Det såg ut att bli ännu en fin dag när vi vaknade och drog isär gardinerna i vårt hotellrum. Våra vänner skulle möta upp oss på hotellet och vi passade på att slänga ner de sista sakerna i våra väskor då vi skulle checka ut för att byta hotell.
Hotellet vi bott på våra första nätter, Silver Cloud Hotel, låg inte fullt så centralt som vi önskat, men hade passat perfekt de här dagarna då vi gjort utflykter med våra vänner. Nu hade vi hittat ett hotell i centrum vi skulle flytta till under dagen. Vi checkade ut och bad att få ha våra väskor i bagagerummet till senare på kvällen.
När Dion och Christie kom och hämtade oss pratade vi i bilen om dagens alternativ på saker att göra. Vi bestämde oss för att börja med att köra till Snoqualmie. Vi lämnade Seattle och körde Interstate 90 österut via en bro över stora sjön Lake Washington som gav oss fantastiska vyer runt om vägen vi åkte. Snart hade vi istället vacker skog runt oss och även om det var stor väg med mycket bilar kändes det som man snabbt bytte stad mot landsbyggd.
Vid Issaquah svängde vi av och körde in på en parkering för ett stopp vid ett Starbucks. Det var redan en varm dag och förutom varsin espresso blev det en iste för att fylla på vätska för några timmar.
Snoqualmie Falls – Twin Peaks värdshuset
Sedan körde vi vidare den sista biten upp till Snoqualmie Falls, det kända vattenfallet som ofta förekom i TV-serien Twin Peaks där mycket av handlingen utspelades. Efter vi parkerat gick vi en gångbro som byggts över vägen. Vi kom fram till Salish Lodge and Spa, eller The Great Northern Hotel som det kallades i tv-serien, där vi kunde se toppen av vattenfallet.
Nere till höger om oss såg vi vattnet forsa fram och runt om var det bara skogsmark. En bit bort i skogen kan man se en gammal järnväg.
Vi följde en stig längs ett stup ner till Snoqualmie River i dalgången 82 meter nedanför och kunde snart se mer av vattenfallet.
Här går flera fina promenadstråk med utsikt över hela vattenfallet. Runt om en finns också en liten gräsplätt och även en del fina planteringar. Det är med en enorm kraft vattnet forsar ner och det blir nästan som ett hål i vattnet när det forsar ner från klipporna.
Inte undra på att man utvinner energi härifrån. Vid en del av utsiktsplatsen finns även informationstavlor med intressant information om vattenfallet, området och energin som utvinns från dammen. Det är en fascinerande gammal kraftstation från 1898, den första som konstruerades helt under jord, som fortfarande genererar el.
Naturens under är fascinerande och vattenfallet vackert. Miljön runt omkring är mycket pittoresk och lummig. Och Salish Lodge ligger vackert uppe alldeles intill vattenfallet.
Vi strosade omkring och njöt av vyerna, det vackra vädret och gick sedan upp till byggnaden och gick in.
Innanför entrén stod gäster i kö för incheckning till hotellet. Lobbyn är stor och det är högt i tak. Interiören är liksom exteriören i mörkt trä.
Intill lobbyn ligger en liten butik med diverse inredningsprylar och souvenirer. Det var trevligt att ta en sväng i butiken där man kan kolla in alltifrån doftljus till dekorationer och små presentböcker etc.
Utanför byggnaden finns vackra planeringar och ifrån taket hänger stora blomsterkreationer med otroligt vackra blommor i alla olika färger.
Vi följde väggen längst med huset och kom upp till gången vid vattenfallet. Sedan fortsatte vi över den lilla bron till parkeringen på andra sidan där vår bil stod.
Dion körde oss till den lilla staden Snoqualmie för lunch. Vi parkerade och tog en kollade på utbudet.
Längs staden ligger Northwest Railway Museum och vägen står en mängd gamla lok.
Twede’s cafe, eller Double R Diner som det heter i Twin Peaks
Men istället för att luncha här bestämde vi oss för att köra till lilla grann staden, North Bend. Dion parkerade utanför Twede’s cafe, Double R Diner, som är caféet som är frekvent återkommande i Twin Peaks serien.
