Det var tidig gryning när vi gick upp och packade ihop våra saker för att ge oss av.
Vi tog på oss och gick över till huvudbyggnaden för att äta frukost. Det var en buffé framställd och vi tog för oss av lite frukt, bröd och pannkakor.
Så här tidigt, när vi inte varit uppe så länge, har vi inte så bra aptit och vi var ganska snabbt nöjda. Det var i denna byggnad man kunde ladda sina prylars batteri och vi plockade med oss det som laddats under natten. En av personalen dök upp vid vår lilla stuga och hjälpte oss med vårt bagage upp till bilen vid parkeringen.
Där mötte vi hela personalen som samlats för att ta avsked. Det hade varit trevlig och vi tackade Svante och hans personal.
När Sammy körde iväg vinkade vi avsked på Murera Springs och alla vännerna där. En leende vakt höjde bommen på vår väg ut. Strax innan den lilla smala vägen kom ut på landsvägen passerade vi massor av små barn i skoluniform. De vinkade glatt till oss och några sprang efter bilen.
Nu körde Sammy till att börja med samma väg tillbaka, som vi åkt två dagar tidigare. Liksom vägen hit var landskapet och folklivet längs vägarna fascinerande.
Efter någon timma rullade vi igenom det lite större samhället Meru. Men även här består de mest bebyggelsen att ruffa små byggnader längs vägen.
Dessa små byggnader är målade i klara färger och ofta så är verksamhetens inriktning målad direkt på byggnaden. Vägg i vägg ligger Meru veterinär och Gakiis Cafe som även satt ut en skylt för att locka kunder.
I ett gathörn satt ett antal män och läste tidningen i väntan på kunder för en verksamhet som vi inte hann uppfatta.
Snart lämnade vi Meru bakom oss och kom åter ut på landsvägar. En kamel med två passagerare passerade oss på vår väg.
Det var en vacker dag med klar blå himmel och vi kunde uppskatta den trevliga vardagsteatern som spelades upp utanför bilfönstret. Värmen och den tidiga morgonen gjorde att vi slumrade till då och då, men vi försökte hålla oss vakna.
I nästa lilla samhälle drev en ung pojke på två åsnor som drog en kärra.
Men ofta var det folket själva som hanterade transporterna. Som den man med ett gigantiskt lass på sin pakethållare till cykeln.
Vi gjorde en paus för att sträcka på benen vid Mountain View Curio Shop utanför Nanyuki.
Som vanligt var det diverse souvenirer, med fokus på saker gjorde i trä. En liten dörr in till en verkstad där fyra män satt och snidade på stora Giraffer i trä. De hejade glatt på oss och jobbade vidare. På väggarna satt fullt med bilder på olika fotbollsspelare, intresset för fotboll var uppenbart stort.
Vi såg oss om bland alla de stora som små träsniderierna i butiken, men inte heller i denna butik kände vi att något lockade till köp. Utanför stod en man och studerade butikens skylt, man kan undra vad han funderade över?
Det bar åter ut på landsvägen. På en skylt stod det ”With God all things are possible” och vi frågade Sammy om religionen i Kenya. Han berättade att kristendom dominerade även om det även fanns muslimer och vi hade mycket riktigt sett lite byggnader som påminde om moskéer i de större städerna vi passerat.
Sammy körde in i nästa lite större samhälle, vi tror det var Nyeri, och köpte en tidning vid en vägkorsning.
Han körde in på en mack för att tanke och vi gick ut för att sträcka på benen.
När vi hade kört i över tre timmar så frågade Sammy om det var OK att han tog en genväg, som var lite skakig. Vi svarade självklart ja och han svängde in på en mindre väg. Längs vår ena sida låg ett privat reservat, Sweetwaters Game Reserve, och vi skymtade bland annat Zebror på avstånd.
