Vi gick upp tidigt denna dag då vi hade våra sista timmar på Pemba för denna gång. Det var en vacker morgon och vi skulle suga ut så mycket vi kunde av solen och värmen innan vi åkte hem till ett kallt och grått höst Sverige.
Fantastisk morgon på Manta Resort
Färgerna var helt fantastiska vid serveringen med blommorna, grönskan, det otroliga azur färgade vattnet utanför som dessutom pryddes av en Ngalawa båt med vitt segel. Frukosten serverades med den goda frukttallriken.
Sele dök upp och berättade att den planerade segelturen till sandbanken skulle avgå något senare, när vi talat med Matthew om den hade han glömt bort att det inte var lågvatten så tidigt. Iddi kom och tog beställningen av vår varma frukost, två Spanska omeletter med stekta tomater. En stund senare kom han och tog avsked, han skulle följa med en annan gäst på en utflykt runt ön och skulle tyvärr inte återvända förrän vi åkt. Han tyckte det var tråkigt vi skulle åka, vi hade varit här så länge att han tyckte vi ingick i Pemba familjen.
Matthew kom också fram och ursäkta att han glömt bort tiden för lågvatten. En gäst vid ett annat bort frågade lite om en historia de hört om en man i den intilliggande byn som skulle ha blivit 150 år och skaffat barn när han var 120 år. Matthew log åt frågan. Men en man ur personalen kom ut med en kvinna som uppenbarligen jobbade i köket och de stod på sig om att historian stämde. När de gått och gästen frågade vidare om det hela och den matematiska logiken svarade han att oavsett kanske man inte skulle ifrågasätta det hela om det var viktigt för byn. Klokt och diplomatiskt. Lars bidrog med att vi skulle dricka av den lokala juicen av Bongo-juice eftersom den kanske var en del av hemligheten.
Morgon på stranden
Vi var redan förberedda på stranden så vi gick ner och la oss. Andra dagar kanske vi skulle läst en hel del, men denna dag ville vi bara insupa intrycken av den fina Panga Ya Watoro stranden.
Det blev bara en kort stund på strandbäddarna eftersom vi sedan gick i strandbrynet och bara njöt. Några personer krattade upp sjögräs och annat som spolats upp på stranden. En enkel insats som så klart gör att stranden framstår ännu vackrare.
Vår vän Ali vinkade till oss från längre bort på stranden vid Ngalawa som låg intill stranden. Vi gick upp till dykcentret och skaffade oss skor som skulle underlätta om vi behövde vada in bland den ojämna och lite steniga bottnen vid lågvatten när vi kom tillbaka. Vi skrev också på något papper liksom förra gången, vi gissar att det handlade om någon slags ansvarsfrihet.
Segeltur i fantastiska Azur vatten
Ali och hans kollegor Simba och Saudi hjälpte oss med vår strandbag och hade även fått med sig en kylbox som vår vän Iddi hade förberett. Vi vadade ut och tog plats på brädan mitt i båten och minuter senare gled vi norrut i de fantastiskt vackra vattnet.
Ngalawa har två stöd ben på sidorna som används för att balansera båten, men har sannolikt marginell flyteffekt till skillnad från en katamaran. De skall inte förväxlas med de mindre och enklare båtarna som kallas Dhow. På ena sidan av stöd benen står båtens namn, Kwanini vilket betyder varför och antagligen är det därför namnet följs av ett frågetecken.
Denna gång följde båten stranden norrut, antagligen då ebben inte sänkt vattennivån så mycket att de var ett problem ännu.
Ali pekade på hur vattnet gröpt ur lägre delen av klipporna utmed kusten norr om Panga Ya Watoro stranden. I norra änden av Pemba passerade vi fyrhuset Ras Kigomasha och utanför den låg två mindre, men vackra stränder. Pole pole, som Ali ofta säger på Swahili, sakta sakta gled vi fram, men vem har bråttom i sådana här sköna miljöer?
