Framåt morgontimmarna närmade sig vårt flyg Afrika. Klockan var runt fem på morgonen när ljuset tändes i planet och resenärerna väcktes för frukost. Utanför var det fortfarande mörkt men snart kunde vi se dagens första ljus skymta.
En från början vacker blåröd linje blev allt större och lös så småningom upp lite av det afrikanska landskapet under oss. Piloterna meddelade att landningen skulle påbörjas och en stund senare tog vi mark på Kenyas internationella flygplats.
I passkontrollen väntade en visum hantering som för oss blev en långsam procedur. Mycket av visumadministrationen var inte så värst effektiv med bl a handskrivna kvitto, och att de som var före oss i kön var mer krångliga än vanligt snabbade inte på. När det så småningom blev vår tur så gick det ganska snabbt. Vi betalade 25 US dollar per person och lämnade över de färdigifyllda formulär vi fått på planet.
Våra väskor gick runt på rullbandet bland de sista från vår flight och vi lyfte upp dem på våra bagagevagnar. I ankomsthallen stod Sammy, vår guide & chaufför för våra dagar i Kenya, med en skylt med JK safari loggan och våra namn.
Efter vi hälsat på varandra frågade han varför vi dröjt så länge, vilket tydde på att det inte bara var vi som upplevt visumkön något långsam.
Vi gick ut från Jomo Kenyatta International Airport, som faktiskt kändes lite sliten och var inte någon jätte spännande byggnad. Utanför möttes vi av en skön varm vind. Det fanns flera personer som ville hjälpa till med våra vagnar, men så klart mot betalning, och just att köra bagagevagnar är ju inget vi kände vi behövde hjälp med.
På parkering stod bilen vi skulle åka i och Sammy hjälpte till att lasta in vårt bagage och sedan tog vi plats.
Eftersom vi nu hade för avsikt att åka direkt på Safari och hade en lång bilresa framför oss berättade Sammy att vi inte skulle köra inom staden Nairobi när han svängde ut från flygplatsen mot vårt mål Meru national park.
Ganska omgående blev vägarna mindre och smalare än runt flygplatsen. Trafiken hade varit tätare första sträckan, i närheten av Nairobi, men blev snart glesare när vi lämnade huvudstaden allt längre bakom oss. Vägen var stundtals mycket ojämn och vi studsade fram på en filig landsväg.
Sammy berättade att vi skulle ta några stopp längs vägen och att dessa var lagda till souvenirbutiker där vi kunde passa på att göra toalettbesök. Att hitta fräscha toaletter var nämligen något man inte kunde ta för givet i Kenya, berättade han vidare. Vårt första stopp blev vid Bobex Fine Art.
Innan vi gick in gav oss Sammy vägvisning om prutmånen; oavsett vad utgångspriset är bör man aldrig betala mer än 50% av det de från början säger. Självklart har man varit med om länder med påtaglig prutkultur, men det är bra att ha en fingervisning om förväntad nivå man skall sikta på.
Vi gick artigt igenom butiken som sålde massor av souvenirer gjorda i trä. Självklart lovade försäljarna som följde oss runt i butiken att vi skulle få de bästa priserna av dem då allting tillverkats lokalt.
Visserligen var många av deras souvenirer fina, men på våra resor har vi oftast svårt att se var dessa prylar och prydnader skall passa in i ett modernt svenskt hem. De var duktiga på att försöka lyfta fram sina kvalitéer och försöka sälja, utan att vara jobbiga.
Det blev åter dags att hoppa in i bilen. Tidigare på dagen hade det varit lite disig men det började klarna och Sammy sa vi hade tur, eftersom vi fick en fin vy av Mount Kenya. Mount Kenya är det högsta berget i Kenya, och nästhögst i Afrika.
Naturen längs vägen hade först varit mycket flack och sönderbränd men ju närmare vi kom Mount Kenya desto grönare och mer kuperat blev landskapet.
Vart vi än körde såg vi människor längst med vägarna, allt från kostymklädda män till barn på väg till skolan. Det var inte utan att man undrade var alla dessa människor var på väg. Sammy beskrev folket som ett vandrande folk som går och går. Ofta såg vi kvinnor med tung last på sina ryggar vilket är en vanlig uppgift för kvinnorna i Kenya.
