En gång under natten vaknade vi till av ett märkligt läte, men vi kunde inte alls gissa vad för djur som gjorde det. Annars har vi haft en riktigt skön natts sömn när klockan ringde tidig morgon. Vi klädde oss och gick direkt till bilen, Sammy hade tagit med sig picknick frukost för att vi skulle komma iväg riktigt tidigt. Det var fortfarande mörkt när vi kom fram till entrén till parken och vi var först in denna morgon.
Efter Sammy talat med vakten och visat att vi betalt vår entré kunde vi åka in i parken. Djuren var lugna så här i gryningen. Två Zebror stod och tuggade i sig lite frukost gräs, kanske var det tidigt även för dem eftersom de inte hade lika bråttom iväg när vi stannade till i närheten som Zebrorna haft kvällen innan.
I anslutning till Meru National Park finns ett reservat för noshörningar och det gör att det finns en god chans att se dem här. På lite avstånd fick vi syn på en vit noshörning. Det är en imponerande syn, även om de står på avstånd kunde man uppfatta hur stora och kompakta djur det är.
Vi rullade vidare och när vägen gick ner i en liten svacka kom vi riktigt nära en grupp vackra Giraffer.
De gick sakta från träd till träd och åt från bladen överst.
När vi närmade oss ett antal Zebror på väg över vägen så blev de skygga och började springa från oss, men istället för att springa ut i naturen så sprang de framför oss på vägen en liten stund.
På ett öppet fält upptäckte vi en svart noshörning. Den svarta är mer aggressiv än den vita noshörningen, så visst avstånd var bra och Sammy bad oss att vara tysta och röra oss lugnt. Noshörningen strövade långsamt runt över fältet och ett antal vita fåglar gjorde den sällskap.
Den svarta noshörningen, även kallad spetsnoshörning, är akut hotad i vilt tillstånd, vilket innebär det finns mycket få kvar i världen i det vilda. Den är till och med mer hotad och ovanlig än den jättepanda som blivit symbol för utrotningshotade djur.
Vår väg korsades nu av ett antal av dessa vackra Giraffer. Det var en stor och en mindre som vi gissade var ett barn.
Den större av dem stannade till och tittade på oss innan den vände om och gick iväg.
Nu tog Sammy vägen igenom ett landskap med låga täta buskar då Lasse plötsligt fick syn på inte bara en, men två noshörningar. De var åter en förälder med ett barn som lunkade omkring bara 10 meter bort.
Detta var en vit noshörning, även kallad trubbnoshörning, och det rådde ingen tveka om när man såg de breda munnarna. Vita noshörningar är inte vita och svarta är inte svarta, de är båda grå och hudfärgen på dem är samma. Anledning till namnen är ett missförstånd där man missuppfattat ordet wide för white, där wide syftade på munnen som är bred på denna typ och liten på den andra typen.
En liten vit fågel slog sig ner på ryggen till först den mindre noshörningen och sedan liftade från platsen med den större av dem när de vände oss ryggen och gav sig av.
På andra sidan om bilen skymtade vi giraffer på den öppna slätten.
Längs vägen tillbaka från denna del av parken fick vi en vacker vy över slätten, med palmväxter i förgrund och en annan liten grupp giraffer som stod och åt.
Sammy svängde in till parkvakternas lilla byggnad och stannade under ett träd med en liten bänk under. Under tiden han tog fram vår picknick frukost gick vi och såg oss runt. Eftersom vi mest vistats i skyddet av bilen kändes det befriande att kunna gå runt lite. Ett litet stängsel gick längs området runt noshörnings reservatet och på andra sidan gick en smal väg.
Frukosten bestod bland annat av ägg, pannkakor och bananer. Det som blev över från frukosten gav Sammy till parkvakterna, vilket säkert var uppskattat.
Vid infarten till den lilla parkvakts området låg en skalle från en vattenbuffel, de blir nästan som ikoner med sina stora horn.
Nu lämnade vi noshörnings reservatet bakom oss och åkte vidare i Meru parken. Det var svårt att få ett grepp om hur man hittade sin väg fram, men på några få ställen fanns en typ av skyltar. Fast det skulle inte hjälpa mycket om man inte visste var man var, det kunde stå Hippo pool.