En helt egen ö av fin sand mitt i havet
Så småningom gled vi in till sandbanken som idag var betydligt mindre än vid vårt tidigare besök. Det var sannolikt beroende på att ebben knappt hade hunnit påbörjats. Lite fåglar höll till där vi gick i land men lyfte när vi gick i land.
När Ali hjälpte oss i land var den lilla sandön verkligen inte stor. Han tog oss bort till den högsta och mittersta punkten på ön. Där ställde han ner kylboxen.
Nu var ön bara vår. Vi njöt av den fantastiska platsen och gick runt under tiden det ebbade och ön blev lite större allt efter som tiden gick. Sanden var porös och mjuk, vattnet varmt och klart. Vi slog oss ner en stund och drack lite och åt av fruktbrickan som Iddi packat ner i kylboxen. Vilken Robinson Crusoe upplevelse. Och så underbart vackert!
Efter en timma kom Ali iland och frågade om det började bli dags att åka tillbaka. Vi sa vi ville vara kvar en halvtimma till vilket han accepterade. Samtidigt erbjöd vi att han kunde ta dricka till sig och sina kollegor i kylboxen om han ville vilket han tackade för och hämtade innan han gick ut till båten igen.
Det hade varit lätt att vara kvar flera timmar, men dels skulle vi lämna Manta Resort och hade såväl en tur tillbaka med båten vilket skulle ta en halvtimma och vi skulle också få oss lite lunch innan avresan.
Det blev en halvtimma då vi verkligen försökte insupa upplevelsen, miljön och hela denna unika upplevelse. Vi gick längs vattenbrynet i det varma vattnet, stannade till och svepte med blicken, och fortsatte runt ön.
Segeltur tillbaka till Manta Resort
Till slut var vi tvungna att släppa taget, Ali kom iland och bar kylboxen tillbaka. Vi vadade ut i vattnet och tog plats igen.
Vår väg tillbaka gick längre ut från kusten och inleddes med motor innan man övergick till segel. Det var lite mer våggång och när det gick lite snabbare så fick vi vid några tillfällen lite vatten som skvätta över oss, men det var ingen fara, Hakuna Matata.
Först när vi i stort sett hade passerat vår strand vid Manta Resort gick båten in mot land och denna gång var inte vattnet lika lågt och båten gick närmare land så vi behövde inte vada lika långt. På stranden tackade vi Ali och passade på att ta ett foto med honom.
Ett medelålders holländskt par hjälpte att ta bilden och efteråt talades vi vid lite om våra erfarenheter och hur mycket vi gillade hur genuint Manta Resort är. Vi återvände till villan där vi tog en snabb dusch och slängde ner sista prylarna i väskorna inför hemresan. Vi snabbade på eftersom tiden nu gick snabbt. När vi lämnade rummet och gick till serveringen så var det mindre än en halvtimma kvar till en bil skulle hämta oss. Vi frågade Sele om vi hann äta lunch, men så klart och det var till och med lugnt. Tid verkar inte vara lika känsligt på Pemba. När vi satte oss blev vi serverade kokosvatten och öl samt bröd med salsa. Rebecka som vi bokat besöket på Manta Resort med kom och sa hej då. Det var hennes födelsedag så vi passade på att gratta henne och tog också ett foto ihop.
En sista god lunch och avsked av den trevliga personalen
Till lunchen valde Lars fish-fingers som var riktigt goda och Anki tog en pasta som också satt fint, vi passade på att ta ett glas vin till maten. Innan vi lämnade kom Matthew fram och pratade med oss. Vi tackade för besöket och han gjorde detsamma. Vi skulle gå och hämta väskorna när Sele berättade att de redan hämtat dem och de var redan lastade in i bilen. Vi gick ut till den lilla rondellen vid entrén där det blev ett sista foto med Matthew och en av de trevliga killarna ur personalen innan vi hoppade in i bilen och rullade iväg.
