Gryningen färgade horisonten orange och blå. Sakta sänkte sig planet ner i franska Polynesien. När vi svepte över Moreau och landade på Tahitis internationella flygplats började dagen ljusna.
Öarna är speciella med sina höga och spetsiga vulkanlandskap som sedan brant leder ner till vackra laguner.
Tahiti Flygplats.
Flygplatsens byggnader är på Tahiti inte de vanliga betongkomplexen, utan fina charmiga träbyggnader som till det yttre mer påminner om en förvuxen villa med välskötta trädgårdar och omgivningar.
Sång och musik välkomnar alla anländande gäster till Tahiti.
Vid flygplatsens passkontroll satt tre män i blommiga kläder och spelade typisk söderhavsmusik.
Alla som skulle stanna på Tahiti fick en blomma att sätta bakom örat när de passerade passkontrollen. Vi som skulle vidare fick gå en egen ingång till transithallen.
Med en trasit-biljett i handen fick vi tillträde till transithallen med några få taxfree butiker. Utbudet var begränsat och kanske inte så intressant när man bara är på genomfart. Vid transitthallens ingång låg en vackert anlagd trädgård.
Det var dags att åter igen gå på planet för att flyga den sista sträckan till Cook islands.
Det hade redan blivit dags att gå på planet för att flyga vidare. När vi gick ut till planet började solens första strålar tränga fram lågt över landskapet ner mot oss.
Ganska snart hade alla tagit plats i planet och vi lyfte igen.
Flygresan skulle bara ta en timma och trekvart. Tiden gick ganska snabbt. Vi blev serverade frukost och läste böcker.
Så var det dags för landning och vi flög in över ett landskap som påminde om det vi sett på Tahiti, grönt landskap med spetsiga klipptoppar.
Det var lite molnigt och piloten berättade att det hade regnat tidigare på morgonen.
Landningen gick snabbt, kanske beroende på den korta startbanan. Flygplatsbyggnaden var kanske inte fullt så charmig som på Tahiti men det kändes riktigt bra att landa och äntligen vara framme på slutdestinationen efter en så lång resa.
Temperaturen var behagligt ljummen och när vi kom in till passkontrollen stod även här en man och spelade lite välkomst musik.
Det gick snabbt att komma igenom passkontrollen och vår ena väska kom nästan med en gång. Den andra väskan dök dock inte upp. Några andra passagerare verkade ha råkat ut för samma sak. Air New Zealands hantering av denna anmälan gick mycket snabbt och tjänstemannen som hjälpte oss var trevlig.
Eftersom vi i stort sett var sist så var intresset kring att tulla våra väskor minimalt och när vi kom ut var det skönt att bli hämtad av mannen vi haft e-mail konversation med gällande boende.
Ägaren till Kura’s kabanas trädde varsin halsband av blommor runt halsen och tog sedan vårt bagage till bilen som väntade utanför.
Under trasporten till hotellet berättade han lite om ön och platserna vi passerade. Huvudstaden Avarua gick näst intill omärkt förbi, det är en liten ögrupp med få invånare.
På frågan hur lång tid som det skulle ta att köra runt hela ön svarade han att “if you stick to the speedlimits… abouth 35 minutes”. Och hastighetsbegräningarna är ganska låga, 40 km per timme, så man förstår att ön är ganska liten.
Han berättade också att det går ett motionslopp en gång per år för de som vill springa runt ön. Att göra det tar cirka två timmar.
Vi svängde av vägen och körde den korta sträckan fram till vår lilla kabana nummer tre. En mysig stuga med egen stor veranda ett stenkast från stranden. Vi blev visade köket, badrummet, telefonen och resten av stugan.
I kylskåpet fanns en ljuvlig frukttallrik med stora passionsfrukter och papaja till oss. Ägaren tog oss ned till strandkanten och visade oss denna södra del av Muri beach och de två Motus, småöarna, som ligger strax utanför. Det var fint men han lovade en vackrare vy när det var högvattnen senare på dagen.
Lasse och Anki på stranden vid Kura’s kabanas med halsband av blommor runthalsen.
Det höll på att spricka upp efter en något molnig morgon. Vi hälsade på Kura själv och hennes två döttrar som höll på att fixa till i Kabanan bredvid vår.