I många samhällen vi passerade pågick utomhusmarknad, och det verkade finnas allt möjligt till salu på dessa markander. Det var fascinerande att se utbudet som inte sällan såg slitet och välbegagnat ut.
Vi hade en sex timmars körning innan vi nådde vår första camp. Efter ytterligare några timmar i bilen stannade vid ett lite modernare shoppingcenter för att sträcka på benen i Meru Town. Inne i shoppingcentret passade vi på att köpa in lite snacks inför den sista delen på den långa färden. Med lite kex, choklad och nötter samt dricka hoppade vi åter in i bilen redo för den sista sträckan.
Vid denna tiden på dagen var det många barn i skoluniform längs med vägarna. Det var barn som var på väg tillbaka till skolan för eftermiddagslektionerna. Barnen gick ofta i små grupper, men ofta blev man även förvånad hur många små barn som gick själva utmed den trafikerade vägen. Många vinkade till oss i bilen och sken upp extra mycket när vi besvarade deras vinkningar.
Innan vi reste till Kenya hade vi hört talas om det otroliga djurlivet i landet och att man faktiskt ibland till och med kunde se vilda djur i närheten av Nairobi. Det närmaste vi kom under den långa bilresan var kossor, och vi såg verkligen massor av kossor.
Sammy berättade om handeln med drogen Kat som odlades i området. När den skördas måste den brukas inom 36 timmar varför de som transporterar detta ofta kör som galningar om kvällarna för att snabbt få det till Nairobi och därifrån ut i världen, ofta till Europa. Vi reagerade över de extremt höga farthinder som vi ofta passerade och undrade hur det var att köra här på natten. Sammy sa att han själv undviker att köra dessa vägar efter det blivit mörkt, men att man även så småningom lär sig var dessa gupp är.
Den sista delen av färden blev det något längre mellan samhällena och så småningom svängde vi in på en smal lite grusväg. Vi kom fram till Murera Springs Eco Lodge där 6 personer stod uppradade och hälsade oss alla välkomna oss varmt genom att ta i hand och presentera sig. Det var skönt att stiga ut från bilen efter den långa bilresan.
Vi blev visade till receptionen där vi tog plats i några bekväma korgstolar och serverade ett glas äpplejuice under tiden två personer berättade om campen, dess bekvämligheter och tider för servering av måltider. Efter att ha gått igenom det praktiska på några få minuter var vi klara och blev visade till tält nummer fem.
Den lilla stugan stod på riktig grund, väggarna var delvis gjorda av en slags plattor baserade på återvunna Tetrapak förpackningar och ingången var av tältduk.
Två personer ur den trevliga personalen hjälpte oss bära våra väskor fram till vår lodge där de drog upp blixtlåset till tältdörren. Vi blev imponerade över hur fint och gemytligt det var på insidan.
Rummet var rymligt. Sängen såg bekväm ut, det fanns sängbord med lampor och drick vatten på flaska. I ena hörnan fanns en liten garderob. Vi som inte ens visste om det skulle finnas toalett på ”rummet” blev mäkta imponerade när de visade oss det charmiga badrummet och duschkabinen som till och med hade varmvatten. Bredvid handfatet fanns en vattentillbringare med vatten för tandborstning.
Vi stannade ingen längre stund i vårt tält, utan gick ut till huvudbyggnaden där lunch skulle serveras.
Vi blev presenterade för två par från Australien som satt vi ett bord och åt lunch innan vi blev visade till bordet vi skulle sitta.
Svante, som driver Murera Springs Eco Lodge, kom fram och hälsade och passade på att berätta lite om stället som var hyfsat nystartat. Vi blev serverade spagetti och köttfärssås och fick till det sallad och bröd. Maten satt riktigt gott! Till efterrätt serverades en ljuvlig fruktsallad av färsk solmogen frukt plockad i omgivningarna.
Tiden gick ganska snabbt och efter en kort sväng på rummet för att ladda om var det dags för resans första safari. Fyllda av spänning gick vi ut till parkeringen där bilden stod klar för safarin. Själva parken ligger alldeles intill och bara kvällen innan hade de fått besök av elefanter på jakt efter god frukt.