Inredningen är som en typsik klassisk amerikansk diner, med en disk i mitten och bås för gästerna på båda sidor.
Flertalet av personalen har twin peaks tröjor vilket man även kan köpa.
Väggarna utanför badrummen är täckta med tavlor, fotografier från skådespelarna som var med i serien, autografer, fotografier från inspelningar, och artiklar om serien etc.
Menyn har både varma och kalla mackor, hamburgare, frukost alternativ, desserter etc att erbjuda. Här finns något för alla vilket en klassisk diner ska erbjuda. Vi beställde in dryck och spanade in menyn. Det fanns mycket att välja på och det tog ett tag för oss fyra att bestämma oss. Valet föll på Vegetariska hamburgare, tex-mex burgare och en turkey sandwich med french dip. Det var rejäla portioner med mycket pommes.
Lasse hade sett att det var ”all you can eat” så vi hade möjlighet att beställa in mer om vi önskade, men ingen kände att det skulle vara någon större risk.
Det var här som FBI Agenten Dale Cooper, spelad av Kyle MacLachlan, beställer en körsbärspaj och en kopp java av Norma Jennings, spelad av Peggy Lipton. När agent Cooper smakar på kaffet så fäller han den klassiska kommentaren ”that’s a damn fine cup o’ coffee!”.
Precis som i Twin Peaks serien finns en välkänd cherry pie, eller körsbärspaj som det så klart heter på svenska, på efterrättsmenyn. Alla var redan väldigt mätta, men det kändes som ett måste att prova denna paj när man är på detta stället. Sagt och gjort, vi tog in en klassisk cherry pie att dela på. Den serverades med vaniljglass och var verkligen ursökt!
Mycket mätta och belåntna lämnade vi det trevliga caféet. Det mäktiga Mount Si berget tornar upp sig i bakgrunden, nästan som en filmkuliss, och ramar in vyn av restaurangen mycket vackert.
Vi hoppade in i bilen, körde ut från parkeringe och lämnade Snoqualmie bakom oss. Bilresan tillbaka in till Seattle var också mycket vacker.
Pop-kultur på EMP museum; Experience Music Project
Dion körde oss downtown och parkerade på Vine Street bara några få kvarter från Seattle Center och the Space Needle. Målet var att nu besöka EMP; Experience Music Project. EMP är ett upplevelse baserat museum inom populär musik, science fiction och populärkultur.
Den futuristiska byggnaden är designad av den världsberömde arkitekten Frank O Gehry, som bland annat står bakom Guggenheim Museumet i Bilbao och dansande husen i Prag.
Museet har några utställningar som är mer eller mindre konstanta medans andra växlar regelbundet. Vi gick in och löste varsin biljett, våra vänner satsade på varsitt årskort så de kan återkomma när det dyker upp nya intressanta utställningar.
Fantastiska vintage gitarrer
Guitar Gallery: The Quest for Volume är en av de konstanta utställningar och omfattar cirka 55 vintage instrument. Vi gick in och nog fanns många gitarrer som de flesta gitarrister och basister bara drömmer om – vintage gitarrer ofta i nyskick.
Första gitarren som fångade vår uppmärksamhet var Jimi Hendrix vita Stratocaster från 1968 som han spelade på vid bland annat Newport or Woodstock festivalerna 1969.
Längs väggen stod otroliga gitarrer inglasat t.ex. en 1950 Fender Broadcaster i nyskick.
Det fanns flera fina Gibson gitarrer och första vi kollade närmare på var en fin 1952 Les Paul Goldtop.
En Gibson Flying V Prototype från 1957 är mer unik än vad den oinsatte kanske kan gissa, det finns mycket få av denna modell från 57 och 58 och prototyp innebär att det endast tillverkades en handfull och frågan är hur många som finns kvar – och då speciellt i detta skick.
Gretsch är också ett märke med mycket musikhistoria och dess med klassiska modell är 6120 och här fanns en fin variant från 1955.