Vi var lite möra efter flygresan så vi satte oss på verandan och läste och tog det allmänt lugnt.
Vår kabana nummer 3.
När öppnade det enda av våra två incheckade bagage som kommit fram visade det sig att det var Ankis väska som kommit fram. Lasse å andra sidan hade plockat ned shorts, linne och badbyxor i sitt handbagage vilket gjorde att det inte kändes fullt så jobbigt att vara en väska kort.
Vi bytte om till lättare kläder och gick ner till stranden. Det var mycket behaglig temperatur och en lätt bris svalkade skönt i värmen.
Bara några meter från vårt boende ligger ett litet Internetcafé.
Vi gick vidare upp på gatan och passerade det lilla skjulet som är ett Internetcafé. Här gjorde man reklam för att man skulle visa morgondagens fotbollsmatch mellan Sverige och England. Då varken Telia eller Vodafone/Telenor tyckts bry sig om Roamingavtal med Cook öarna är vi här bortkopplade från omvärlden vad gäller mobiltelefoner. Med andra ord är detta Internetcafé vårt enda sätt att kommunicera med omvärlden nu. Men detta fick vänta till senare.
Utanför det lilla skjulet står en skylt som gör reklam för morgondagens vm-match mellan Sverige och England.
Några meter efter det lilla skjulet ligger en liten butik där vi gick in för att köpa några toalettartiklar som t.ex. rakhyvel och tandborste vilket Lasse inte fått med i handbagaget. Air New Zealand skulle ersätta oss för detta på ett belopp upp till 100 Nya Zeelands dollar.
Längs vägen ligger flera små butiker som säljer matvaror, souvenirer och dylikt. Här ligger även flera restauranger utmed vägen eller på små stigar som leder ner mot stranden. Vid Varas hotell vände vi och gick tillbaka.
Bara fem minuters gångväg så var vi tillbaka i stugan igen. Vi åt frukttallriken vi fått och tog lite läsk och kakor samtidigt som vi bläddrade i våra böcker.
Solen tog över och stranden lockade. Vi tog på oss strandkläder och gick söderut längs strandkanten.
Muri Beach.
Nu var det högvatten och vattnet tog över en stor del av sandstranden som nu enbart var en smal remsa. Men detta gör ingenting, snarare tvärtom då vyn blir ännu mer vacker.
När vi gick runt en udde kom vi ut på en sträcka strand med fler besökare längs en mindre bukt. Här låg också fler resorts av varierande karaktär och klass. Att paddla kanot i lagunen verkade vara en populär sysselsättning som flera roade sig med.
En mer turistanpassad motorbåt hade åkt ut till Koromiri motu och vi såg turister i land på denna strand.
Det finns många hundar på Rarotonga, och flera lekte i vattnet och jagade fiskar.
Vi gick till en punkt där vi var i höjd med den sista av de fyra smöarna, Taakoka, den enda vulkanön av dem.
En hund lekte i vattnet och jagade småfisk genom att hoppa fram. Sött och roligt att titta på.
Taakoka, en vulkanö.
Vi vände och strosade tillbaka i samma riktning som vi kommit. Palmerna svajade över den vita sandstranden. Men över bergen såg vi mörka moln samla sig och vi undrade om det kanske inte var en regnskur på gång.
Vi gick tillbaka mot vårt hotell. Då och då stannade vi till oss såg oss om och beundrande de vackra vyerna. Tillbaka i vår kabana satte vi oss på verandan och läste och slappade under tiden molnen tog över himmeln.
Vi gick in och la oss på sängen för att vila oss innan det var dags för middag. När vi vaknade till var det mörkt ute och vi hörde regnet smattra utanför.
Tydligen slumrade vi till igen för klockan stod helt plötsligt på elva och vi insåg att vi sovit bort kvällen. Nu var det uppehåll men vi var inte hungriga, och dessutom stänger restaurangerna på ön tidigt om kvällarna. Vi valde att istället skriva och läsa en liten stund innan vi skulle somna på riktigt för att vakna riktigt utvilade för en hel härlig nästkommande dag på denna vackra söderhavsö.