Vi hoppade in i bilen och såg att Sammy hade tagit av de två stora luckorna i taket på bilen.
Det tog bara några få minuter att komma till själva entrén till Meru National Park. Sammy klev ur bilen och gick fram till den lilla luckan där han betalade inträde hos parkvakterna. En annan parkvakt lyfte upp bommen som spärrade vägen och Sammy körde in.
Lasse frågade om det var dags att spana efter djur men Sammy sa att det bara var en liten bit till. Framför oss såg vi en ställning med el vajrar hängande i luften som fanns där för att hålla djuren inne i parken. Vi duckade för att inte riskera att få dem på oss men så länge man satt ner i bilen var man säker.
Sammy stannade till bilen och vände sig om för att ge oss lite instruktioner så att vi alla kunde hjälpas åt och spana efter djur. Bilens färdriktning räknas alltid som klockan 12. Utifrån det anger vi var vi ser djur på med hjälp av klockans positioner. Är ett djur t.ex. till direkt till höger om bilen är det t.ex. kl 15. Från nu var det också läge för oss att ställa oss upp i luckorna för att få bättre vy.
Ganska snart fick vi syn på vilda djur. Först såg vi dem på avstånd och inne bland buskar men snart kom vi betydligt närmare dem. En stor grupp babianer korsade en liten väg intill oss. En mamma hade en liten söt unge hängande vid hennes mage. I slutet av gruppen kom den stora tuffa alfahannen som visade tydligt vem som bestämde. De tycktes inte bry sig om oss, men gick på visst avstånd.
Ett välbekant mönster skymtade och vi fick se vår första Zebra i det vilda. De ser ut som exotiska hästar med sitt svart vita mönster, ett mönster som är lika unika för varje djur som människans fingeravtryck.
Plötsligt tyckte sig Anki se några långa halsar och mycket riktigt stod det giraffer lite längre fram. Vi åkte fram och kunde beundra dessa djur på något närmre avstånd, om än vi skulle komma betydligt mycket närmare dessa djur senare under vår safari. Det graciösa sätt dessa stora vackra varelser rör sig är fascinerande.
Längs vår väg såg vi flera grupper av vattenbockar, ett vackert djur som är besläktat med antilopen. De vuxna hannarna har stora lätt böjda horn. I Meru förekommer främst ellips vattenbockar som känns igen på sin vita ring på bakdelen. Sammy berättade att man skämtsamt brukar säga att de fått den vita ringen när de satt sig på en nymålad toalettring.
Naturen i Meru är svagt kuperad och har en hel del buskar och träd, om än inte så tät. Det finns lite vattendrag på några platser i parken. De smala grusvägarna har bara plats för ett fordon och underlaget är torr röd jord.
Framför oss såg vi ett stort rött moln av upptrampad torkad lera. En stor hord av vattenbuffel korsade vägen vi körde på. Vattenbuffel blev därmed vår första vy av the Big Five. Vi stannade motorn och stod tysta och beundrade dessa mäktiga djur.
Våra ögon förflyttade sig till vänster där horden kom ifrån. Det var en lång sträcka och vi kunde ännu inte se hordens början eller slut. Uppskattningsvis var det mellan 5- och 700 bufflar som var på väg att gå och dricka.
De flesta gick i lugn takt men så småningom kunde vi skymta de sista långt bortåt vårt vänstra håll som kom småspringande för att hålla takten.
En del stannade upp och tittade på oss innan de vandrade vidare och så småningom försvann längre bort på savannen.
Vi fick förklarat för oss att begreppet ”The Big Five” inte kom från djurens storlek, som man lätt kan tro. ”The big five” har sitt ursprung när man en gång i tiden jagade och sköt djuren med gevär som endast laddades med en kula åt gången. För dessa fem farliga djur ville man inte behöva ladda om. Det gällde att kulan träffade direkt.
Innan kvällen var över skulle vi komma att se ytterligare en till av de fem.
En stor grupp av giraffer gick i sakta mak från träd till träd för att äta av de godaste bladen. Dessa vackra djur rör sig trots sin långa kropp på ett graciöst och lugnt vis mellan träden där de ofta väljer att äta de färska bladen högt upp. De var kanske ett av de djur som fascinerade oss mest, kanske var de mest exotiska och udda av de djur vi sett denna kväll.