Bilresa tvärt genom Pemba
Chauffören var inte den samma som hade kört oss hit, men lika trevlig och glad. Liksom på hitvägen var det en upplevelse att bara se på livet längs vägen. Först passerade vi den lilla byn och sedan åkte vi igenom nationalparken Ngezi forest. Vägen här var så smal och chauffören tutade för att varna om det fanns någon mötande trafik när vägen svängde, men bromsade inte. Då och då passerade någon buss och ofta kunde vi höra hur alla på bussen sjöng något på Swahili, det kändes som de hade hög stämning på de där bussarna. Längs de små vägarna åkte vi förbi små hus där nyfikna barn vinkade glatt. En oxkärra drog några barn längs vägen. När vi kom ut vid en av de större samhällena, Konde, blev vägen bättre och chauffören ökade hastigheten.
Nu gick det fort och vi förstod han ville vi skulle hinna i god tid till flyget. Då och då passerade vi någon öppen glänta med vackra landskap inramade av palmer. Ibland var det åkermark, ibland var det bara orörd natur. När chauffören bromsade ner för det låg träd över vägen började vi undra om det blåst ner, men det var flera så vi förstod det var en medveten avverkning, möjligtvis lite förundrande att de avverkade med träden liggandes över vägen.
När vi rullade igenom huvudstaden på ön, Chake chake visste vi att vi började närma oss flygplatsen. Folklivet var mer intensivt i huvudstaden än någon annanstans och här var så klart mycket fler fordon. Snart svängde chauffören av till en mindre väg som ledde fram till Karume Airport, eller Wawi Airport som den tydligen också kallas, som är flygplatsen på ön. En vakt lyfte på en bom och släppte in oss till parkeringen. Chauffören hjälpte oss av med bagaget och sa lite glatt, ”good time”? Och den var perfekt, en timma före avgång. Han följde oss till dörren av byggnaden där vi dock inte blev insläppta förrän vi visat biljett. Innanför gick man igenom alla väskor manuellt, istället för att använda den röntgenmaskin som fanns bakom och som vi gissade inte fungerade denna dag.
Karume Airport på Pemba
I kön gick en person förbi utan att verka reflektera över att han trängde sig. Det gjorde oss inget men när vi sedan i kön till att få boarding kort för Auric åter fick se prov på detta så anade vi att det här inte var en plats man skulle stå och vänta utan man fick stå på sig. Den hårda viktkontrollen, incheckat bagage max 15 kg och handbagage max 5 kg kontrollerades med ett lätt lyft av väskan och en nick varpå vi blev uppmanade att ta plats i väntrummet som agerade gate.
För att vara en sån liten flygplats förundrades vi över hur många bolag som opererar på sträckan, under tiden vi väntade avgick 4-5 plan från andra flygbolag innan slutligen vårar landade.
Flygresa till Zanzibar
När alla gått av och deras bagage också lastats av blev vi ombedda att boarda. En liten promenad ut till planet och sedan satte vi handbagaget längst bak i planet innan vi tog plats.
Flighten var fullsatt och snart lyfte vi från södra Pemba. Vädret var fint och solen låg redan låg.
På vår flight kunde vi se södra delarna av Pemba inklusive de fantastiska sand formationerna i söder innan vi fortsatte över ett litet sund tills vi närmade oss Zanzibar.
Det är en påtaglig skillnad i bebyggelse på Zanzibar som är nedlusad med hus jämfört med Pemba.
Vi åkte in över norra kusten och korsade sakta över ön för att göra en liten sväng ut över sydvästra kusten och sedan flyga inåt ön igen. Under oss passerade massor av hus och kort efter landade vi på Zanzibar flygplats.
Abeid Amani Karume International Airport på Zanzibar
På huvudbyggnaden stod det officiella namnet på flygplatsen Abeid Amani Karume International Airport. När vi steg ut planet fick vi gå en kort sträcka och in till en mycket enkel bagageinlämning. Det var en enkel arrival hall och när vi gick ut fick vi bokstavligen gå ut och ta en liten och en aning krånglig omväg via parkeringen för att kunna ta oss till avresehallen. Direkt innanför porten fick vi lägga vårt bagage i en stor röntgenmaskin men det var ingen kö och gick snabbt.
