Vandring på Sólheimajökull glaciär

Klockan ringde och kläderna framlagda. Vid halvnio skulle bussen hämta oss inför dagens utflykt, men innan dess behövde vi få i oss något. Vi åkte hissen upp till översta våningen och hotellets frukostservering där vi tog en kort frukost.

Nere i receptionen satt ett asiatiskt par och väntade på samma buss. Vid bokningen hade de informerat oss om att bussen skulle komma någon gång mellan 8.30 och 8.50 till hotellet, men det gällde att vara i tid för den kör om man inte är på plats.

Bussen kom strax och vi hoppade in. Det var en liten minibuss och vi var sex stycken från vårt hotell som var de första att hoppa in. Vi blev överraskade över hur liten bussen var, men vi skulle snart förstå att vi inte skulle åka med denna. Vi stannade vid ytterligare något ställe innan vi kom fram till buss-stationen där alla fick gå av. Denna buss hållplats var en utgångspunkt för många utflykter från Reykjavik. Inne i vänthallen ställde vi oss i en kö och efter att ha visat upp vår voucher i en lucka fick vi information om vilken buss vi skulle gå till. Det hade regnat på natten och mycket av snön hade smält vilket gjorde det blött och vi hoppade mellan vattenpölar fram till rätt buss.

När vi tagit plats presenterade sig en kvinnlig guide för oss. I bussen fanns två olika grupper som skulle på utflykt. En skulle göra några olika stopp i området vi skulle till och bland annat besöka ett museum och några vattenfall. Vi som skulle göra glaciär-utflykten skulle även få se några vattenfall på vägen hem. Men det egentliga målet var Sólheimajökull glaciären vid sydöstra kusten av Island.

Bussen rullade ut ifrån Reykjavik vid halv 10 på förmiddagen. Mörkret utanför och bussens gungningar gjorde att det var lätt att slumra till. Vår guide påminde oss om att ta på säkerhetsbälte vilket det är lag på här på Island. Det fanns extra anledningar denna dag, eftersom det regnat hela natten och snön smälte bort samtidigt som det fanns mycket snö och is på vägarna vilket innebar att det kunde bli en något slirig resa.

Under resans gång berättade vår guide lite om den isländska kulturen och de platser vi passerade.

Vi slumrade till och när vi vaknade igen var det dags för en bensträckare och enda chansen för oss som skulle på glaciärturen att köpa något att äta på för dagen. Den andra gruppen skulle käka gemensam lunch vid ett-tiden. En typisk bensinstation med servering och kiosk hanterade hela gruppen och 20 minuter senare lämnade bussen Hvollsvölur och vi fortsatte vår resa.

Vi närmade oss kusten och den världsberömda Eyjafjallajökull, vulkanen som fick hela Europas flygtrafik att ta två veckors semester 2010. Den förlängde vårat besök i Kalifornien, så det var inte enbart negativt för vår del. Det handlar inte om en klassisk vulkan i kon form, utan ett gigantiskt oregelbundet berg. Plötsligt kikade en varm orange sol fram genom molnen över havet. Det var en vacker soluppgång vi kunde njuta av även inne i bussen. Hoppet väcktes om en vacker dag, men den skulle snart grusas igen.

Soluppgång vid sydöstra kusten av Island

Guiden berättade att man valt att gräva upp en del av vägen för att leda undan lavaströmmen från Eyjafjallajökull vid det stora vulkanutbrottet. Ett tillvägagångssätt som var både billigare och enklare att hantera än tidigare då större delar av vägarna blivit förstörda och då krävt större arbete för att återställa.

Eyjafjallajökull vulkan Island

Busschauffören bromsade in och guiden berättade att detta, Thorvaldseyri, var den plats där vulkanutbrottet hade sin start. Det var här alla fotografer och reportrar stod och rapporterade från under vulkanutbrottet.

Väg längs Eyjafjallajökull vulkan Island

En gård ligger direkt under och man kan ju fascineras av att den står kvar. Vi fick gå ut om vi ville, men helt på eget bevåg då det var såphal blankis på marken.
Många av oss gick ur bussen och ned på marken som verkligen var rena isbanan. Lasse tog några steg men sedan insåg han att hans skor inte funkade alls när det var så pass halt.