Förutom de stora djuren såg vi då och då vackra fåglar. En fågel med fjädrar i alla regnbågens färger landade på en gren alldeles intill oss.
Landskapet var stundtals stora slätter som antingen var bränt och blekt, stundtals grönt med träd och buskar.
Bland buskar fick vi syn på en av dessa vackra vattenbockar med långa lätt böjda horn. Men som de vi tidigare sett var de skygga och rörde sig bort från oss så snart han fick syn på oss.
När Sammy stannade till vid Hippo pool så fick vi gå ut och ner till en liten brygga med utsikt över floden. Tydligen höll sig flodhästarna borta just vid detta tillfälle men det var ändå trevligt att stanna till och se platsen. Höga palmer och andra växer svajjade ut över vattnet.
Knappt hade vi tagit oss vidare innan bilen bromsade in då Sammy fått syn på en liten vit apa i ett lågt träd alldeles intill.
Det var en liten grupp apor, grön markatta närmare bestämt, som gick i närheten av floden. En vuxen som vi gissade var hannen klättrade högt upp i ett träd och övervakade gruppen på marken.
Under tiden gick en hona med barn på marken i skydd av låga buskar.
Det blev ett stopp till vid floden där en krokodil låg på lur, men när vi närmade oss försvann den under ytan. Vi stod kvar några minuter och spanade men den höll sig undan. Sammy sa att vi säkert skulle få se både krokodil och flodhäst i Masai Mara och tyckte vi skulle fortsätta, så vi hoppade in i bilen igen.
En ung bongo, en utrotningshotad art av antilop, sprang över vår väg. De vackra djuren har tydliga vita linjer över sin bruna päls. Den var mycket skygg och sprang snabbt bort från oss. Med tanke på att de är utrotningshotade är det kanske bra?
Det var en vacker dag med sol på blå himmel och vi åkte nu igenom landskap som var grönare och med mer varierad växtlighet.
I en leran runt en lite bäck som gick längs vägen låg en stor buffel och njöt av svalkan den gav.
På andra sidan bäcken stod en annan buffel och stirrade på oss. Den var lite lerig men den hade redan torkat och leran hade hunnit bli ljusgrå istället för rödbrun.
Men en kort bit längre fram tyckte Anki sig skymta en elefant bakom en buske. Fem i tolv sa vi för att visa Sammy var den befann sig. Bilen smög sakta framåt för att inte synas för tydligt men samtidigt var Sammy hela tiden beredd på att gasa på. Vi kom fram till busken och bakom den reste sig elefanten sig upp från lergyttjan.
Han hade säkert legat där och gottat sig ett tag. Först verkade han irriterad över vår närvaro och skakade på öron och viftade på snabeln.
När den närmade sig vattnet trodde vi först den skulle spruta vatten på oss. Men när vi var stilla och lugna så verkade han lugna ner sig. Han brydde sig inte nämnvärt om vår närvaro när vi studerade honom då han drack från vattnet.
Fler gånger sög han upp vatten med sin snabel. Öronen viftade och han gjorde små läten då och då.
Sen backade han sakta och tog några löv från en buske strax intill. Vi beundrade det mäktiga djuret som sakta strosade längre bort ifrån oss. När han kom längre bort startade vi bilen och körde vidare.
I nästa dunge stod en liten vattenbocks familj, två föräldrar med ett litet sött barn. De rörde sig långsamt från oss.
På vägen därifrån fick vi åter en chans att kolla den vackra fågeln i alla de vackra färgerna.
Denna safari tur ledde mot sitt slut, men på väg ut fick vi åter en chans att möta dessa underbara djur giraffer. Det var en grupp av flera djur med sina vackra långa halsar som strövade mellan träden för att äta.
Över vägen sprang en Zebra och försvann in i det höga gräset som dock inte helt kunde dölja det svart vita mönstret.
Även om vi åkt bil hade vi ändå fått viss gymnastik när vi stått och hållit balansen i bilen på de guppiga vägarna.