Lars passade på att byta kläder inför flygresan hem på övervåningen där man via uteplats hittade badrum. När vi stod i kön för incheckning var vi lite undrande, det fanns två flighter till Nairobi ikväll men ingen av Kenya Air flightnumret stämde med vårt, KQ 6715 stod inte och inte heller tiderna, vår flight skulle gå 19.35 men den ena på skärmen var 19.00 och den andra 19.30. Framme vid disken gick det dock smidigt och verkade inte vara något problem alls. Med tanke på hur enkel flygplatsen såg ut blev vi imponerade att man fixade våra boardingkort till alla tre flighterna vi skulle ta på hemvägen och att de fixade att incheckat bagage skulle gå hela vägen.
Inne vid gaterna kollade vi först in en butik med lite lokala produkter, kryddor och hantverk. Men de kunde inte ta kreditkort och vi hade inga kontanter så det blev inget köpt där. I en lite större butik fanns mer förväntade tax-free varor och här tog man även kreditkort.
Flygresa från Zanzibar till Nairobi
Lite snabbare än väntat blev det dags att boarda vår flight. Lite ovanligt var det att alla gick på längst bak i planet, men planet var inte så stort och inte heller fullsatt så det gick smidigt och snabbt. Redan 18.50 rullade vi ut för take-off och det var inte utan att vi fortfarande funderade över det här med flighten. På ett säte intill oss satt Kevin Bacon, eller kanske mer sannolikt hans dubbelgångare. När vi kommit upp i luften serverades dryck och en macka som var god. Det var ingen lång flight och snart gick vi ner mot alla ljusen i Nairobi. När vi var här senast 2011 hade vi nog inte väntat oss att återvända så snart. En buss körde oss till gaten på denna förhållandevis stora flygplats, Jomo Kenyatta International Airport.
Jomo Kenyatta International Airport i Nairobi
Vi kom in i byggnaden i vad vi senare uppfattade som så långt som det gick att komma från den gate vi senare skulle ta. När vi kollade på skärmarna hade boarding redan påbörjat trots att det var 2,5 timma kvar till avgång. När vi kom till taxfree butikerna mitt på flygplatsen passade vi på att köpa två flaskor av den goda Amarula likören.
Vi fortsatte i riktning mot vår gate och när vi närmade oss kände vi igen oss från när vi flög från Nairobi till Seychellerna för några år sedan. Det var mindre än en timma kvar, men status var fortfarande boarding och när vi passerade boardingkort kontrollen så blev vi förvisade till ett stort rum där alla fick vänta på att få gå ombord. Smidigt för personalen kanske, men ingen favorit bland resenärer. En amerikansk resenär sa spontant ”Oh no, what a nightmare”. Fullt så illa var det så klart inte, bara lite trist med den här typen av väntrum.
Vi gick på det stora Boeing planet och till vår förtjusning hade vi fått platser vid en utgång vilket gjorde vi kunde sträcka ut benen under flygningen. Det gick snabbt att boarda trots att planet var så stort. Till skillnad från vår flight till Dar Es Salam var denna flight från Nairobi till Amsterdam i stort sett fullsatt.
Flygresa från Nairobi till Schiphol och vidare hem
När planet lyfte spanade vi lite på filmerna men det var ingen som riktigt gav oss sug och vi var ganska trötta. Vi slötittade lite tills vi ätit middag varpå vi stängde ner och somnade in. Under större delen av flygning kunde vi sova eller koppla av. Strax innan landning serverade en lätt frukost.
Framme på Schiphol satte vi oss en stund i den lilla loungen vi hittat när vi reste ut. Vi laddade mobiler och kollade av lite mail innan vi skulle ta oss vidare. På en skärm kunde vi se att det tog 23 minuter att gå till gaten och med mindre än en timma till avgång så gick vi till gaten. Sista flighten gick snabbt och smidigt, väskorna hittade fram och en taxi körde oss sista sträckan hem.