Innan vi lämnade rummet passerade vi Eddie Van Halens Frankenstrat gitarr, en gitarr som inte är ett märke utan ett bygga av diverse olika delar av olika märken och med hans speciella mönster som skapades med tejp och sprayfärg.
Jimi Hendrix från London eran
Vi gick vidare in på Jimmy Hendrix utställningen, Hear My Train a Comin’: Hendrix Hits London. Utställningen var uppdelad i två rum och i det första rummet var väggarna tapetserade i något brokigt tyg som skulle föra tankarna till 60-talet. Det fanns även tv-skärmar med dokumentärer som man kunde sätta sig ner och kolla.
Bland annat visades flera välkända plagg som designats för Jimi Hendrix 1967 av Dandie Fashions, ett företag som senare omformades till Apple Tailoring av Beatles. Väggarna var fulla med unika personliga fotografier, brev från fans, fakta och intressant trivia.
Affischen för Jimi Hendrix Experience konsert på Astoria är en klassiker och närmast ikonisk. På en av väggarna hängde ett vykort Jimmi Hendrix skrivit till sin pappa från England där han berättar om att de ska spela in en skiva och att det går bra för honom i Europa. Innan pappan fick detta vykort hade han inte hört av sin son på ett helt år.
Det fanns även flera instrument bl a Noel Redding’s 1966 Fender Jazz Bass och Mitch Mitchells Silver sparkle Ludwig trumset, det senare använt under the Electric Ladyland eran och användes under inspelningen av skivan Axis: Bold as Love.
Andra rummet var mer sobert inrett med klassiska Jimi photon på väggarna, bland annat det mycket kända av fotografen Gered Mankowitz.
I mitten av rummet fanns stjärnan i utställningen; delar av the Saville Theater Stratocaster, eller My Darling Guitar som den också kallas, en gitarr Jimi Hendrix målat och slog sönder på en konsert 4 juni 1967.
Han spelade och offrade gitarren på sista spelningen Jimi Hendrix gjorde i London, innan han lämnade London för att spela Monterey Festivalen.
Saville Theater gitarren anses betytt mer för Hendrix än den kanske mer välkända Monterey gitarren, den som han eldade på innan han slog sönder, då han lagt mer tid när han målat Saville Theater gitarren och bland annat skrivit en dikt på baksidan.
Stadens egna – Nirvana, Taking Punk to the Masses
Vi lämnade Jimmi Hendrix utställningen och fortsatte in i en del med lite nyare musikhistoria, nämligen Nirvana.
Det känns självklart att man i Seattle på ett sådant här ställe har en utställning om den grupp och stil som tydligast definierat staden kulturellt, grungen. Utställningen heter Nirvana – Taking Punk to the Masses. Vid ingången till denna utställning återfinns både Dave Grohls trummor och en av Kurt Cobains gitarrer.
Utställningen omfattade även grungen generellt och de band so hade format musiken vid tidigt 90-tal i Seattle. Det fanns flera speciella föremål i utställningen som t.ex. en av de speciella bevingade änglar som visade även interna organ, dessa användes vid bandets sista turné för Heart-shaped Box.
Här fanns instrument och en mängd information om bandet och dess historia. Utmed ena väggen fanns kassettband med demo av deras låtar, checkar med utbetalningar, kontrakt med skivbolag etc.
En annan kul sak var ett avskedsbrev från Kurt och Krist gällande den trummis som lämmnade Nirvana stax före genombrottet, Chad Channing.
En vit Stratocaster som Kurt ofta spelat på hängde intill en av de bevingade änglarna.
Bakom glas hängde en av Kurt Cobains typiska stickade cardigans som var så typisk för honom.
Bland de sista instrumenten som visades var några av de som använts vid Nirvanas inspelning av Unplugged konserten.
Kvinnor som varit med och format Rocken
På övervåningen fanns utställningen Women Who Rock: Vision, Passion, Power. Denna fantastiska utställning har samlat några av de mest kända kläderna och accessoarer som kvinnorna som varit med och format rocken har burit.
Vid entrén hade man ritat ut en tidlinje med många av de mest namnkunniga kvinnorna från 50 talet och fram till idag.