Isig väg vid Eyjafjallajökull vulkan Island

Lyckligt nog var det ingen som föll, men alla tog det väldigt försiktigt. Anki gick fram till en informationsskylt vid uppfarten till gården och en bild visade hur platsen såg ut vid utbrottet.

Foto från utbrottet framför Eyjafjallajökull vulkan Island

Eftersom bussen hanterade två olika utflykter så stannade vi till på Skogasafn, Skogar Folk Museum, för att släppa av ena halvan av bussen. Museet består av en mans samling av isländska föremål sedan barnsben till idag när han är 92 år gammal. Han var still going strong, då han stod utanför att mötte de som skulle besöka muséet.

Resten av gänget fortsatte ytterligare en bit och körde sedan in på en mycket smal liten väg som dessutom var i mycket dåligt skick. När vi gungat fram några minuter så fick en av guiderna gå ut ur bussen och flytta på stora stenar på vägen så att bussen skulle kunna ta sig fram.

Guiden plockar bort sten från väg, Island

Det var en hal liten backe och det var inte utan att vi som satt kvar i bussen undrade lite hur det här skulle gå. Buss chauffören var dock van vid sådana här väglag och gled lite fint ner. Han stannade till och väntade in killen som fått undan stenarna. Vi fortsatte gunga nedför den smala vägen mot snöklädda svarta berg.

Isig liten väg längs vulkanlandskap, Island

Bussen stannade till vid en plats där vi såg några minibussar stå parkerade. Guiden sa att vi måste kolla med dem, för troligtvis hade de stannat här då vägen längre fram var så pass dålig att man inte kommer fram. Väder och väglag framstod ganska exceptionellt även för dessa härdade islänningar. Men de är också vana vid att väder snabbt kan ändras här på Island och måste hela tiden ta hänsyn till det i stunden rådande väderleken och hur vägunderlaget är.

Guiderna beslutade att vi skulle skjutsas sista biten med hjälp av guidernas mer terränganpassade jeepar eftersom vägen var exceptionellt dålig. Vi lämnade bussen och kunde strax hoppa in i en liten jeep som de fick köra 2-3 turer fram och tillbaka med för att kunna transportera alla. Det var ingen lång sträcka men det var inte mycket till väg. Vid ett ställe var vägen extra skumpig och föraren slog på fyrhjuls drift och varnade för att det skulle skumpa en del. Vi körde genom djupa vattensamlingar som skvätte rejält när vi körde igenom dem.

Terränggående jeep på en smal och ojämn väg, Island

På en liten plats alldeles nedanför glaciären släpptes vi av och guiden pekade på några framställda lådor med regntåliga ytterkläder. Han sa att de som bett att få låna skor eller plagg kunde ta för sig där. Anki var nöjd att hon bett om extra skor. Även om de man har funkar kan det vara skönt att låna då det är en klar risk att skorna är genomblöta när man kommer tillbaka.

Nedanför Sólheimajökull, Island

Bara någon minut senare, innan vi ens börjat leta efter storlekar öste regn och hagel ner över oss. Storlekarna var lite begränsade och nederbörden hann ta paus innan vi, ganska genomblöta, lyckades kränga på oss byxor, skor och jacka som vi drog över våra befintliga kläder. Vädret spelade oss minst sagt ett litet spratt.

Snart var alla samlade som skulle med på vandringen på glaciären. Denna glaciär som heter Sólheimajökull är en liten tunga som utgår från den stora Mýrdalsjökull glaciären, som är en av de största på Island.

Sólheimajökull, Island

Guiden sa till oss att ta på en sele rund midja och ben som ofta används i samband med klättring, vilket vi inte skulle ge oss på. Men de sa att det underlättade om det skulle bli några problem. Sedan hjälpte två guider oss att trä på riktiga broddar på våra skor och fästa dem så de satt tight.

Förberedelse för glaciär utflykt, Sólheimajökull, Island

När alla var redo bad de oss greppa varsin isyxa och så gick vi med sikte direkt mot glaciären.

På led vid glaciär utflykt, Sólheimajökull, Island

Det var en förhållandevis enkel väg upp på botten av glaciären där vi delades upp i två grupper. Guiden försökte dela upp oss som vi stod, men när det fanns en ganska stor grupp på 9 personer som var asiater som ville hänga ihop, så hoppade vi två över till den andra gruppen.

