Vid biljettbokningen på hotellet förhörde vi oss åter om det fanns någon öppning att få biljetter till Three days of rain med Julia Roberts, men tyvärr var det lika slutsålt som vi befarat.
Från hotellet gick vi upp till 51:e gatan och 3:e avenyn för att pröva New Yorks enligt utsago godast bagels på Ess-a-bagel. Deras slogan är “everything on a bagel” och deras utbud är mycket riktigt stort både vad det gäller olika sorters bagels och olika tänkbara creamcheese varianter.
Stället var populärt och kön var lång. Personalen i sina gröna t-shirts och kepsar var dock mycket snabba och effektiva. Många av kunderna köpte med sig frukosten för att ätas on-the-go på vägen till jobbet.
Stället är enkelt inrett med inredning av trä. Vi slog oss ned vid ett av borden utmed fönstret utmed gatan.
Inte undra på att stället har sitt goda rykte. Deras bagels var saftiga och goda. Det finns ingen bättre frukost i New York än just bagels, juice och kaffe!
Ett kvarter norrut från Ess-a-bagel tog vi tunnelbanan som snabbt tog oss norrut till 96:e gatan. Det var en underbar sommardag och vi promenerade några kvarter väster ut mot Central park.
Vi kom fram till nordöstra hörnet av Jaquelin Kennedy Onassis Resevoir. Träden i parken blommade och solen sken. Runt reservoaren går en motionsslinga. Denna varma vårdag var den fullt av motionärer i olika åldrar. Skyltar visar tydligt att alla ska röra sig motsols. En del sprang och tränade hårt medan andra promenerade i lugnt tempo.
Vi följde promenadslingan genom parken. Längs ena sidan fick vi till viss förvåning syn på sköldpaddor i vattenbrynet. Tydligen lever de i det fria här.
Promenaden fortsatte söderut genom parken. På en gigantisk gräsplätt spelade smågrabbar i olika lag baseball. Föräldrarna hejjade på och tränarna coachade de små killarna.
I andra änden av den gigantiska gräsbevuxna platsen låg folk och solade eller kastade frisbee. Det samma gällde på gräskullar runt om och längs alla små promenadvägar gick folk med barnvagn och sina hundar.
Vid The boathouse valde vi att följa en stig bakom och runt om byggnaden till den södra sidan om den lilla sjön. Det finns båtar som hyrs ut och vid Bow bron var det fullt av just dessa små båtar.
De flesta gled sakta runt i båtarna, men det fanns några som förväxlade dem med radiobilar och körde skrattande in i bekantas båtar.
Efter att ha gått över bron köpte vi en dricka vid ett för New York typiskt gatustånd.
Längre fram, vid den stora fontänen i det som heter Bethesda Terrace, var det avstängt på grund av ett påskevenemang för barn.
Det var skönt att komma undan den värsta folksamlingen. Så här mycket folk har vi aldrig sett i Central Park. Men så är det ju också påskfirande och en otrolig härlig dag.
Vi gick upp mot västra delen av parken och kom fram vid 72:e gatan till den del av parken där Strawberry fields ligger, minnesplatsen för Johan Lennon.
Denna dag var det mycket folk kring minnesmonumentet i marken. Blommor låg vackert dekorerat och under tiden vi stod och tittade gick en man fram och rättade till några blommor i mitten som låg lite snett.
När man kommer ut ur parken vid 72:e och Cental Park West ligger Dakota Building snett över gatan. Här bodde Yoko Ono och Lennon de sista åren och det var utanför ingången till huset som Chapman sköt Lennon.
Utanför detta hus står alltid turister och fotograferar byggnaden. Vad vi vet bor fortfarande Yoko Ono kvar i lägenheten.
Vi gick till 8:e avenyn där vi fortsatte några kvarter söderut. Här ligger Maya Schaper Cheese & Antiques, kanske mer känd som bokhandeln Meg Ryan har i filmen You’ve got mail.
