Det kan ha varit inbillning, men när man gick över trägolvet med breda springor så man kan se ner till marken under, kändes det i luften att det regnat under natten. Om det varit något långvarigt regn visste vi inte eftersom vi båda somnade ifrån det. Men strax innan vi somnade kvällen innan hade vi hört att regnet smattrade på ordentligt.
Bambu Indah – ett hotell olikt alla andra
Förutom den känslan och lite fukt i gräset när vi gick ner till den vackra utsiktplatsen för att ta frukost kunde vi inte märka av att det regnat. Solen sken redan skönt och landskapet av risfält låg vackrare än någonsin nedanför Bambu Indah.
Vi kollade på twitter för att uppdatera oss om nuläget efter gårdagens oroväckande tsunami varning men det verkade ha lugnat ner sig rejält. En artikel på en nyhetswebbplats beskrev att kontinental plattorna denna gång höjts och sänkts i sidled längs varandra. Inte som vid den hemska tsunamin 2004 då den ena kontinental plattan steg med hela 10 meter vilket naturligtvis skapade enorma vågor.
Av flera anledningar kände vi att vi var trygga där vi var. Vi var mitt i landet, på ganska hög höjd där vi blickade ut över risterasser, palmer och träd och gröna lummiga dalgångar. Vårt beslut kvällen innan att stanna kvar inlands kändes tryggt och hade gett oss en dag till i dessa vackra miljöer.
Innan frukosten serverades satte sig anki i stolen vid utsiktsplatsen och läste några sidor i Eat, pray and Love. Vilket land passar bättre än Bali att läsa denna bok där mycket av handlingen utspelas?
Den unga killen på stället kom bärandes på en bricka och dukade fram vår frukost på det lilla bordet. Kaffe, juicer, den goda havregrynsgröten, bananpannkakorna och frukt. Idag fick vi även bröd med morotsmarmelad.
Det känns passande att allt som serveras här är organiskt och man ser hur personalen går och plockar och rår om Bambu Indahs trädgårdsland. Om de har många gäster i längre perioder har de ytterligare odlingar i trädgårdsland utanför hotellområdet att ta ifrån.
Vi växlade några ord med killen om alternativa stränder på Bali, och han passade på att fråga om vi inte skulle shoppa något också. Alla tjejer tycker ju om att shoppa sa han och skrattade. Han anade inte hur rätt han hade i det här fallet. Och visst skulle det kunna bli lite shopping också, om vi hittar något ställe med bra utbud som passade oss.
Det är en magisk känsla att sitta här med en kopp kaffe, lyssna på fåglarnas kvitter, höra avlägset ljud av vattenfallet som går ner i Ayungfloden som ligger nere i sayan dalen .
Efter frukosten bokade vi ett hotell och plockade ihop väskorna, men innan vi lämnade Bambuh Indah var vi tvugna att prova den speciella poolen.
Vi slängde på oss badkläder och gick bort till den bortre änden av poolen som löper i sidled längs hela området. Poolen är utformad att likna ett naturligt vattendrag och vattnet tog de från en färsk vatten källa.
Stenarna som poolen formats med hade delvis täckts av mjuk kort mossa, vilket gjorde att den kändes naturlig men också ganska hal.
Vi gled ner i vattnet som var skönt svalkande i den redan heta dagen. Vi simmade långsamt fram i den grönskanskande miljön och njöt av det sköna vattnet.
Poolen går under den lilla gångbron och bort till ett litet vattenfall strax bakom vårt hus. En lian hängde ner i poolen och om man ville kunde man klättra upp på en stege och slänga sig ut i poolen, som Tarzan i en lian. När vi kom upp spolade vi av oss i duschen och tog på oss för att checka ut.
Den lilla stigen från Padi House går genom ett minimalt risfält och in i Minang House som är den stora huvudbyggnaden.
