Vacker morgon vid Riverside Retreat Lodge.
När klockan var halvsju gick vi upp, packade ihop och gick ut till receptionen som också är baren på Riverside Retreat Lodge. Det var en vacker morgon och solen speglade sig i floden utanför hotellet.
Anki beundrar utsikten ifrån Lamanai Riverside Retreat
Raul som driver stället satt och tittade på TV där ett nyhetsinslag handlade om att det nationella bussbolaget gått i konkurs. De skulle sätta in privatägda lokalbussar på de längre sträckorna men den vanliga tidtabellen gällde inte längre. Raul gick och ringde för att kolla läget men kom förvånad tillbaka och meddelade att buss stationen stängt. Ingen var där.
Melissa och Aron från Australien hade nu också vaknat och kommit ut från rummet. Vi berättade situationen med bussarna och bestämde oss för att inte stressa iväg till stan utan ta lite frukost utmed vattnet.
Vi beställde en enkel frukost bestående av rostat bröd och kaffe. Brödet var tydligen slut för Raol stack iväg på sin cykel men var snabbt tillbaka med bröd i handen. Strax därefter serverade han oss vid ett av borden utmed New River.
Raol serverar oss frukost.
Paret från Venedig kom också ut. De skulle dock stanna och åka på utflykten vi gjort dagen innan till Lamanai.
Efter vi ätit upp och betalat för frukost och husrum slängde vi på oss ryggsäckarna och gav oss av in mot centrum. Det australiska paret skulle förbi Belize Bank och vi passade också på att ta ut pengar. De har en märklig gräns på uttag i Belize, max 500 Belize dollar per dag eller lite grovt räknat 2000 kronor vilket gör att man får ta ut pengar något oftare än man tänkt sig.
Inne i Orange Walk stad
Vid den lilla buss stationen blev det samma läge som kvällen tidigare, det var helt stängt. Av en man som satt utanför fick vi rådet att höra med de lokala bussarna på den stora planen ovanför parken strax intill. Men när vi frågade runt fick vi rådet att återvända till det lilla buss stoppet nedanför parken, platsen vi suttit vid och väntat på kvällen innan. Sagt och gjort slog vi oss ned. Lasse och Aron tog en snabb sväng och köpte varsin en flaska vatten.
Efter en halvtimma i morgonsolen dök den upp. Det var många som gick av, men också många som gick på. För att vi skulle slippa dra våra ryggsäckar genom bussen fick vi hjälp med att sätta dem längs bak i bussen via en dörr där. På grund av detta kom vi på bussen sent och tjejerna fick de sista sittplatserna medan killarna fick stå.
Fullpackad buss på väg från Orange Walk
Vi trodde bussen skulle stanna och passagerare hoppa på och av ofta, men så var inte fallet och vi åkte ganska direkt.
Strax innan vi nådde Belize City blev bussen stannad av polis och de som inte lyckades tränga sig in på ett säte fick gå av. Polismannen kollade runt på lådor och bagage och frågade efter ägare och innehåll. Efter det fick de som gått av bussen gå på igen och bussturen kunde fortsätta.
Bussresan tog två timmar och därefter kunde vi lyfta av våra väskor på en busshållplats utmed en gata i Belize City.
På väg från buss stationen mot båtarna i Belize City
Vi sa hejdå till Aron och Melissa och slängde våra ryggsäckar på ryggen. Utan någon koll på orientering i stan frågade vi två poliser om vägen och fick vägbeskrivning till färjorna till the keys. Staden liknar inte det det vi kallar för storstad. Här är det låga, oftast skjul-liknande byggnader. Gatorna är trånga och hårt trafikerade. Här och var är gatorna utan trottoarer. Eftersom vi fortfarande inte bestämt oss helt för nästa destination letade vi upp en servering för att sätta oss ner.
Excellent Diner ligger i ett gathörn och vi gick in och hittade ett ledigt bord. När vi ändå satt här och funderade över vart vi skulle ta vägen passade vi på att käka lunch.
På vägen mot båtarna i Belize City stannar vi btill för lunch
Belize har inga direkt egna specialiteter i form av maträtter. På denna restaurangens meny fanns en del blandat varav vårt val föll på varsin hamburgare med pommes frittes. Under tiden vi åt bläddrade vi för fullt och vägde olika alternativ mot varandra.
Tiden var en faktor, antingen kan vi åka söderöver med buss, men det innebär en resa på cirka 6-8 timmar innan vi når de platser som verkar intressanta. En lång resa vi skulle bli tvungna att upprepa eftersom vi måste ta oss tillbaka samma väg vart det än bär av därefter.