Nu gick vi vidare i något mindre grupper. En kort promenad upp visade sig en liten glaciärsjö, eller pöl kanske är bättre benämning.

Glaciärsjö Sólheimajökull, Island

Guiden berättade hur smältvatten letar sig fram och samlar sig på den plats där isen är mest porös där den mer eller mindre borrar sig ner igenom isen.

Guiden berätar om glaciären Sólheimajökull, Island

Den såg inte djup ut, men guiden sa att den sannolikt var 10 meter djup, eller mer, som inte gick att se beroende på tunna islager som kunde misstas som botten.

Is och vatten på glaciären Sólheimajökull, Island

Det är ofrånkomligt att tala miljöeffekter när man är på sådana här platser. Vår guide berättade att det inte kommer finnas några glaciärer på Island om 200 år om de fortsätter försvinna i den takt de gör idag. Han pekade ut den punkt nedanför oss dit glaciären sträckt sig fram till 10 år tidigare, det var lite skrämmande hur mycket som försvunnit på så kort tid.

Guiden visar vägen på glaciären Sólheimajökull, Island

Vi fortsatte en liten bit och vår guide stannade till och stack ner skidstaven han hade så långt att den knappt gick att se. Med detta ville han visa vikten av att vara uppmärksam och ha rätta redskap och kunskap när man ger sig ut på en glaciär. Där vi stod var ok att gå, men bara några centimeter ifrån, där han hade sin skidstav var det mycket djupt. Hade vi gått där hade vi kunnat trilla flera meter ner i snön.

Guiden leder undan smältvatten på glaciären Sólheimajökull, Island

Vår guide kände sig noggrant för varje stag han tog och kände med staven så vår väg framåt skulle vara säker. Ett kort steg åt sidan kan vara mycket djupt.

I den andra gruppen som gick lite längre fram såg vi en kille som faktiskt fastnat med sitt ena ben djupt ner i snön. Ena benet stod uppe på snön, men det andra hade nästan hela benet åkt ner i djup snö och vår guide gick dit för att hjälpa den andra guiden att få upp honom. Detta var dock väldigt ovanligt och inget man ska skrämmas av. Killen skrattade glatt, men självklart viktigt man har respekt för dessa miljöer.

Vår guide på glaciären Sólheimajökull, Island

Guiden stannade till vid en stor isvägg och talade lite om den blå nyansen i isen och hur det skapas av ljusets brytning i materialet. Han visade också på hur olika hårda lager med is får lite olika nyans, vilket såg ut som vita linjer i den blå isen.

Lager av pressad is på glaciären Sólheimajökull, Island

Strax intill denna isvägg fanns en stor klyfta i glaciären. Vi stod en bit från kanten och tittade ner. Märkena på isen tydde på att isklättrare testat att klättra på dessa väggar. En liten bit längre fram fick vi en annan vy över denna klyfta.

Anki med isyxa vid glaciären på Sólheimajökull, Island
Vi stod och begrundade utsikten samtidigt som guiden svarade på en fråga om det förekom olyckor här. Folk har dött här, men främst handlar det om de som är ute på egen hand med fel utrustning och för lite kunskap.

Guiden vid djupt hål i glaciären vid Sólheimajökull, Island

Bortom bergen kunde vi se början på en vacker skymning, som gav himmeln och molnen lite ny färg, men det skulle vara ljust under hela vår vistelse på glaciären.

Vintersolen färgar himlen Sólheimajökull, Island

Vi fortsatte vandringen på glaciären. Ibland var underlaget knarrande snö, ibland rena isen. Det var effektivt att ha broddarna på fötterna, utan dem skulle det inte fungerat.

Is under fötterna på Sólheimajökull glaciär, Island

Vår guide hade innan vi gav oss ut förklarat att det är viktigt att gå med fötterna isär, så de vassa broddarna inte fastnar i varandra när man går.

Vackra färger bland glaciären på Sólheimajökull, Island

Några meter senare stod vi vid ytterligare en fantastisk plats. Vi blickade upp mot toppen av glaciärtungan som dock mestadels var täckt av dimma. Denna del är 8 kilometer lång och några kilometer bred. Högre upp än så här skulle vi inte gå vid denna vandring.

Anki på Sólheimajökull, Island

Vi vände och började gå neråt i snön. Ibland stannade vi till och fotograferade lite extra och då gällde det att följa vårt gängs fotspår för att ta den smidigaste och säkraste vägen för att komma ikapp gruppen. Vår guide hade dock hela tiden koll på alla i gruppen.