Det vi trodde skulle vara en kort genväg på kanske en kvart tjugo minuter på denna skumpiga väg, men det visade sig vara mycket längre än så. Efter över en timmas mycket skumpig väg stannade Sammy till för lite försök till safari längs vägen. I träden fanns en ovanlig typ av apa, men tyvärr var den mycket svår att se då den enda vi såg var långt bort och dold bland grenar och blad.
Så småningom nådde vi en lite bättre och större väg. Det var åter några timmar söderut innan vi närmade oss Lake Nakuru.
I de små samhällen vi passerade fanns det marknadsstånd där man sålde frukt och grönt. Vi såg ingen stor aktivitet, om det berodde på tiden på dagen eller om det helt enkelt var få men lönsamma besök kunde vi inte avgöra.
Mellan de små samhällena fraktades dagens skörd på vagnar som åsnor fick dra.
Sammy stannade till för en rast igen på Mrefu Curio Shop vid Nyahururu. På baksidan låg toaletterna vars byggnader var överväxta med en stor växt med fulla av vackra röda blommor. Det var en viss rustik charm över denna lilla bakgård.
Vi befann oss på Latitud 0.000 det vill säga direkt på ekvatorn. Det hade man slått mynt av och en ung man skulle visa oss med ett experiment vad detta innebar.
Vi förflyttade oss först söder om den punkt som var markerade ”Ekvator” och han hällde vatten i en behållare med hål i botten och visade på hur vattnet rann ut åt ena hållet. Han använde en liten trästick för att visa på detta.
Sedan gick vi till en punkt norr om ekvatorn och han upprepade övningen och då rörde sig vattnet och stickan åt andra hållet. Han avslutade experimentet med att göra samma övning vid nollpunkten och då rann vattnet ut ur behållaren utan någon egentlig rotation och stickan låg nästintill stilla.
Som bevis för vi varit vid punkten och deltagit i experimentet kunde vi köpa ett certifikat var. Först tänkte vi avstå, eftersom det kändes lite turistigt och kanske inte så officiellt direkt. Men vid närmare eftertanke var det inte mycket pengar och kanske kunde det supporta människorna som jobbade här. Det var dags att påbörja sista sträckan och vi hoppade in i bilen igen.
Sammy körde igenom staden Nakuru, Kenyas tredje största stad som dock inte framstod som någon metropol och vi såg inte några höga byggnader. Men de små husen låg tätare och det tog en stund att passera igenom bebyggelsen.
Bilresan fortsatte ytterligare en stund och så småningom svängde vi av in på en liten grusväg. En liten grupp barn stod vid vägkanten och vinkade glatt.
En vakt öppnade en port och Sammy körde in på Maili Saba Camp. Några tjejer i personalen tog emot oss och gav oss lite dricka. De skrev in oss som gäster på hotellet och blev tilldelade varsin stuga i området.
Vi gick upp till tältstugan som låg i en sluttning med utsikt över den stora Menengai kratern.
Väggarna är av tältduk men stommen av trä och grund samt badrummet, som låg en våning upp, var murat.
Det blev en kort vända på rummet eftersom det var dags för en sen lunch och vi gick tillbaka till huvudbyggnaden.
Huvudbyggnaden som innefattar restaurangen, baren och receptionen är byggd i en rund form med ett spetsigt tak av halm.
De trevliga kvinnorna visade oss till ett bord. Dagens lunch meny var skriven på en griffeltavla och bestod av en tre rätters meny. Maten var god och satt gott efter alla timmarna på vägen. Pannkakor med glass och chokladsås serverades till efterrätt, inte dumt alls.
Efter lunchen skulle vi gå på en trekk ner i kratern och vi gick tillbaka till våra stugor för att byta skor.
