Wilson och hans kollega hade tänt små lyktor på borden vid matsalen på JK Mara Camp när vi kom dit.
Det var tidig morgon och fortfarande mörkt. Vid den sedan länge utbrunnna brasan från kvällen innan satt några Masajer och talades vid.
Lasse kände igen den ena Masajen som den nattvakt som han och Niklas träffat på kvällen innan. Vi satte oss först ned vid ett av borden, för att strax därpå ta för oss av frukt och flingor från frukostbuffén. Wilson frågade om vi önskade några ägg eller kanske en omelett, men vi svarade med en fråga om vi istället kunde få några toast liksome tidigare dagar. Han kom snart tillbaka och serverade dessa och vi fick dessutom lite pannkakor.
I vår safari ingick helpension men exkluderade dryck, vi passade på att betala Wilson för det vi druckit under besöket innan vi lämnade frukostbordet. Sedan var det bara att hämta våra väskor i tälten för att bege oss. Några av masajerna hjälpte oss bära våra stora väskor, medan vi själva tog de mindre.
Till vår förvåning var Sammy och Masajerna i full gång med ett däckbyte när vi kom ut till bilen. En av Masajerna utförde skiftet, medan flera andra stod runt som stöd.
Flera av dem var fortfarande varmt klädda efter natten och hade med sina spjut som de antagligen hade för att skydda camp och gäster från vilda djur.
Det tog bara en 10-15 minuter och sedan vinkade vi avsked till Masajerna och JK Masai Mara Camp.
Vi passerade byn vi kört via tidigare dagar, Talek Village, och livet i byn var redan igång.
När Sammy körde in igenom Take Gate till nationalparken blev vi en aning förvånade. Till vår glädje blev det en sista liten mini safari, i lite högre fart än normalt, genom parken.
När vi plötsligt stötte på ett antal Safari bilar som stod och spanade stannade även Sammy till. En gepard smög genome gräset och en bit längre bort väntade ett antal ungar.
Det var frukost dags och världens snabbaste djur var på jakt. När hon försvann bakom ett buskage trodde vi inte vi skulle få se något mer.
Men så plötsligt ryckte det till och några antiloper fick springa för livet, men i kampen mot det snabbaste djuret på jorden var en av dem chanslösa och vi såg hur den fällde djuret i farten. Även om jakten varit spännande var vi glada vi slapp se själva dödandet. Vilken rafflande avslutning på safari upplevelserna i Kenya.
Sammy menade på att vi skulle tacka däckbytet för den extra upplevelsen. Men nu behövde vi åka vidare eftersom vi hade en lång bilresa framför oss. De sista djuren vi passerade i parken var en liten grupp Gnuer, ett av de djur som i stora antal nu fanns i Tanzania på grund av migrationen.
Snart kom vi fram till Masai Maras huvudentre, Sekenani Gate, där vi skulle åka ut för att lämna parken bakom oss. Sammy stannade bilen utanför, sa till oss att inte dra ner rutorna eller öppna dörrarna och gick sedan på toaletten. Vi satt kvar i bilen och strax störtade ett antal mycket påstridiga försäljeskor fram. De knackade på rutan, gestikulerade att vi skulle rulla ner rutorna och klämde in en hand för att få sälja något. När de till slut insåg att det inte gick vägen så bad de oss fotografera dem, något som säkert skulle kostat oss efteråt.
Nu var det några timmar på skumpig väg framför oss, som dock skulle visa sig bli allt bättre ju närmare Nairobi vi kom. Vi färdades länge genom Massaj land och ibland skymtade någon i deras färgrika tyger.
Då och då slumrade vi till, men vi vaknade när Sammy svängde in på en bensinstation i staden Narok.
En man kom direkt fram och ville sälja en skiva med Afrikas bästa musik, även om det lät spännande så vi avböjde hans erbjudande. Det var ingen bra idé att börja vifta med plånbok ute på gatan där många så uppenbart inte har så mycket resurser. Inne på macken köpte vi lite snacks och dryck för sista delen av bilfärden.
Narok var en av de större städer vi åkt igenom under våra dagar i Kenya, från vad vi kunde bedömma av trafik, byggnader och folkliv.
En stor del av vår upplevelse av Kenya baserar sig på det torftiga med färgrika livet som levs längs vägarna i små samhällen. Husen är ofta mycket små och enkla, men många tycks välja att hålla sig ute i vilket fall som helst.
Strax efter Mai Mahiu svängde vägen söderut och vi började klättra uppför en väg som enlig Sammy byggdes av Italienska krigsfångar under 2 världskriget. Han berättade lite om Kenyas historia som okuperat land, en historia som lät tuff för befolkningen.
När vi kommit upp på en höjd svängde Sammy av vägen och in på en parkeringsplats. Vi gick ur bilen och fram till en utsiktsplats som gav oss en sista vy över Riftdalen. Denna dalgång som gick igenom stora delar av afrika och de delar av Kenya vi besökt under våra dagar här.
Nu började landskapet bli allt mer tätbebyggt, men längs den väg som Sammy tog kunde man inte ana den stora stad vi rullat in i. En genväg tog oss genom enklare områden och Sammy bad oss låsa dörrarna. Området sprudlade av liv och aktivitet, uppenbart i en mycket enkel form. Husen liknande mest små träskjul och längs vägens pågick försäljning av allt mellan himmel och jord.
En kort stund senare rullade vi fram till Sarova Panafric i centrala Nairobi. Tydligen hade topp politikerna i Kenya en gemensam lunch på hotellet och det var ett stort pådrag. En kö med svarta bilar framför oss gjorde att det tog några minuter innan Sammy kunde köra fram och släppa av oss vid entrén till hotellet. En trevlig man i receptionen gav oss rum 131 med utsikt över poolen och poolrestaurangen.
Medan våra vänner åkte iväg på akutbesök till tandläkare laddade vi själva om, tog en dusch och såg oss omkring. När de kom tillbaka tog vi en taxi in till centrum av Nairobi. Taxichauffören gav oss tydliga instruktioner om att hålla oss hitom en viss gata för att det skulle vara säkert för oss.
Här fanns lite höghus och en del butiker, dock inte som vi är vana vid i en stad av den här storleken.
Faktum var att vi ganska snart var nöjda och kände att Nairobi inte hade så mycket att erbjuda oss.
Vi hade fått uppgifter av taxichauffören som erbjöd sig att köra oss tillbaka. Men det var bara en kort promenad tillbaka till hotellet längs huvudvägen som kändes trygg. När vi kom fram gick vi direkt till poolbaren, där vi slog oss ned vid ett bord för sen lunch och en öl. Vårt val föll på några utsökta Samosas, mycket goda precis som vi ofta upplever på bra indiska restauranger.
Solen låg allt lägre på himmeln och vi drack upp för att återgå till rummen och klä om för kvällen. Vi hämtade nyckeln och passade på att be hotellet boka bord på en italiensk restaurang som Sammy tidigare tipsat oss om.
Det sista dagsljuset hade försvunnit när vi kom ut, kvällen var becksvart. Ute vid entren tog dörrvakten Lasse i handen och presenterade en chaufför som skulle köra oss till restaurangen. Efter tio minuter rullade chauffören in bilen genom grindarna till restaurangen. Utanfor stod vakter, men vi hade ingen aning om ifall det var extra stort behov just här, där det kanske inte var alltför långt till fattigare kvarter.
Restaurangen Osteria Del Chianti hade både mysiga bord inne och ute, men en sådan här skön kväll valde vi förstås ett bord ute. Vinden var varm, himmeln klar och stället mysigt med dämpad belysning vid de små borden.
Som namnet tydde på var Osteria inriktat på italienska rätter och vi bjöds på apetizer i form av en mindre pizza med tomater på för oss att dela på.
Lasse valde en gnocci och Anki en ravioli med spenat och riccota, klassiska utsökta Italienska favoriter. Det var en trevlig middag och perfekt avslutning på vårt besök i Kenya. Under middagen talade vi om alla stora upplevelser vi haft de senaste dagarna och de sköna slappa dagarna vi hade att se fram emot.
Innan vi avslutade vårt besök på Osteria smakade vi på den goda efterrätten Crepes Mount Kenya, pannkakor med likör och glass.
Mer än nöjda betalade vi och gick ut till parkeringen, där vår chaufför väntade på oss. Tillbaka på hotellet var det bara packa ihop de saker vi plockat fram och lägga sig, nästa morgon skulle vi åter upp i ottan.