Anki på väg ner för glaciärtungan Sólheimajökull, Island

Isformationerna här på glaciären är ibland som vackra konstverk, formade slumpmässigt av naturens egna krafter.

Glacäris av pressade lager av is och snö på Sólheimajökull, Island

Det blir ett härligt läte när man går med broddarna på isen. Vi vandrade nedåt en bra bit längst en liten puckel i glaciären.

Lasse på väg nedför glaciärtungan vid Sólheimajökull, Island

Framför oss såg vi en istunnel. Regnet hade gjort att det bildats en del vatten i gången i tunneln och det droppade lite ifrån taket.

Anki i isgrotta på glaciären vid Sólheimajökull, Island

Inne i den var ljuset blått från den omslutande isen.

Anki och Lasse i isgrotta på glaciären vid Sólheimajökull, Island

När vi kom ut ur grottan började regnet ösa ner över oss. Det var bara att dra upp kapuschongen över huvudet och skydda kamerautrustningen så bra som möjligt. Regnet tog uppehåll lagom till vi kom fram till en större isgrotta.

Lasse vid glaciärgrotta i Sólheimajökull, Island

Det droppade lite från taket, men självklart gick vi ändå in. Bara någon meter in kunde man blicka upp mot himmeln genom ett hål upp genom glaciären.

Hål genom glaciären sett underfrån i en isgrotta, Sólheimajökull, Island

Ytterligare en liten bit in i grottan fanns en mycket smal gång. Ljuset ovanifrån smög sig in i grottan vars gång var för smal att gå i, men tillräckligt för ljuset att komma in i. Väggarna och taket hade en slags rugglig struktur som skapats av temperaturskiftningar och vatten med tiden.

Anki i isklyfta vid Sólheimajökull glaciär, Island

Vi lämnade grottan och begav oss åter ut på glaciären. Ännu ett skyfall drog över oss, men vi var tacksamma att det kom nu när vi var på väg ner från glaciären. Våra nära tre timmar på glaciären närmade sig sitt slut. Trots regnet och haglet kunde vi genom våra kapuschonger skymta en vacker vy runt om oss då vi tog oss nerför den sista biten på glaciären, mot platsen vi utgått ifrån.

Glaciärtungan vid Sólheimajökull, Island

Så snart vi nådde utgångsplatsen för vår vandring började vi kränga av oss den lånade utrustningen. Det tog en liten stund att få av sig allt, inklusive att få upp de ordentligt knutna broddarna. Ena guiden körde tillbaka en del av gruppen i taget medan vi andra fick av oss den sista utrustningen. Det stod en annan bil, men tyvärr hade guiden i bilen lyckats få med sig bilnycklarna till den, så alla fick snällt stå kvar och vänta tills han kom tillbaka med den bilen.

Ganska blöta hoppade vi in och åkte åter den skumpiga lilla vägen fram till den parkering där den stora bussen stod och väntade på oss.
Vår kvinnliga guide räknade in oss alla och sedan satte vi av mot huvudvägen. Det var ganska skönt att få av sig den blöta jackan och sätta sig till ro i bussen.
Skymningen hade lagt sig och mörkret tagit vid. På vägen mot Reykjavik skulle vi göra två ytterligare stopp vid två vattenfall. Då mörkret var på väg att lägga sig skulle det första stoppet bli ganska kort.

Det började dugga och när vi körde in mot platsen vid Skógafoss vattenfallet stannade bussen till intill det lilla huset med toaletter. Många tyckte det var lika bra att passa på att göra ett toalettbesök då vi skulle komma att sitta en bra stund i bussen resten av kvällen. När flera av oss kom ut hade bussen dock redan kört vidare till vattenfallet en bit bort. Uppenbarligen hade många missuppfattat det guiden sagt och inte förstått att de inte skulle vänta. Några gav sig på att gå på den ojämna och hala vägen men de flesta av oss stod kvar och brydde oss inte om att se vattenfallet i skymningen. Vi stod kvar och pratade med de andra från utflykten, samtidigt som vi försökte hålla värmen och skydda oss från regnet som tog i ytterligare.