Vi mötte vår guide vid huvudbyggnaden vid halv fyra. Det var en trevlig ung kille vid namn Dave som tog sitt uppdrag på största allvar. Vi fick fylla i ett formulär där vi intygade att vi tog eget ansvar och att hotellet inte kunde beskyllas vid ev incidenter. Det låter mer dramatiskt än det är och vi är vana från tidigare resor. De Australiensiska paren vi mött vid vårt besök i Meru hade också hamnat på denna camp och skulle göra oss sällskap. På kullen bredvid Maili Saba stannade David till och berättade var vi skulle gå och att han tyckte det var kul med frågor.
Vi påbörjade vandringen nedför och stannade till vid en buske med fina gula bär. Tydligen var det fina men ganska giftiga.
Kratern är en gammal vulkan som imploderat en gång i tiden och sjunkt ihop. Landskapet runt platsen med de höga bergskammarna och dalgångarna i grönska är oerhört vackert.
På en kulle en bit bort hejjade en kvinna glatt på oss när hon höll på att plocka av det höga gräset.
Det hade varit bränder någon vecka tidigare som bränt av stora ytor inne i kratern och när vi kom ner i dalgången och såg upp mot campen kunde man verkligen se hur nära elden kommit. Enligt Dave hade det inte varit någon fara alls och de hade läget under kontroll. Men man undrar ju lite när man såg hur hela området kring campen var tydligt markerat av bränt gräs.
Vi trampade upp på en liten kulle som bestod i stora svarta stenblock, så det gällde att vara uppmärksam hur man trampade så man inte föll. På andra sidan kullen slog vi oss ned under tiden som Dave berättade om folksägner och vidskeplighet kopplat till platsen.
Eftersom det funnits mycket underjordisk värme som skickat upp rök ur marken hade tidigare generationer ansett att andar bodde på platsen.
Vi gick tillbaka och följde sedan en stig längs botten av bergskammen ytterligare en bit. Det fanns små djur även här, vi såg något litet hamsterliknande kika fram och försvinna lika fort igen, men inga större. Dave berättade lite mer om kratern innan vi fick vända tillbaka.
På vägen tillbaka stannade vi endast för att dricka och hämta andan några gånger. När vi vände oss om och kollade ut över dalgången låg solen nu så lågt och man fick kisa när man såg ut över landskapet.
Vägen uppför var lite mer krävande en den varit nedför. En kvinna gick längs sluttningen med en stor skörd på ryggen och en liten grabb i sällskap.
Tillbaka vid Campen tackade vi Dave så mycket för guidningen vid utflykten. Innan vi gick tillbaka till våra rum satte vi oss på den lilla uteserveringen och beställde öl och Coca-Cola. Kombinationen med uppförsbacken vi gått i och värmen gjorde oss törstiga och det satt perfekt med lite fukt i strupen under tiden solens sista strålar sakta försvann bortom kratern.
Den lilla grusgången tog oss upp till vår stuga och det var skönt att byta om och slappa en stund.
Vi tog med oss en liten flaska rödvin över till grannstugan där våra vänner Christina och Niklas höll till. De hade satt fram stolar och vi slog oss ned och skålade för en trevlig dag medans skymningen bredde ut sig över landskapet utanför.
Vid klockan åtta gick vi ner till huvudbyggnaden där vi blev visad till vårt bord innan en av tjejerna på stället presenterade kvällens meny för oss. Förrätten och efterrätten innehöll inga val, men däremot huvudrätten där vi fick välja mellan en rätt på lamm, fläsk eller en vegetarisk spagetti.
Till maten drack vi förstås den goda inhemska ölen Tuskers. Tjejen skämtade med Lasse gällande att honung ingick i efterrätten och de kallade varandra skämtsamt för Honey under resten av kvällen och resten av besöket.
Mätta och trötta gick vi tillbaka till våra stugor.
Nu var det mörkt men en magisk kväll. Ljuset inifrån stugorna sken upp omgivningen som små lanternor.
På andra sidan kratern brann det på en sluttning och himmeln var stjärnklar. Vilken fantastisk atmosfär.
Snart släktes ljuset i ena stugan efter den andra och det blev även dags för oss att avrunda dagen.