Ett annat alternativ var Caye Caulker som vi fått blandade känslor för när vi läst om det. Detta skulle innebära en båtfärd, men på bara lite mer än en timma.
Det tredje var att åka direkt till San Ignacio i gränsområdet mot Guatemala, men vi ville gärna se mer av Belize innan vi lämnade det.
Mot Caye Caulker Water Taxi Terminal.
När vi ätit upp och betalat tog vi våra väskor och gav oss av i riktning mot hamnen och båtarna som går till Caye Calker. På Caye Caulker Water Taxi Terminal fick vi reda på att en båt just gått men en ny skulle gå om lite mer än en timma så vi köpte biljett och satte oss ned på bänkarna och väntade.
Inne på terminalen i väntan på att båten ska komma.
När klockan närmade sig halv två började det bli fullt i den lilla vänthallen. Med bara minuter kvar till avgång var vi övertygade om att de skulle bli ordentligt försenade men så kom utropet: “Caye Caulker” och alla kom i rörelse. Ute på kajkanten langade männen som jobbar med båtarna över allas bagage till båten mycket snabbt och därefter släpptes passagerarna på. Efter bara några minuters hårt arbete var allt ombord och alla passagerare satt ner.
Båten lämnar hamn.
Båten gled ut ur hamnen bara några få minuter efter utsatt tid. Solen sken och det var ganska varmt, men när kaptenen drog på blev det svalare.
Kaptenen gjorde en liten omväg för att släppa av en vän till honom vid St George’s Caye.
Båten gled igenom träskmark och kom ut på östra sidan av södra Caye Caulker. Samtidigt som vi närmade oss målet drog mörka moln fram och när vi nådde bryggan vi skulle gå av vid började det regna. Vi slängde på oss ryggsäckarna och satte av inåt land.
Eftersom det regnade och vi varken orienterat oss eller bokat rum sökte vi någon torr plats att ställa av bagaget. Inne på Habaneros Restaurant berättade de att de ännu inte hade öppnat med det var ok att ställa av vårt bagage där.
Inne på Sand Box, på Caye Caulker.
Lättare utan bagaget väntade vi ut regnet med varsin Belikin, Belize största ölmärke, på mysiga restaurangen Sand Box alldeles intill. Vi satt inne med tårna i sanden, då Sand box inte har något golv i vanlig bemärkelse.
En öl senare sken solen igen. Vi betalade och gav oss ut för att se oss om efter boende. Efter att betat av det mesta av huvudstråket fastnade vi för Tropical Paradise Hotel i södra delen. Här fick vi bungalow nummer 10 utmed den lilla stranden och var mycket nöjda.
Tropical Paradise Hotel, Caye Caulker.
Det tog bara några minuter att hämta bagaget och med dem på rummet gav vi oss av igen.
Även om Caye Caulker är en välkänd plats i Belize och populär för resenärer tyckte vi de lyckas bevara en mysig miljö och stil.
Längst norrut vid en plats som kallas the Split, efter att en storm delat av den tidigare norra änden av ön, skulle öns strand ligga. Vi kunde absolut inte förstå var någonstans den låg, för den lilla sandbiten vi såg skulle vi inte kalla för strand. Däremot låg en mysig strandpub där, Lazy Lizard.
Vi slog oss ned på varsin barstol och beställde in en öl. Solen gick sakta ner under tiden vi drack upp. En världsvan amerikan som satt i närheten beklagade sig för att ön blivit förstörd av euro-trash, vilket vi tyckte var jätteroligt även om vi inte påpekade det. Som europeisk resenär har man ju en viss bild av en del resande amerikaner…
På vägen tillbaka stötte vi på Aron från Australien som ropade “Hey, Swedes!” Det visade sig att efter de sett det hotellrum de tänkt ta in på i Belize city tog de snabbt beslutet att dra ut hit istället.
Ute vid en brygga på västra sidan rensade någon fisk och pelikanerna samlades för att kunna ta del av resterna.
Huvudgatan i Caye Caulker.
Efter vi bytt om på rummet gav vi oss ut för att äta. Vi kollade utbudet men fastnade för den intressanta menyn och mysiga balkongen på Habaneros Restaurant.
Som drink tog vi in varsin Frozen Margarita som var mycket god. Det var mörkt ute men huvudgatan genom stan var upplyst och vi hade en fin utsikt. Det var ganska lugnt i stan men ändå ständigt människor som passerade nedanför.
Servitören serverade kyckling grillspett i jordnötssås. En rätt inspirerad både från det asiatiska och det sydamerikanska köket.
Maten var otroligt god och det är rikliga, mycket vackra, portioner som serveras.
Efter vi ätit upp och betalat promenerade vi den korta vägen tillbaka till vår bungalow där vi snart somnade.