När bussen kom tillbaka hoppade vi snabbt in och färden gick mot det andra vattenfallet. Vår guide passade på att prata lite om det isländska språket under vår väg. Island hade en gång befolkats av vikingar vid en tid då svenskar, norrmän, danskar och islänningar pratade ungefär samma språk. Svenskan, norskan och danskan utvecklades åt olika håll, men Island som ligger ganska isolerat bevarade mycket av detta gamla skandinaviska språk. Självklart utvecklas språket en del, men isländskan försöker verkligen behålla sin genuinitet. När behov av modernare ord uppstår, t.ex. beroende på ny teknik, tillsätter man en grupp som tar fram ett lämpligt isländska ord.

Vi närmade oss vår sista anhalt, Seljalandsfoss vattenfallet. Detta vattenfall hade en gång som gjorde att man kunde gå bakom själva vattenfallet, men det var inte möjligt idag på grund av snö och is. Vattenfallet var fint upplyst som gjorde det värt ett besök även då det nu blivit mörkt. Bussen stannade till men flera av oss valde att titta på vattenfallet ifrån bussen då regnet fullkomligt öste ner. Lasse och några andra lyckades dock ta sig ut under ett kort uppehåll för att föreviga vyn.

Seljalandsfoss  vattenfall, Island

Det var helt mörkt under hemresa tillbaka till Reykjavik. Större delen av passagerarna slumrade till längst vägen. Då och då vaknade man till av regnet som smattrade mot rutorna. När vi åkte igenom samhällena längs vägen var de ofta juldekorerade med lampor. Detta var sista dagen för detta berättade guiden, nästa dag skulle de flesta vara nedplockade.

När vi närmade oss Reykjavik gick vår guide runt i bussen och kollade var alla önskade bli avsläppta. Vårt hotell ligger så pass nära ett gemensamt centrum-stoppet i centrala staden, att hon hänvisade oss att vi fick hoppa av där.

Vi promenerade snabbt den sista biten till vårt hotell. På rummet var det skönt att byta till torra och varma kläder samt koppla av en liten stund. Det hade redan blivit kväll, och med risk för att bli lite för bekväma och slöa på rummet såg vi till att ganska snart ta oss ut på staden igen.

Exteriören Vegamot Bistro & Bar, Reykjavik

Kvällen innan hade vi spanat in Vegamót Bistro & Bar. Vegamót ligger bara en kort bit från vårt hotell och en smidig promenad. Stället ligger ganska dolt, på en mörk tvärgata från shoppingstråket. Vi gick in genom dörrarna och kom in i en mysig restaurang med bar. En trappa upp ledde till ytterligare bord på övervåningen.

Interiör Vegamot Bistro & Bar, Reykjavik

Vi blev visade till ett bord vid ena långsidan och beställde in rödvin och vatten. På menyn fanns det mesta att välja mellan.

Anki på Vegamot Bistro & Bar, Reykjavik

Vi valde en Louisiana Chicken Strips som var markerad som huset specialitet, och en Lime saffran marinerad kycklingbröst. Både rätterna var mycket goda.

Middag på Vegamot Bistro & Bar, Reykjavik

Det är ganska trevligt att se att så många olika typer av personer med helt olika stil samlas på samma ställen. Bland gästerna fanns även ett japanskt par där kvinnan hade en vacker traditionell japansk kimono, medan mannen var vardags klädd i jeans och tröja.

Stället spelade skön lounge musik under kvällen. Alla bord var upptagna och fler och fler strömmade in alltefter timmarna gick. Istället för dessert denna kväll tog vi in varsitt glas vin ytterligare. Det var skön musik och mysig miljö med dämpad belysning och intim känsla.

Stämningen ökar, Vegamot Bistro & Bar, Reykjavik

När några bord blev lediga plockades de bort av personalen. En DJ kom in och började montera upp sina grejor där borden tidigare stått. Lamporna dämpades ytterligare och musiken började gå över från lounge musik till modernare dansmusik. Baren fylldes med människor.

En DJ gör drar igång, Vegamot Bistro & Bar, Reykjavik

Klockan hade passerat midnatt men det kändes som partyt inne på Vegamót precis började ta fart och skulle fortsätta många timmar till.

Dagens utflykt kändes av och vi tog på oss ytterkläderna och lämnade restaurangen. En dag fylld av otroliga naturupplevelser hade kommit till ända och det var skönt att ha nära hem till hotellet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *