Vi försökte komma upp lite tidigare denna morgon för att ge oss gott om tid till den planerade utflykten.
Efter frukost hoppade vi in i Anna och Christinas lite större hyrbil, en Citroen Xsara och satte av sydväst mot Algercias och vårt första mål denna dag, Gibraltar. Bilturen tog cirka en halvtimma och när vi kom till gränsövergången i La Linea letade vi upp en parkering.
Det var en molnig morgon men molnen försvann allt eftersom förmiddagen gick och när vi kommit fram fanns endast lite moln över själva klippan, som det ofta gör.
Bilar som skulle köra in till Gibraltar stod i en lång kö, men vi som promener över gränsen behövde inte vänta i några köer.
Strax innanför själva gränsen passerar man Gibraltar flygplats landningsbana som man alltså måste passera med bil eller promenera över på sin väg mot själva klippan och stadens centrum. När vi kom fram till landningsbanan var bommarna nedfällda – ett plan var på väg in. Strax dök planet upp och landade mitt framför ögonen på oss, bara en kort sträcka längre fram. Det är ganska ovanligt att komma såhär nära en landningsbana med stora flygplan.
Anki, Christina och Anna – mitt på landningsbanan
När planet kört undan och parkerat vid en gate öppnades vägspärren framför oss och vi kunde nu fortsätta vår promenad in mot mot själva centrum.
Vi fortsatte, gick över en gångbro, och närmade oss centrum.
När man promenerar till fots in till stan går man igenom en gammal port som en gång i tiden varit den enda ingång som fanns till stan, från den tiden då staden varit en befästning.
Den enda vägen in till Gibraltar, förutom sjöfarten, förr i tiden. Porten restaurerades 1727
Efter att ha gått igenom denna passage kommer man till en öppen plats vid ett torg. Det var varmt men inte helt klart på grund av molnen som bitit sig fast i klipporna ovanför oss.
Gibraltar är stolt över sin brittiska anknytning och har fortfarande kvar de typiskt brittiska telefonkioskerna
Eftersom miljön och utbudet här är lite annorlunda började vi med att kolla runt i butikerna som ligger utmed huvudstråket. Gibraltar är omtalat för sin billiga shopping, men vi upplevde att de varor vi kollade in hade ganska snarlika priser som hemma.
Efter att strosat runt i en timma så började kroppen bli sugen på vila fötterna, halsen behövde lite vätska och magen lite föda. Det tog inte lång tid att hitta ett bord utomhus vid en trevlig engelsk pub – The Royal Calpe.
Varsin öl och lite hamburgare eller fish and chips satt fint.
Vi kände oss ganska nöjda med själva stan och ville ge oss ut på en utflykt upp på själva klippan med dess sevärdheter. Det bästa sättet att göra en sådan utflykt är att hitta en taxichaufför som guidar en. Och det är lätt att hitta – många taxichaufförer kommer fram och erbjuder sina tjänster.
Vid ett litet torg i närheten blev vi erbjudan ett alternativ av en äldre chaufför som dessutom hade en minibuss och hade någon slags intyg från turistmyndigheten som intygade att han var seriös.
Vi hoppade in i hans buss och for iväg. Ganska snart börja det bära uppför och vi blev körda till en punkt längst ut på klippan mot Afrika, som vi kunde ana i fjärran. Klara dagar får man bättre sikt över till den andra kontinenten.
Vi fick däremot en fin utsikt över den lilla bukten, med Algericias på andra sidan bukten. Ceuta i Marrocko kunde vi ana någonstans i fjärran, men skulle komma att se bättre lite senare denna dag.
Det är massa tankers som lägger till i Gibraltar hamn för att fylla på bränsle och slippa skatt som de kan få betala i andra hamnar.
Det var även i Gibraltarbukten HMS Victory anlände med Lord Nelsons döda kropp efter slaget vid Trafalgar. Lord Nelson skulle däremot begravas i London. För att bevara hans kropp stoppade man honom i en tunna med rom innan seglatsen till England.
Vår chaufför blåste i en visselpipa med vilket han meddelade att det var dags att fortsätta. Vi körde vidare över klippan och blev avsläppta vid droppstensgrottorna, St. Michael’s Cave. Vi gick in och såg oss om inne i denna grotta. Smala passager och gångar är upplysta i dov belysning och det är mycket hög luftfuktighet.
Här finns bland annat en kopia på den 40.000 år gamla skalle man hittat här, vilket vittnar om att människor funnits på denna plats mycket länge. Droppstenarna tog imponerande proportioner och de var upplysta för att framhäva deras former.
Neråt i grottan hamnar man så småningom i en gigantisk sal, vilket agerar konsertlokal vid vissa tillfällen. Det är en imponerande storlek med tanke på att den skapats helt naturligt och överallt är det droppstenar i tak och längs väggar. Hela klippan är full av grottor av olika slag och det sägs till och med vara så att en del inte har utforskats ännu. Det sägs till och med att två officerare gick vilse här på 1830-talet, ingen har någonsin påträffat några spår ifrån dem trots att utgrävningar av grottan gjorts efter det.
Vi kom ut på andra sidan av denna stora lokal och letade upp vår chaufför.
Nu körde han upp till toppen på klippans inre del (mot Spanien) och vi kom fram till ett område med de välkända gibraltar-aporna. Det är väl känt att man skall vara försiktig med dessa som är utmärkta på att knycka saker och även kan bitas. Våra rutor var upprullade och vår chaufför hade varit med förr, så han höll sin arm i vägen när en apa hoppade på bilen och försökte ta sig in. Vi stannade bilen och chauffören instruerade oss att hålla oss till honom eftersom han hade koll på aporna och deras beteende.