När vi kom tillbaka till lodgen vid middagstid var det strålande sol och vi slängde på oss badkläder och hoppade i poolen. Vattnet hade perfekt temperatur och svalkade skönt i värmen.
Vi beställde in en Cola var som snabbt slank ner i våra halsar, törstiga efter den långa safari turen på de ofta dammiga vägar. En timma senare var det uppdukat i en liten vacker glänta bakom poolen. Våra nya vänner från Brisbane och Melbourne i Australien tog plats samtidigt som oss. Det blev lite snack om just deras hemland som vi alla är mycket förtjusta i. De var en aning fascinerade över att vi sett mer platser i deras hemland än de själva gjort.
I en klyka i ett stort träd hade man placerat menyn som var skriven med vit krita på en svart tavla.
Det var en buffé och vi fick ta för oss av biff med nudlar, potatis sallad och sallad. Till efterrätt serverade en av servitörerna en banan med kola sås.
Efter lunchen återgick vi till poolen och njöt av att slappa en stund i värmen. En liten groda hade ramlat ner i poolen och simmade runt. Det tog inte lång stund innan en till gjorde den sällskap. Men de verkade ha lite problem med att ta sig upp igen.
Det blev dags att återvända till djuren i Meru national park och vi åkte iväg med Sammy på nästa Safari. Nu tog Sammy en ny väg igenom parken och längs denna väg var naturen vackrare.
En liten grupp Bongo antiloper skymtade bland buskaget vi passerade. De är speciella med sina vita sträck över deras bruna kropp.
Naturen i parken är låg med träd som sticker upp här och där. De speciella träden med palmliknande blad gav landskapet en speciell karaktär och liknade ingen annan plats vi besökt.
Det är inte bara stora djur i parken, vi såg då och då små grupper med vilda höns. De rörde sig inte så snabbt som de större djuren, men de tycktes också ha förstånd att röra sig bort från oss.
Ett av de djuren som vi redan sett flera gånger men inte kunde få nog av var girafferna och vi kunde åter stifta bekantskap med en grupp av dem. De passerade vägen vi körde på och stannade sedan upp på andra sidan för att titta på oss. De vred sina långa vackra halsar efter oss en bra bit innan de vände tillbaka för att äta på något träd.
Oryx kände vi till efter ett besök i Qatar några år tidigare, men vi hade inte sett dem livs levande. Förrän nu. En grupp av denna variant av antilop, med långa raka horn och sitt speciella mönster på pannan, stod och åt när vi närmade oss. De rörde sig långsamt bort från oss, men stannade till och kollade oss några gånger innan de försvann in bland lite tätare buskage.
Vi fick syn på en elefant bakom träden. När Sammy körde närmare såg vi några till. Det var elefanter i alla storlekar och åldrar som stod och mumsade på träd och buskar.
De uppmärksammade oss men lät inte det störa utan åt vidare. Vi stannade motorn och beundrade dem alla. Den minsta av elefanterna fick nog många av våra ögon dragna till sig. En av elefanterna började gå och de andra följde efter. De gick åt vänster, bakom busken, för att sakta korsa vägen bara några meter framför oss.
En efter en korsade de vår väg. Den största elefanten stod fortfarande kvar och åt men började så småningom också sin promenad mot vägen för att sedan korsa den och gå vidare ut åt andra hållet strax efter de andra. Lite längre bort hittade de ett annat ställe med mycket buskar och träd där de ställde sig för att äta lite till. Sami berättade att elefanter äter största delen av dygnet. 80% av allt elefanterna äter går till spillo då de har så dålig ämnesomsättning.
Efter att fått en fantastisk upplevelse nära en av de Big Five körde vi vidare. Två bongo med sina vackra skruvade horn spanade in oss på behörigt avstånd. De vände snart sig bort från oss och gick sakta in bland träd och buskar.
Nere i en dalgång såg vi ännu en liten grupp elefanter som stod och åt från buskar och träd. Avståndet gjorde att vi inte fick någon uppmärksamhet från dem och de såg ut att ta det lugnt och stilla.
Det började skymma och vi uppfattade det som Sammy nu påbörjade resan tillbaka till lodgen. I ett träd fick vi syn på ett stort antal gamar i ett träd.
De satt på grenarna med huvudet nedtryckt mellan vingarna precis så som den typiska bilden av en gam.
Sammy var mycket nöjd när han sa till oss att ”there they are”… På andra sidan ett litet vattendrag låg tre lejon och slappade.
De gäspade när de kollade in oss utan att bry sig så mycket.
Lasse hoppade upp på taket för att få en bättre vy och det var tillräkligt för att störa dem en aning. Inte så de visade något, men det ena av lejonen ställde sig och gick sakta in i gräset bakom.
När vi studerat dem en stund frågade Sammy om det var OK att han hjälpte de andra, australiensarna, att få se lejonen också. När vi svarade ja bad Sammy oss att hålla i oss varpå han gasade på snabbt på de skumpiga småvägarna.
När vi fick ögonkontakt med den andra bilen så gasade vi tillbaka för att visa vägen. När vi kom tillbaka så låg det största lejonet och lapade i sig vatten från det lilla vattendraget.
Det var jättekul att få se dessa lejon livs levande och i det vilda. Vi hade bara varit i Kenya i två dagar och redan sett fyra av ”The Big Five”, vilket var väldigt bra så vitt vi förstod.
Solen var nu mycket låg och färgade landskapet gult. Sammy stannade kort till vid en vacker vy där solen låg precis vid horisonten och skulle försvinna vilken sekund som helst.
Men när vi svarat honom Sawa, vilket betydde OK och innebar vi var nöjda, så gasade han på. Vi förstod inte riktigt varför och blev lite lätt förvånade när han gasade förbi djur som nu stod alldeles intill vägen och åt. Bland annat en grupp Zebror som vi bara flög förbi.
Senare skulle vi få reda på varför, vi skulle egentligen lämna parken senast halv sju och annars riskerade Sammy böter från parkvakten. Klockan hade redan passerat sju och vi var alltså inte ute ur parken. Men när vi kom fram till entrén så verkade det lugnt med vakterna, så vitt vi kunde förstå.
Tillbaka på lodgen sköljde vi av oss dammet och klädde oss för kvällen. Det blev lite extra mysigt i skymningen med små lyktor runt den lilla stugan vi bodde i.
Denna kväll var brasan tänd intill poolen och vi satte oss ner med varsin Tusker, den goda Kenyanska ölen. Svante berättade om hur han hittat platsen och byggt upp Murera Springs Eco Lodge från grunden med hjälp av lokala förmågor. Det var intressant att höra och man förstår att det är något han är stolt för.
En av hans kollegor berättade att maten var klar och vi slog oss ner vid det uppdukade bordet på andra sidan poolen. Förrätten serverades vid bordet och ikväll var det en soppa på potatis och purjolök. I Afrika är traditionen annorlunda än i Europa och därför fick männen börja med att ta för sig av den framdukade buffén.
Maten var Kenyansk med västerländsk anpassning. Huvudrätten var Kuku Paka; Kyckling med ärtor i curry. Till den serverades vi Chapati som är en lokal specialitet som liknar pannkaka och Ugali vilket är en vit mjuk potatiskaka. De serverade även en Kachumbari, en sallad på lök, tomater och chili.
När vi ätit upp kom hela kökspersonalen på lång rad och spelade på kastruller och sjöng. De rundade poolen och drog sedan upp ett av paren från Australien som var här på sin smekmånad. De dansade med till de afrikanska rytmerna.
Efter dans och sång fick de en tårta som de skulle dela upp på afrikanskt vis. Först skulle hustrun skära en bit och mata mannen, sedan tvärtom. Därefter skulle de dela resten av tårtan med barnen, som i detta fall blev vår roll. Tårtan bestod av en slags morotskaka med banan. När tårtan var slut satt vi kvar en liten stund och talade om skillnaderna mellan Kenyanska traditioner och våra i Sverige samt de i Australien. Men vi skulle alla upp tidigt nästa morgon och tackade för oss och gick tillbaka till våra stugor där vi snart somnade in.
