Morgonvy från vår veranda.
Efter en skön nattsömn tog vi frukost på verandan. Rostade mackor med ost samt bananer fick sällskap av juice och kaffe. I trädgården framför vår kabana gick en mängd höns, vilket är väldigt vanligt här på ön.
Dagen började ta fart. Lasse ringde Air New Zealand kontor och fick veta att väskan nått Rarotonga och var på väg till oss. Det skulle bli skönt att få resen av packningen även om det funkat bra hittills.
Det hade varit en fin morgon. Vi lämnade vår kabana och gick ner mot stranden och la ut våra handdukar på strandstolarna. Vattnet var klart, himmeln blå och vi njöt av det lugna söderhavslivet.
Här låg vi en stund och läste och slappade. Molnen kom och gick över oss i intervaller.
Efter en stund väckte upptäckarandan oss och vi packade ihop våra saker på stranden och begav oss av.
Promenaden gick söderut på Ara Tapu vägen längs kusten på Rarotonga. Efter bara en kort bit på vägen stannade vi till på “Pharmacy” där vi köpte hårbalsam till Anki. Den trevliga kvinnan i kassan började prata med oss om vår resa. Hon hade lustigt nog ursprung från både Fiji och Aitutaki, två av våra kommande destinationer på resan.
Efter en trevlig pratstund fortsatte vi vår promenad vidare längs vägen. Det var en vacker dag och det var trevligt att se sig om kring kustvägen. Vi passerade hus, både i form av enkla skjul och mer påkostade byggnader med välplanerad trädgård runtom.
Vi kom närmre att se inlandets natur samtidigt som vi hela tiden hade vyn utmed kusten. Då och då körde någon moped eller bil förbi oss.
När vi såg en vacker havsvy gick vi över från vägen ner till stranden för att se hur den delen av strandremsan såg ut. Det var vackra öde stränder. Vid något ställe lekte ett barn vid strandkanten.
Maire Nui Gardens & Cafe
En skylt visade vägen till Maire Nui Gardens & Cafe och vi gick in i en grönskande trädgård och till det fik som ligger där. Flera bord var upptagna men vi hittade ett i ena hörnet av den vackra träveranda som alla bord var utplacerade på.
Vi satte oss i solen och beställde in en smoothie på glass, frukt och juice samt en tropisk fruktsallad med glass.
Caféet är ett trevligt och charmigt ställe, lite udda placerat och inte direkt något typiskt ställe som vi väntat oss att springa på vid vår promenad. När vi bläddrade i vår guidebok såg vi dock att det mycket väl var omnämnt här. Och vi håller med om att det är värt ett besök.
I anslutning till Caféet ligger en stor trädgård. Denna kan man gå in i för en litet symbolisk avgift. Efter att ha suttit på caféet en bra stund kände vi oss dock nöjda med att ha njutit av trädgårdsvyn ifrån våra stolar. Istället för att ta en promenad i den vackra trädgården fortsatte vi vår promenad längst kustvägen.
Vi rundade östra sidan och kom ut på södra delen. När vi gått en bit gick vi ut på en fin sträcka strand som låg helt öppen. Inga människor hade tagit sig hit och det var heller inga direkta hus eller byggnader i närheten.
Ibland kan man förundras över att en sådan här fin sträcka strand får ligga så här utan att hotell utnyttjar det vackra läget.
Vi gick en kort bit tillbaka längs stranden och hittade en plats vi fastnade för. Vi bredde ut våra strandlakan och Anki hoppade snabbt i vattnet. Vi låg på den fina stranden en stund men när molnen tog över en stund tog vi våra saker och gick vidare västerut längs strandkanten.
Efter vi gått en bit strålade åter solen ner varm på oss och vi la oss ner på stranden igen.
Vågorna klättrade sakta allt högre upp på stranden. Så småningom lämnade vi stranden för denna dag och begav vi oss igen.
Vi hade bestämt att vi skulle ta oss runt ön men märkte att vi rörde oss för långsamt då vi promenerade. När vi kommit en bra bit på södra delen dök en buss upp.
Vi hoppade på, betalade 3 Nya Zealands dollar var, och tog plats.
Bussen följde kusten och när vi kom upp till nordvästra hörnet åkte vi på vägen som bara ligger några få meter från landningsbanan till den Internationella flygplatsen.
Ändhållplats för denna busstur var huvudstaden i Cook, Avarua. Ett litet sömnigt samhälle mitt på den norra kuststräckan. Hela staden har en otroligt vackert bakgrund med de spektakulära vulkanklipporna med all växlighet på. En fascinerande vy att begrunda.
Vi gick runt och kollade bland annat utbudet av pärlor. Cook är kända för sina svarta pärlor och många butiker har ett rikligt utbud.
En hel del av butikerna hade precis hunnit stänga. Även om mängden butiker och saker att sysselsätta sig med i stan normalt är ganska begränsat tog det idag ännu kortare tid att gå igenom stan och känna oss nöjda efter några besök i de få öppna butikerna.
Vår buss tillbaka till Muri beach skulle gå om mindre än en timma och vi hade lite tid att göra åt. Utmed vattnet ligger strandbaren Trader Jack’s. Mestadels män hade samlats för en öl efter jobbet. Serveringen består av ett antal bänkar men också barstolar runt bardisken.
Vy över havet ifrån Trader Jack’s
Lagunen strax utanför frekventerades av olika sorters kanoter, en del var till för endast en roddare, medan andra kunde ta betydligt fler personer.
Vi beställde in varsin Cook Lager och slog oss ned vid det enda av serveringens bord som var ledigt för stunden.
Lasse njuter av en kall Cook Lager.
Solen låg nu lågt över havet och speglades skarpt i vattnet. Två andra män slog sig ned och började småprata med oss. Den ena var på besök från Wellington i Nya Zealand och den andre, betydligt äldre, var ursprungligen också från Nya Zealand men hade bott här på Rarotonga nu i 19 år. Vi pratade lite om denna ö och andra söderhavsöar. Han berättade också om sitt första besök på Cook öarna på 60-talet och hur annorlunda livet här var då.
Det var trevligt att sitta och prata men ölen var slut och tiden innan bussens avgång likaså.
Vi skyndade oss till busshållplatsen där bussen redan stod. Bara några få minuter efter vi satt oss lämnade vi Avarua. Det var en kort sträcka söderöver längs östkusten och kvart över sex hoppade vi av.
Det hade börjat skymma och solen hade försvunnit.
Vid huvudbyggnaden satt Robin och två kvinnor och pratade.
“Do you drink beer?” frågade han varpå Lasse svarade med ett “Occasionally”.
“Is this one of those occasions?” kontrade Robin med. “It could be” blev vårt svar, och strax därefter satt vi och drack öl tillsammans med den trevliga mannen.
Under nästa tre timmar satt vi ute på verandan vid kontoret och talade om allt mellan himmel och jord. Bland annat berättade Robin att det fanns 60000 från Cook bosatta på Nya Zealand jämför med bara 20000 invånare på själva öarna.
Vi fick också höra att Cook skulle spela en rugby match mot Tonga kommande lördag och att Cooks chanser var små, men något bättre ändå tack vare alla Cook medborgare som är bosatta i Nya Zealand och Australien som vid sådana här tillfällen kommer över och representerar landet.
Vidare kom vi in på att landningsbanan på Rarotonga är något för kort för fulltankade och fullsatta flyg från och till Los Angeles, därför krävs mellanlandningen på Tahiti. Vi fick också lära oss att all mark på Cook ägs av dess medborgare. Marken kan maximalt hyras ut 60 år åt gången vilket gör att man behåller kontrollen över sitt land. Detta skiljer sig tydligen från Tahiti där många amerikanska bolag köpt upp stora landmassor.
Det började bli dags att gå in till vår kabana. Klockan hade sprungit iväg och vi hade inte ätit någon middag. Vi bestämde tid med Robin för nästkommande dag då han skulle köra oss till flygplatsen.
Efter vi lämnat av dagsryggsäcken i vår stuga gick vi bort till Murimart livsmedelsbutik. Klockan var runt nio och alla restauranger på ön stänger sina kök runt halv nio. Därav vårt besök i affären för att köpa något ätbart att äta hemma.
Inne i vår kabana nummer 3.
Det blev en enkel men ändå så god pastarätt i vår kabana. Innan vi la oss packade vi ihop våra saker inför nästa dags resa till vad alla säger vara en riktig paradisö – Aitutaki.