Girafferna i Meru heter nätgiraffer, eller reticulated giraffe på engelska, och kännetecknas av det mycket distinkta mönstret.
För den som inte tänkt på en sådan detalj innan är det inte uppenbart, men vi skulle se andra typer i de två kommande parkerna under vår resa i Kenya, så för oss skulle det komma att bli lite mer uppenbart.
Några antiloper sprang förbi längs bilens sida och försvann snabbt bakom buskage. Vi körde en sträcka där det plötsligt inte var lika tätt mellan djuren, men väl vackra landskap. Även om man oftast ser många djur i dessa områden, kan man aldrig vara garanterad då det är djurens mark och helt och hållet på deras villkor.
Vid en liten bäck hade en vattenbuffel gått ner i vattnet för att svalka sig från värmen.
Vattenytan var täckt med små gröna blad och först såg man bara rygg och huvud med horn, men den reste sig och gick upp ur vattnet när vi kom och förmodligen störde den rofyllda tillvaron något.
Plötsligt dök en ensam elefant upp alldeles intill vår väg. Sammy var på sin vakt, han märkte direkt att denna elefant inte var att leka med. Sammy såg hela tiden till att bilen stod på rätt sida om elefanten och att han inte skulle uppfatta oss som något hot. Tänker man bara på sådana här saker så kan man komma djuren riktigt nära och stå och begrunda dem i sin egna miljö utan att de känner sig otrygga. Vi var bara några få meter ifrån denna elefant och kollade in när han gång på gång tog snabeln och duschade sig med jorden för att svalka sig.
Solen rörde sig och vi hamnade i motljus. Sammy gasade på för att ta oss förbi elefanten. Vi stannade igen en bit ifrån och fortsatte studera elefanten framför oss. Men ganska snart började elefanten röra sig yvigt, fräsa och stampa med fötterna för att sedan ta några bestämda steg åt vårt håll, vilket gjorde att vi körde vidare.
När den märkte att vi höll avstånd lugnade den sig och så småningom gick den vidare i lite lugnare mak. Elefanten visade tydligt vem som bestämmer, och att vi bara är gäster.
Vår färd fortsatte och ett par strutsar strosade bland buskarna längs vägen.
Nu låg solen lågt och färgade landskapet orange, det var inte länge kvar innan solen skulle försvinna vid horisonten.
Vår safari närmade sig sitt slut för dagen när vi fick syn på en elefantfamilj med två vuxna och ett barn som gick över en stor öppen slätt.
Nu körde Sammy på i ganska snabb fart för att hinna ut ur parken innan mörkret la sig. Längs vår väg såg vi både Zebra och Vattenbock som vi passerade, men när vi kom nära en Giraff stannade vi till. Vi stod riktigt nära. Den höll sig helt lugn och tittade på oss en stund innan den sakta rörde sig bortåt och vi körde vidare.
Sammy körde nu ut ur parken och safarin var över för denna kväll. Tillbaka på campen gick vi in på rummen och bytte om inför middagen. Utanför huvudbyggnaden brann en lägereld och vi slog oss ner på stolar som stod placerade runt om elden.
En servitör kom förbi och vi beställde varsin öl. De två paren från Australien, som visade sig komma från Melbourne respektive Brisbane, hade precis som vi anlänt denna dag och gjort en snarlik safari denna eftermiddag/kväll. Det var trevligt att sitta runt lägerelden och prata om dagens upplevelser. Strax meddelades det att middagen var serverad och vi gick in till matsalen.
Ett stort långbord i huvudbyggnaden rymde oss allesammans och vi blev serverade en tre rätters meny. Maten var god och anpassad för oss besökare, med lite afrikanska inslag. Svante berättade att Kenyanerna själva inte äter denna typ av mat, så när de lagar denna mat till åt oss gissar de väldigt bra hur vi föredrar vår mat, för det var väldigt god mat som serverades.
Det hade varit en mycket lång dag, fullspäckad av upplevelser och äventyr. Efter middagen var vi rejält trötta. När vi återvände till våra tält och kröp ner i sängen tog det inte lång tid att somna.