Cher’s klassiska dress med huvudbonad med fjädrar som Indianhövdingarna bar och som Cher bland annat hade i samband med låten Half-breed tidigt 70-tal fanns i en monter.
I en annan monter återfanns den röda klänningen och skorna med målade klackar som Cindy Lauper har på sig på omslaget till hennes genomslagsplatta She’s so unusual, vilken bland annat innehöll låtar som Time after time och Girls just wanna have fun.
En sådan här utställning skulle förstås inte vara komplett utan ett antal kläder från Madonna. Dels fanns en typisk hög hat och frack som hon använt varianter av under flera sammanhang.
Självklart fanns även den välkända strut-BH designad av Gaultier.
Det handlade inte bara om scenkläder, man hade även fått låna lite anteckningar som Madonna gjort bland annat då hon skrivit texter och andra noteringar.
En annan klassiker är förstås Britney Spears och en av hennes tidiga dräkter fanns så klart med, denna hade hon på sig när hon uppträdde med Oops I did it again på MTV Awards 2000.
Sist men inte minst fanns så klart några av Lady Gagas kläder, här en designad av Armani som hon hade på sig på 2010 års Grammy Awards när hon vann flera priser.
Det fanns massor av fler artister vars kläder visades; bl a Rihanna, Stevie Nicks, Joan Jett och Deborah Harry för att nämna några.
Testa instrument och jamma på EMP Sound Lab
Vi gick vidare in i EMP Sound Lab som gav besökare chansen att testa lite olika instrument. Dion och Lasse kände lite på bas, gitarr och trummor.
När vi fick syn på ett litet rum som man kunde låna bas och trummor i så var det ett gyllene tillfälle för Lars och Dion att jamma en stund, för första gången sedan 1990! Det fanns klara brister som dels berodde på att trummorna satt fast och inte kunde anpassas samt ett stort slitage. Men det var ändå otroligt roligt!
Futuristisk kultur i Icons of Science Fiction
Den sista utställningen vi besökte var belägen i källaren; Icons of Science Fiction. EMP hade flera fantastiska saker från kända Science Fiction filmer.
Utställningen var i sig uppdelad i lite olika delar och teman. I en glasmonter fanns Kapten Kirks stol som använts i otaliga avsnitt av Star Trek komplett med Tribbles, de små håriga varelserna som förökades sig explosionsartat och förekom i flera avsnitt.
Näst Star Treks kultstatus kanske Star Wars är en av de störst Science Ficton filmerna och självklart var den representerade på flera sätt. En skiss av Ralph McQuarrie visade hur man designat Darth Vaders mask från början.
Yoda är en annan central karaktär i Star Wars och i utställningen återfanns hans käpp och halsband.
En lite äldre Science Fiction figur är kanske Stålmannen och utställningen visade upp Christopher Reeve’s Stålmannen dräkt från filmen Superman IV som kom 1987.
I många Science Fiction filmer har man jobbat med små modeller fram till 3D slog igenom på bred front och i en monter en detaljerad men liten modell av utomjordlingarnas rymdskepp från filmen Independence Day.
Lite mer komiska förtecken kännetecknar Men in Black filmerna och Will Smiths gigantiska futuristiska gevär från filmerna fanns i en monter ihop med andra vapen från Science Fiction filmer.
I Terminator filmerna är Arnold Schwarzenegger en T-800 modell med en slags stålskelett och i utställningen finns en skalle som användes i Terminator 2.
Det började bli dags att lämna EMP och vi passerade en gigantisk biosalong och fortsatte bort till den lilla museumbutiken som bland annat har massor av musikrelaterade böcker.
Kurt Cobains sista hem
Det hade redan varit en späckad dag och vi hade sett och upplevt massor, men när vi kom ut till bilen körde vi till östra Seattle och parkerade vid Denny Blaine Park. På 171 Lake Washington Boulevard East bodde en av Seattles mest kända invånare, Kurt Cobain.
Vi gick upp och förbi huset som var delvis täckt av en stor och tät häck och en uppfart med en stor port. Då och då passerade någon bil som sänkte hastigheten precis utanför huset.
