Det var sista morgonen på Stonefield Estate och på Soufriere. Uppe på Mango Tree Restaurant hejade personalen glatt igenkännande när vi kom.
Frukost på Mango Tree Restaurant
Det blev ett bord med utsikt över havet och Petit Piton. Det var lite disigt och molnen kom och drev förbi så det var svårt att veta hur vädret skulle bli.
Morgonens val blev Choklad pannkakor, inte fullt så söta som det låter och en ganska subtil smaktillsats och French Toast, plus den goda frukttallriken förstås.
Avsked av Stonefield Estate, Soufriere
Vi hade bollat med receptionen gällande om det gick att ställa av väskorna några timmar i Castries men vi hade inte hittat någon lösning. Men vi hade tänkt lösa det på något sätt ändå. Kvällen innan hade vi påbörjat packningen och det gick snabbt nu.
Efter en stunds slappande vid vår privata pool så beställde vi taxin till huvudstaden. En halvtimma senare dök chauffören upp vid vår port.
När väskorna lastats in körde han oss till receptionen där vi betalade för oss.
Nu påbörjade vi en bilresa upp och ner för bergen på slingriga vägar. Chauffören beklagade sig lite över vägarnas underhåll. Ursprungligen hade vi tänkt att be honom stanna vid någon utsiktsplats, men det var så disigt och grått att det inte var lönt.
Vägen följde kusten och körde igenom bland annat Canaries och Anse La Rey, båda enkla städer med många hus i pastellfärger. Under resan berättade vår chaufför då och då lite om ställena och om Saint Lucia.
Bland annat att de tidigare haft en stor banan export men någon typ av smitta hade drabbat deras odlingar så den var nu mycket liten. Bananklasarna var täckta med en slags påse för att undvika smitta.
Castries, Saint Lucia huvudstad
När vi närmade oss Castries så erbjöd sig vår chaufför att vänta på oss under tiden vi såg oss runt i staden. Han släppte av oss på Jeremie Street i närheten av stadens marknad och vi kom överens om att ses där igen 1,5 timma senare.
Det var mycket folk i rörelse men oväntat få var uppenbara turister. En stad som ändå får en del kryssningsfartyg och i ett land där turismen är största inkomstkälla så var det mycket lite turistanpassad och mycket få turister. Vi gick igenom marknaden och var lite förvånade igen över alla souvenirer när så få turister syntes till. Men så klart blir det säkert skillnad de gigantiska kryssningsfartygen släpper av alla passagerare under några timmar. Det var inget av intresse för oss men då vi hörde att regnet öste ner tog vi någon runda extra under tiden det drog vidare.
Inne i centrum var inte annorlunda, en genuin Karibisk stad men minimal anpassning till turism. Butikerna var något enklare än vanligt men de hade bra utbud och det saknades inget. Ute på gatan sålde någon CD-skivor, en företeelse som var vanligt förr men som man ser allt mer sällan. Vi gick inom ett shoppingcenter men det var inget av intresse.
Derek Wallot Park är en fin grön klick i mitten av staden, utan något folkliv alls, och intill låg en gammal kyrka. En servering hade en stor balkong på andra våning med en hel del besökare, det var fredag eftermiddag och folk passade nog på att fira in helgen.
När vi passerade en Payless skoaffär så gick vi in och kollade lite på utbudet. Märket är internationellt och ibland gör det att man enklare hittar något som passar även hemma. Men det var inget som föll oss i smaken denna gång.
Längs med Jeremie street gick vi först in i en butik med massor av kläder, skor och smycken och sedan över till andra sidan gatan och in på La Place Carenage Mall. Detta shoppingcentrer var tydligt inriktat på turister och vi antar de servade kryssningsfartygen.
Från Castries till Fort-de-Franc
När vi kom ut var det dags att åka till färjan och vi ställde oss och väntade varpå vår chaufför strax dök upp på andra sidan gatan. Det var en kort resa på 5 minuter till färjelägret och när vi kom dit var det inga köer vid incheckningen. Kvinnan vid disken tog emot våra biljetter och informerade oss om en utreseavgift som vi hört talas om innan och nu fick betala. Färjan skulle vara något sen fick vi reda på, kanske var det en vanlig företeelse och vi hoppades att den inte skulle vara fullt lika sen som när vi åkt till hit. När vi kom in i vänthallen insåg vi att vi var bland de sista. Men slapp köer till säkerhetskontrollen som gick smidigt trots att den var manuell det vill säga de tittade igenom vårar bagage. Det var stor skillnad på standard på färjeterminalen i Fort-de-Franc och här i Castries, här var det en mycket enkel hangar liknande miljö medan i Fort-de-Franc hade det mer handlat om en riktig vänthall.
Det blev en stunds väntan och så kom då till sist färjan in, en halvtimma sen. Det var ingen snabb avstigning av passagerarna eller avlastning av bagage. Men kanske var det delvis saker de inte styrde helt över. Det tog en bra stund innan vi till sist kunde stiga på.
Vi tog plats på övre däck och det var tydligt att det var färre som åkte med nu än på hitresan.
När vi lämnade hamnen sken solen igenom molnen som dominerat dagen. När färjan ökade fart gick vi in och satte oss. Överfarten tog knappt 1,5 timma. När vi gled in mot Fort-de-Franc sänkte färjan fart och vi fick en fin inresa samtidigt som solen gick ner.
Denna gång gick det snabbt för oss i tullkontrollen där vi stod i samma kö som de inhemska, eftersom vi nu kommit till Frankrike och därmed EU. När vi kom ut med våra väskor satte vi oss direkt i en taxi och åkte till flygplatsen. Det var inte många ord vi bytte med AVIS tjejen men det gick smidigt och snart satt vi i vår hyrbil på väg från flygplatsen.
Le Cap Est Lagoon Resort & Spa, Le François
Kvällens hotell skulle ligga vid Le Francois och vi letade oss fram via skyltar. Men kanske hade Lars tagit lite lätt på behovet av detaljerad vägbeskrivning och vi fick fråga om vägen vidare i La Francois eftersom hotellet låg en bit söder om. Det var becksvart ute och det var inte okomplicerat att se skyltar längs vägen men till sist skymtade vi något med Cap Est och det visade sig vara rätt väg. En smal väg ledde genom någon slags plantage och så småningom kom vi fram till en grind där vi fick ringa på varpå vi blev insläppta.
Vid entrén väntade en kvinna på oss och vi lämnade bilen och blev visade in. Hon pratade utmärkt engelska vilkens så klart underlättade en hel del. Hon tog våra uppgifter och visade oss sedan runt på området, hon visade oss till de tre restaurangerna och deras menyer och till sist visade hon oss till vårt rum.
Våra väskor hade redan blivit inställda på rummet. Det var ett stort rum med en härlig egen pool och havsutsikt. Det här kändes riktigt bra.
Det var hög tid för middag och vi gick till Le Belem, där vi valde varsin rätt av Risottobollar med lite vin till.
Det var mycket gott och vi blev så klart snabbt mätta. Efter en kaffe återvände vi till vårt rum och en lång resedag var till ända.
