fantastisk utsikt över Gibraltar klippan samt vad vi misstänker är Atlasbergen i Marocko i Afrika strax bortom. Havet låg blankt och endast några få båtar bröt det mjuka mönster som skapades av strömmar.
Vi kom fram till Punta Chullera och såg ut över denna vackra strand. Längs medelhavet dominerar en annan typ av stränder. Här består stranden av små stenar, ofta ljusa, som också gör att vattnet är klart och får lite mer lyster i azur och grönt.
Egentligen visste vi inte om det skulle bli någon strandtid och vi hade främst åkt hit för att se om Sal y Sol servering var öppen. Det var mycket lugnt men faktiskt var den öppen. När vi frågade om deras utbud var det av förståeliga skäl mycket begränsat så de hade ingen meny, men berättade istället för oss vad de hade att erbjuda.
Vi insåg vi skulle hitta något att äta och slog oss ned vid ett av borden. Den trevlige servitören försäkrade oss om att hans Cruzcampo var riktigt kalla och goda när vi beställde varsin öl. Snart blev vi serverade en Gambas a la plancha, stekta räkor på planka samt en fin sallad som Anki högg in på.
En man, som vi tror var ägare, kom förbi och hälsade och passade på att tipsa om en bra vinkel att fotografera stranden på, han hade förstås sett vår kamera. Han hörde att vi kom från Manilva, och berättade att han själv var från Duquesa, men bodde nu i byn åt andra hållet där hans fru kom ifrån. Vad gör man inte för kärleken sa han och skrattade.
När vi ätit upp så gick vi sakta ut mot strandkanten.
Vi kanske skall sätta oss och känna hur det känns, sa Lasse. Vi la ner våra handdukar och vadade ut en kort bit i vattnet, som var kallt men ändå inte jätte mycket kallare än på sommaren.
Det var skönt och så här på senare eftermiddag märktes det nästan inte alls att det faktiskt bara var vår och inte ännu sommar.
Det var klar himmel, varmt och vågorna rullade sakta in. Vi la oss en stund och njöt av alltsammans.
En sak som dock skiljer sig radikalt från sommaren var antal besökare. Den här stranden brukar ha många besökare. Denna dag var det 3-4 par förutom oss. Något senare dök några ytterligare upp.
Upp ur vattnet dök plötsligt en dykare i våtdräkt upp. Men han var inte bara dykare, utan även fiskare, vilket vi insåg när han tog sig upp ur vattnet med en harpun i ena handen och ett antal fiskar i andra handen. Nöjd gick han med sin fångst upp över stranden.
Och efter en stund dök det även upp något från ovan, en sk Paratrike, en paraglider med motor. De gled lågt över vattnet, gjorde en brant och tvär sväng i sann äventyrsanda strax ovanför klipporna till höger om oss, för att därefter glida lugnt och fint längst med strandremsan bara några få meter ovanför oss för att så småningom gå ner en kort bit därifrån.
När vi är på Punta Chullera så brukar vi spana lite på de moderna husen som ligger på kullen alldeles ovanför. Alla har nog fin utsikt, men några av dem är dessutom helt i vår smak.
När klockan var runt sex snåret så var vädret fortfarande fint och temperaturen underbar skön.
Vi visste att solen började sänka sig och även om det hade varit lätt att stanna en stund till så plockade ihop våra strandsaker och gick tillbaka mot bilen. Längs med vägen stannade vi upp och beundrade åter den vackra stranden. På en skylt kunde vi se sträckan där man kan cykla eller promenera utmed denna och flera andra stränder.
Även om solen började sjunka så var vyn mot Gibraltar kanske rent av ännu vackrare där den låg runt lite lätt dis.
Inte undra på att den fått mycket uppmärksamhet genom åren, det handlar nog inte bara om strategiskt läge och politik.
När vi svängde av i rondellen i Sabinillas stannade vi till vid Supersol. Eftersom det inte var många dagar kvar tänkte vi inte köpa mer att äta, men då det var rejält varmt på dagarna behövde vi mer dryck. Det blev både vatten och Coca-cola. Anki passade på att köpa lite pipas; solrosfrön i salt, som hon har gillat sedan barnsben.
Åter i huset plockade vi fram Manchego, oliver, chips och nötter samt öppnade en flaska Cava. Den sena solen var skön och vi läste lite i trädgården under tiden vi sippade Cava och åt av snacksen.
Men även denna kväll kröp solen ner över kullen och vi bestämde oss för att åka in till Estepona.
Vid senaste besöket hade vi kollat in en trevlig restaurang som då var fullsatt, kanske kunde det vara ett alternativ för middag denna kväll. Det sista dagsljuset försvann över dalen när vi rullade nerför kullen vid Monte Vinas. En stund senare åkte vi in i Estepona. Vi bestämde oss för att kolla om den trevliga, lite modernare, strandrestaurangen vi besökt senaste åren var öppen och fortsatte igenom staden till norra utkanten. Den var helt uppenbart stängd och då vi inte hittade någon parkering i denna del av stan så åkte vi tillbaka till den stora rondellen med fontänen där vi parkerade på gatan nedanför.
Som vi oftast gör gick vi via Calle Real mot centrum och sedan upp till Plaza de la Flores. Det var lika vackert runt torget som alltid, men mycket lugnt.
Flera restauranger var stängda och torget ganska tomt. Vi fortsatte via en liten sidogatan och upp till MaduBar Fusion.
När vi kollade menyn igen så tyckte vi det fanns en del trevligt och när vi frågade servitrisen erbjöd hon ett bord utanför. För bara några dagar sedan då vi passerade den här restaurangen spanade vi efter bord inomhus då det då var något svalare, men ikväll var det så skönt att vi gärna satt ute.
Ett glas rött kändes självklart och vi beställde det omgående. Till huvudrätten valde Anki en kycklingrätt och Lasse tog en Pescado Durada/Golden Beam fiskrätt. Lasse är dålig på fisknamn men gillar det ofta och valde chansa utan att veta vad han egentligen beställde.
Det var en riktigt skön kväll och koftorna vi hade tagit med för att vara på säkra sidan åkte av. Vi blev serverade och båda rätterna var utsökt goda. En svart katt hade fått vittring på Lasses fiskrätt och gick förbi regelbundet och slängde långa blickar efter oss.
När vi ätit upp kom förstås frågan om efterrätt och, som nästan alltid, var vi egentligen väldigt mätta men det var sådär mysigt att man inte riktigt ville ge sig. Vi delade på en choklad mousse och varsin Café Solo.
När vi betalade och lämnade så var vi för en gång skull inte sist – bara nästan – två bord med spanjorer höll också på att avsluta.
När vi gick tillbaka längs Calle Real hade klockan passerat midnatt men vid flera restauranger satt folk och åt, det känns skönt att veta att en del saker alltid är sig likt här.
Vi åkte hem och det var lugnt och stilla i Manilva vy, och förstås även så i Monte Viñas. Ännu en skön dag var till ända.