Intill huset ligger en liten park, Viretta Park, och under ett stort träd står en träbänk.
Fans har döpt om parken till Kurt’s Park, vilket de skrivit på bänken. Det ligger även blommor och annat på bänken som minne av Kurt.
Vi gick uppför en trappa i bortre ändan av parken och fick en fin utsikt över huset och omgivningarna.
Det var på andra våningen på en byggnad på baksidan som han hittades. Byggnaden är numer borttagen, men uppe från kullen hade man sannolikt fått viss insyn tidigare.
Även om bottenvåningen i huset var skyddad från insyn var alla fönster på övervåningen väl synliga från runt om huset.
Vi återvände till bilen vid Denny Blaine Parken och gick ner till vattnet och kollade på utsikten över Lake Washington med Mount Rainer i bakgrunden.
Dion svängde söderut och så småningom vidare österut till Renton.
Vi svängde in vid Greenwood Memorial Park Funeral Home. Efter vi parkerat gick vi genom kyrkogården och Dion visade vägen.
Jimi Hendrix Memorial
Lars och Dion hade besökt Jimi Hendrix grav på samma kyrkogård 1999 men sedan dess hade hans far arrangerat bygger av en memorial för Jimi och flyttat honom.
Den har gångar in från fyra håll och själva monumentet har klassiska bilder av Jimi och utdrag från texter på alla inre väggar.
Det fanns ett antal ungdomar som hängde vid graven och vi förstod att de rökte på. Det bekräftades av en historia där de beskrev platsen som Bermuda triangeln för alla som röker Marijuana då polisen aldrig kom dit.
Gick tillbaka till bilen och nu körde vi tillbaka över broarna över Lake Washington och norrut till Silver Cloud Hotel söder om centrum av Seattle under tiden solen gick ner. Dion and Christy släppte av oss vid hotellet, vi tackade dem för en fantastisk fullspäckad dag, bestämde när vi skulle ses dagen efter och vinkade av dem. I receptionen sprang vi på kvinnan från Vancouver som vi talat med i restaurangen första kvällen i Seattle.
Incheckning på Hotel Monaco i centrala Seattle
Silver Cloud Hotel har en shuttle service som går regelbundet när vi plockade ut vårt bagage och frågade om Taxi så erbjöd sig chauffören att skjutsa oss. Han bad oss ta plats och packade in väskorna. När vi kom till centrum stannade han först till och plockade upp några hotellgäster nere vid hamnpromenaden.
Vi blev avsläppta på hörnet av 4th Street och Spring Street utanför Hotel Monaco. När vi kom in till receptionen blev vi trevligt mottagna och uppgraderade till ett finare dubbelrum på 10:e våningen. När vi tog hissen upp fick vi ta en VIP hiss som bara var till för de som bodde på 10 och 11 våningen.
Rummet var mycket fint och det kändes att stället verkligen höll hög klass. Vi ställde av väskor och bytte om för kvällen och för att ge oss ut igen.
Klockan började redan bli sen, men vi var sugna så vi gick ut för äta.
Wild Ginger – Thairestaurang i centrala Seattle
Vi gick norrut två kvarter på Spring street och svängde sedan ner på 6th Street. I ett hörn fick vi syn på Wild Ginger som såg ut som en riktigt trevlig Thai-restaurang. Vi gick in till en disk på insidan och kollade in menyn som hade många rätter som lockade.
Vi frågade om ett bord och blev strax visade till ett bord mitt i lokalen. När servitören kom och tog beställning på vin blev vi rekommenderade Denario Malbec från 2011 som vi beställde.
När servitören kom tillbaka gav han oss några rekommendationer och valet föll på Kung Pao Chicken, Seven Flavour Beef och på servitörens rekommendation tog vi in en Sichuan gröna bönor till.
Rätterna kom in och var mycket goda. Kanske berodde det på att vi var sena, men det var mycket lugnt på restaurangen. Vi var mycket mätta och belåtna när vi drack upp det sista av vårt vin och betalade.
Nöjda efter en fantastisk dag och trevlig restaurang gick vi tillbaka genom Seattle natten till vårt fina hotellrum och sköna sängar.