I ett litet hus intill låg receptionen och vi betalade tjejerna för vårt boende och maten vi ätit. De hade varit mycket trevliga och vi passade på att ta ett foto på dem.
Innan vi lämnade dem bad vi dem beställa en taxi åt oss. Den äldre man som var någon typ av manager för Bambu Indah sa överraskande några ord på svenska och berättade att han hade bekanta som bodde i Sverige. Vi talade en stund med honom tills taxichauffören dök upp och det var dags att ta avsked. Vårt bagage hade redan burits upp till parkeringen och efter väskorna lastats i bilen hopppade vi in och åkte iväg.
Det var en väg in mot Ubud stad som vi delvis åkt dagen tidigare men först när vi närmade oss började vi känna igen oss.
Vi blev av släppta på Arma Museum och anade att något inte stämde, men orkade inte krångla med chauffören som var lite för angelägen. När vi kom in så fick vi ett trevligt bemötande, men det visade sig entrén till själva hotellet låg granne och vi behövde gå ut och fortsätta kanske 30-40 meter längs vägen.
Vackra Arma Resort & Museum Ubud
Det var en mycket kort promenad och när vi kom fram möttes vi direkt av en service inriktad personal som tog hand om väskor och pekade ut receptionen uppför en trappa. När vi satte oss ner för att checka in dök en god välkomstdrink upp.
Vi blev erbjudna en uppgradering till en stor villa, men det skulle innebära att dela huset fram till 18.00. Eftersom vi siktat in oss på att ha en privat pool under dagen och njuta av några timmar i solen var vi inte så positiva till att dela med någon. När vi sa ifrån lät det först som det inte fanns några alternativ, men när vi stod på oss så löstes det plötsligt. Vi misstänker att någon annan fick ärva vårat erbjudande. De hjälpte oss med väskorna och vi gick genom en stor port in i den vackra hotell anläggningen. En bro ledde över en stor fiskdamm och sedan följde vi en stentrappa upp. Vår villa låg intill ett risfält med en egen fin pool och sköna fåtöljer på en veranda att slappa i.
De två killarna som hjälpte oss med bagaget visade oss runt i villan. Badrummet låg delvis utomhus och duschen fick man ta under bar himmel intill en egen liten fiskdam med små guldfiskar.
Det var skönt att slå sig ner i med fötterna i poolen och slappa lite i solen.
Av en händelse började vi bläddra i ett magasin där man intervjuat några som bodde på Bali om vad de skulle göra om de blev tvugna att lämna ön och flera nämnde Nusa Lembonga. Det var inte helt okänt, men vi hade inte kollat närmare på det. När vi googlade lite så det mycket intressant ut… Kanske var det vad vi skulle åka till härnäst? Mitt i trädgården fanns en skön upphöjning under tak med kuddar och bord.
När det nu blivit dags för lite lunch ringde vi in den och snart dök den upp och dukades på denna plats. Vi kröp upp på de stora kuddarna och tog för oss av den goda maten.
Solen fick ibland besök av moln, men dagen var underbar och vi läste och slappade i värmen. När klockan passerade fem gick vi upp till den lilla serveringen vid hotellets gemensamma pool.
Det var tid för afternoon tea – även om vi valde en kopp Balinesiskt kaffe till vilken vi fick en liten muffins. Det var få besökare vid poolen och vi tog en andra kopp kaffe innan vi tackade för oss.
Skymningen kom fort och man hade tänt upp belysningnen när vi gick igenom hotellets trädgård.
Vi gick tillbaka till vår villa och kollade vidare på Nusa Lembongan som ett alternativ för nästa destination på resan, det kändes mycket lovande.
Utanför blinkade stjärnorna över det vackra risfältet vid vår villa och Arma Resort var mycket vackert även så här på kvällen.