När vi kommit ut gick han och hämtade lite frukt för att mata aporna med. Han ville att vi skulle göra det också, på hans instruktion för att inte bli bitna. Tjejerna var inte så sugna på detta, så Lasse tog steget fram och fick en bit frukt i handen som han skulle hålla stängd. Apan tog då försiktigt sina små händer och öppnade Lasses stora näve för att komma åt frukten som den sedan snabbt satte i sig.
En apa såg ut att ta sats och då berättade guiden att den ville hoppa upp på någon och sätta sig. Återigen backade tjejerna och Lasse fick ta steget fram. Den hoppade bums upp och satte sig på hans axeln. Först matade chauffören apan och sedan fick Lasse upprepa föregående procedur och under allt detta fotograferades det hejdlöst av alla turister i närheten. Är det en apa på axeln man behöver för att få lite ”stjärnstatus”? Vad Lasse inte blivit informerad var att Apan inte ville gå ner utan sitta kvar och, förhoppningsvis få mer mat. Chauffören tog till sin teknik med att sjasa ner den med sin hatt men innan den släppte taget tog den ett rejält grepp i Lasses lugg. Snacka om att bli luggad!
En mamma apa satt en bit bort med sin lilla, sannolikt ganska nyfödda, apbaby som skapade stort intresse. Man kan ana att ”effektskapare” i Hollywood inspirerats av små apor till vissa påhittade varelser. Den ser nästan påhittad ut…
Det blev lite kaos när ledarapan fick ge en yngre apa en avhyvling efter att han dragit den lilla apan i benet. I kaosen passade en annan apa på att knycka en turists hatt. Apan höll sedan hatten i närheten som ett lockbete, i förhoppning om att kunna göra byteshandel mot lite mat.
Sista stoppet på vår tur med minibussen var en utställning i en gammal byggnad som skulle visa på hur engelsmännen bott i dessa hus under belägring och hur soldater hade straffats för fel de begått. Det var inget vackert och man fick klart för sig att det varit tufft.
Innan de lämnat husen för att söka skydd i grottorna när spanjorerna anföll förstördes alla hus för att Spanjorerna inte skulle få något att sikta på vid sitt anfall.
Vid förra besöket vi (Lasse och Anki) gjorde för ett antal år sedan fick vi även besöka en morisk slottsliknande byggnad som var byggd på 700-talet. Denna var dock stängd nu för att renoveras, då tiden hade slitit hårt på det.
Under utflykten hade sista molnen försvunnit och när vi kom tillbaka till stan gick vi längs main street tillbaka ur stan, över flygfältet och ut ur Storbritannien. Efter att inhandlat lite glass på McDonalds hoppade vi in i vår bil och gav oss av.
Molnen som tidigare var över klippan hade lättat och vi fick en fin vy över hela Gibraltar klippan på vår väg mot den spanska gränsen
Det var varmt och vi hade bestämt oss för att fortsätta till den mest södra punkten av Spanien, den som ligger närmast Afrika, bad och surfstaden Tarifa!
Det tog ungefär en halvtimma och sedan gled vi igenom stan direkt med målet satt på den stora och fina stranden. Det var varmt men fläktade skönt när vi la ut våra handdukar på sanden. Det var mycket ungdomar här och de spelade volleyboll, strandpingis, badade eller lekte med sina hundar. Det var kallt i Atlanten, som vi nu badade i. Det är här som Medelhavet och Atlanten möts.
Tarifa är ett mekka för surfare och många surf-butiker ligger i den lilla staden. Surfarna verkar dock hålla sig längre bort och låter solbadarna ha större delen av stranden själv.
Vi slappade i solen några timmar, vilade fötterna efter Gibraltar och mådde gott. Enda klagomålet man kunde ha var de vindpustar som förde med sig den fina sanden så den hamnade över oss. Den här stranden är mycket lång och har en vacker inramning, på ett sätt som kanske få andra spanska stränder kan skryta med.
Sedan tidigare års besök vet vi att det lilla centrumet i den gamla stan är mycket mysigt, men vi kände oss nöjda och samlade ihop grejorna och gick till bilen för att åka hemåt.
Klar utsikt över Afrika ifrån den spanska sidan
En liten bit efter vi lämnat Tarifa kommer man till en utsiktsplats från vilken man får en exceptionellt god vy över sundet till Afrika. Vi stannade till här och såg över till nästa kontinent samt tog lite foton. En glass var satt fint i värmen innan vi fortsatte hemåt.
Hemma tog vi en liten lugn stund innan vi gjorde oss i ordning för att åka iväg till någon restaurang.
Vi åkte till Roman Oasis, så att även Christina och Anna fick uppleva detta lite annorlunda ställe. Paul, som äger Roman Oasis, tyckte det var roligt att se oss igen bara några dagar efter vi var här senast.
Vi valde lite olika grillrätter och gott rödvin att dricka till. Det var som alltid mysig miljö och maten var mycket god. Papegojorna satt i närheten av vårat bord och pratade med besökare som tog sig tid att gå fram till dem. En av servitörerna matade dem och försökte få dem att säga lite nya ord.
Papegojorna showar gärna, säger ideligen “hello” och “goodbye” och lockar nyfikna besökare att mata dem med äpple.
Christina och Lasse tog varsin irish coffee efter maten medan Anki och Anna njöt av rödvinet som var kvar.
Efter några timmar var vi mätta och nöjda och begav oss hemåt igen för att få lite sömn.