Det är lite extra kul då även interiören i filmen faktiskt är filmad inne i butiken.
Man kan dock inte påstå att man känner igen sig när man går in här och det är lite svårt att förstå hur det fungerat med stora kamerateam inne i denna minimala butik.
Utbudet i butiken är väldigt varierat och känns lite udda. Alltifrån olika storters ostar till bestick och en hel del lite hemvävda prylar finns här.
Solen värmde skönt och vi hade sett att det fanns ett antal uteserveringar längs med gatan. De flesta bord ute var upptagna men när vi kom till Cafe Ronda verkade flera gäster som satt på uteserveringen klara inom kort och vi var först i kön.
Efter några få minuters väntan fick vi ett perfekt bord i solen och vi beställde in varsitt glas vitt vin.
Anki valde en grönsallad till lunch medan Lasse valde en sandwich med kyckling, ost och guacamole.
Fötterna var tacksamma att få vila och själen njöt av den varma solen och goda vinet. Allt var så underbart att vi nästan inte ville lämna bordet här på west 71 street och Columbus.
Efter vårt restaurangbesök gick vi söderut. Passerade Columbus Circle och fortsatte ner till 51:a gatan och 9:e avenyn. Ägaren Jimmy Coppolo släppte in oss i NY guitar & Bass Boutique. Han berättade att Will Lee inte ville förhandla något på priset för basen vi kollat på trots att det fanns ett litet arbete som behövdes göras på den. Lasse var förtjust i det speciella ljudet och det unika instrumentet. Mot en mindre ersättning skulle butiksägaren försöka hinna fixa till basen innan vi skulle lämna stan. Vi skulle ringa honom igen på måndagen för slutgiltigt besked.
Vi gick upp till Times Square och upp till TKTS för att köpa biljetter till någon föreställning på Broadway. Köerna var otroligt långa till kassorna, men som av en händelse upptäckte vi en radikalt kortare kö i mitten som är till för de som vill man vill köpa biljetter till teaterföreställningar och inte musicals. Detta passade oss bra då vi var intresserade av en pjäs med bl a David Schwimmer, som är känd från tv-serien Vänner, i en av rollerna. Efter några minuter i kön hade vi fått köpt biljetter till kvällens föreställning.
Vi gick österut och vid 6:e avenyn rakt över gatan från Radio City Music Hall gick Anki in på Aldo som är en trevlig skobutik väl värd ett besök.
Ett kvarter längre fram kom vi fram till Rockefeller Plaza. Vi gick in en sväng på NBC’s shop och kollade lite souvenirprylar till olika välkända tv-program. Bland annat fanns många saker med anknytning till Fear Factor och Saturday night live.
Ute vid den nedsänkta delen av Plazan ligger den berömda skidskobanan som fortfarande var full av skridskoåkare.
Vi gick upp på 5th Avenue och gjorde en sväng på Kenneth Cole, ett stort märke på herrmode i USA. Två kvarter norrut gick vi även in på Mexx. Denna butik är ganska stor och brukar ha bra utbud för både män och kvinnor. Så även denna gång.
Klockan gick fort och vi skyndade oss söderut tillbaka till vårt hotell. Här blev det ett kort stopp för att klä om inför kvällen samtidigt som vi passade på att lasta av lite shoppingpåsar.
Utanför hotellets entré svängde vi direkt västerut för att gå till Gerald Schoenfeld Theater som ligger på samma tvärgata som vårt hotell. Pjäsen vi skulle se heter The Caine Mutiny.
Klockan var halv åtta på kvällen och det var mörkt, men värmen var som en högsommarkväll i Sverige. Underbart varmt och skönt. Det var mycket folk i rörelse, speciellt runt Times Square och runt teatrarna på 45:e gatan.
Vi tog plats längst fram på den första, och enda, balkongen i teatern. Här fick vi perfekt vy över scenen. Strax efter utsatt tid körde föreställningen igång. Pjäsen är skriven av Herman Wouk och handlar om rättegången mot ett befäl som anklagas för ett myteri som skett på ett amerikanskt krigsfartyg. I många avseenden liknade den filmen “A few good men” eller “På heder och samvete” som den heter på svenska.
Strax efter klockan tio avslutades den med stående ovationer.
När vi kom ut var det mycket folk runt sceningången där folk väntar för att se skådespelarna komma ut. Några meter ifrån vår teater blev det plötsligt ett stort jubel och liv, det var Julia Roberts som lämnade teatern där hon spelat i föreställningen Three days of rain. Tyvärr lyckades vi dock aldrig se henne.
Med lite tålamod så kom de en efter en från The Caine Mutiny. Efter att några andra från pjäsen passerat öppnades dörren och jublet steg. David Schwimmer kom ut.
Vi hade inte räknat med att stå så nära och hade tyvärr ett fel objektiv på kameran men några bilder fick vi dock, trots att de blev lite suddiga…
Avspärrningsstaket stod utställda för att ge skådespelarna plats att lugnt gå mot bilen. David Schwimmer började skriva autografer till de som stod på andra sidan från oss. Han log och småpratade lite.
Sen gick han över till vår sida och vi fick pjäsprogrammet signerat av honom. Sen hoppade han in i den framkörda bilen och åkte iväg.
Nöjda med autografen men något besvikna över att vi haft fel objektiv på kameran fortsatte vi dock den korta sträckan mot Times Square.
Vi ställde oss i ena hörnan och tittade ut över folklivet och tog lite fotografier. Plötsligt säger Lasse till Anki: ”det är ju han”.
Ifrån porten vi stod vid kom ingen mindre än Philip Seymour Hoffman ut tillsammans med två andra. Philip Seymour Hoffman vann Oscar för bästa manliga skådespelare för bara några månader sedan, och nu stod han där helt oberörd mitt i folkvimlet på Times Square.
De stannade och mr Hoffman tände en cigarett och pratade ostört med de andra två som för oss inte var bekanta ansikten. De stod där en bra stund och vi förvånades lite över hans lugn. Men det var förmodligen just därför det var så pass få förbipasserande som kände igen honom.
Några stycken såg vi dock allt som viskade och pekade till varandra när de upptäckte honom. Efter att ha rökt klar sin cigarett föreslog han för de andra att de skulle gå vidare och de svängde höger ut på Broadway.
Klockan var nu närmare elva. Vi funderade på att ta en drink någonstans och gick upp till Rockefeller Center. Vi gick in men tyvärr hade Rainbow Room hunnit stänga för denna kväll och vi fick vända vid hissarna.
När vi kom ut till Plazan fanns det några stycken som fortfarande åkte skridskor men strax efter midnatt var det över. De få som var kvar på isen fick lämna den och plocka av sig skridskorna för denna dag.
Det var ganska folktomt kring Rockefeller. Vi stannade dock kvar en liten stund och strosade omkring vid skridskobanan och fortsatte sedan ut mot avenyn. Här passerade vi den vackra breda rabatten där det så här i påsktider var dekorerat med stora buskar med former av harar och andra påskrelaterade föremål. Blommorna doftade otroligt gott.
Vi gick tillbaka i riktning mot hotellet men något kvarter innan vi kom fram svängde vi in på Conellys.
Detta är en irländsk bar och mannen bakom bardisken hade irländsk dialekt när han rekommenderade en Smiths Ale till Lasse och en Amstel till Anki.
Det var ett fåtal gäster kvar på puben. Av sorlet att döma var det en blandning av både lokalbefolkning och turister. Ölen satt gott och vi snackade lite om dagens äventyr och lite funderingar inför nästa dag.
Efter att ha druckit upp ölen kände vi oss nöjda för dagen och det var skönt att bara ha en kort promenad till vårt hotellet.