Det började bli dags för middag och vi tänkte ta den skjuts in till centrala Ubud som Arma erbjöd med jämna intervaller under dygnet. När vi kom bort till receptionen stod två kvinnor och väntade, men när det var dags att åka insåg den ena hon glömt något. Vi sa det var ok och vi kunde vänta på henne. Det tog längre än väntat och hennes väninna började började bli orolig, de hade sett en orm tidigare vid deras rum. Chauffören snackade lite om vilka ormar som fanns och vilka som var mer eller mindre ovanliga. Men så dök hon upp och vi hoppade in i bilen.
Vägen in till centrum gick längs Monkey Forest Road och vi såg det fannd gott om treviga restaurang alternativ för kvällen. Chauffören stannade till vid korsningen av Raya Ubud och Monkey Forest Road där vi dagen innan parkerat cyklarna och sa “vi ses här vid 10”.
Middag i Ubud stad
Vi följde Monkey Forrest Road söderut och passerade restaurangen vi besökt tidigare, Ibu Rai Bar & Restaurant, men vi ville så klart besöka någon annan denna kväll. Vid fotbollsplanen såg vi några upplysta byggnader på bortre sidan, så vi bestämde oss att gå förbi och kolla om det kanske var några mysiga restauranger. Tyvärr var det inte riktigt vad vi tänkt oss och plötsligt kom en lätt skur. Vi hade dock tur och snart blev det uppehåll igen.
Det saknades inte alternativ längs Monkey Forrest Road, men vi letade efter en restaurang med bra Indonesiska alternativ som kändes mysigt. Samtidigt insåg vi att många restauranger var tomma, vi misstänkte vi var lite sena. När vi kom till Three Monkeys var den långt ifrån tom, menyn såg trevligt ut och stället mysigt. Vi fick ett bord längst in bredvid ett litet risfält, trots vi var mitt i staden.
Vi kollade igenom menyn och även om vi ville ha indonesiska rätter hade de fina pizzor och ena valet blev en pizza med lite lokal anpassning. De hade även en fin Satay som vi beställde. Som vanligt var vi lite splittrade mellan en god Bintang öl och någon av de goda juice drinkar som ofta erbjuds på Bali. Det blev varsin god juice drink som var mycket god denna varma kväll.
Pizzan var till och med godare än vi hoppats och Satay är nästan alltid fantastiskt gott här på Bali.
Vi åt i lugn och ro även om vi insåg att klockan snart var 10, det vill säga tiden vi avtalat att vi skulle vara på platsen vi skulle hämtas för skjuts tillbaka till hotellet.
Maten var god och vi var riktigt mätta när vi drack upp våra drinkar och betalade vår nota.
När vi lämnade restaurangen var det många gäster kvar på Three Monkeys, till skillnad från de flesta restauranger vi såg när vi kom ut och började gå längs gatan. Undantaget var enbart ett ställe med live band där stämningen var hög.
Monkey Forrest är en lång gata och även om vi gick direkt till platsen vi skulle ses för skjuts tillbaka hann vi inte dit förrän en kvart efter avtalad tid. Det var inte så konstigt att vår skjuts inte var kvar, även om vi ändå tänkte att de kanske kunde väntat in oss liksom vi hade fått göra på de andra när vi skulle hit.
Det fanns flera längs gatan som erbjöd sig att skjutsa oss, men vi minns vi kunde kontakta hotellet och bli upphämtade mot en kostnad per person så vi funderade på vad som var bäst. Men efter vi förhandlat med en chaufför kunde vi åka hem till en betydligt mindre kostnad och slippa vänta på något.
Hemresan gick längs lugna och folktomma gator med bara ett fåtal bilar längs vägen. Tillbaka på Arma passade vi på att tala med en man i receptionen om Nusa Lembonga och transport till Sanur där man åker båt ifrån. Han sa det inte var några problem alls att lösa nästa morgon. Med det som besked började vi gå tillbaka men fick ta skydd under en portal då himmelen öppnade sig och det bara öste ner.
Vi återvände till vårt rum och kröp ner i den sköna sängen för att somna in strax därpå.
