Det var tidig morgon runt 7 när vi gick upp. Vi hade betalt och dagen innan och eftersom vi skulle lämna tidigt hade vi fått en lättare frukost med frukt och juice som de placerat i rummets kylskåp. Det var en lätt frukost men den passade oss som inte har någon aptit direkt när vi går upp. Ägarna till Bel Air Hotel hade förbeställt en taxi åt oss som väntade utanför grinden när vi om ut.
Hamnen i Victoria
Bel Air Hotel ligger på en kulle ovanför centrum av Victoria och resan med taxi gick på slingriga vägar ner som tog oss via centrum ner till hamnen. Färjan låg inne och Anki väntade med våra väskor i närheten under tiden som Lasse skyndade letade upp biljettkontoret för Cat Coco färjan eftersom färjan skulle gå mindre än en kvart senare. Kön var inte lång, men otroligt långsam med bara en enda kassa öppen. Killen framför Lasse suckade och sa till honom -Welcome to the Seychelles.
Vi lämnar Mahé med Cat Coco färjan
Vi fick hjälp av personalen med att lasta på vårt stora bagaget på färjan och med mindre än 5 minuter till avgång gick vi på färjan. Det var en modern färja med säkerhetsmedveten personal.
Det var fortfarande tidig morgon, strax efter halv åtta, när vi lämnade hamnen och lämnade Victorias hamn och Mahé bakom oss.
När vi kom ut på havet blev det lite molnigare och när färjan drog på fläktade det en hel del. En halvtimma senare gled färjan in i hamnen i sydöstra Praslin.
Många på färjan gick av men vi skulle fortsätta till nästa stopp. När vi lämnade Parslin kunde vi redan se vår slutdestination och molnen gav nu vika för värmen.
Tillbaka på underbara La Digue
Efter bara en kvart gick vi av färjan i La Passe och vi tittade på varandra och bara log, tillbaka på underbara La Digue! Först när alla kommit av färjan lastade de av baggaget.
I La Passe hamn gick vi över till en strandbar som vi hade besökt senast vi var här, om än en del upprustad sedan 2003.
Vi slog oss ner vid ett bord med utsikt över hamninloppet och beställde in en smörgås med tonfisk till Lasse och en med ost och tomater till Anki. En mycket god kopp kaffe och en kall Coca-cola gjorde det inte sämre.
Den varma vinden var oerhört skön och det hade varit enkelt att bara sitta här och slappa. Det var underbart att vara tillbaka på La Digue och vi var sugna på att återupptäcka resten av ön.
Det fanns lite olika alternativ för oss att ta oss till Chateau St Cloud där vi skulle bo, men vi hade en ide… Vi visste sedan förra besöket att cykel är perfekt för att smidigt ta sig runt på ön och det vore lika bra att fixa det med en gång. Om inte hotellet hade cyklar skulle vi annars få gå tillbaka för att hyra senare.
I centrum låg ett litet hus som skötte cykeluthyrningen. Vi prutade lite, då vi skulle stanna ett antal dagar och fick hjälp med att justera styre och sadel på varsin cykel. Våra väskor slängde vi upp på cyklarna som vi sedan ledde mot vårt hotell. Längs vägen var det lummigt och grönt med palmer svajande ovanför oss på vår väg.
Vi tar in på fina Chateau St Cloud
En halvtimma senare passerade vi en vit mur som ledde fram till en grind med texten Chateau St Cloud. Sharon som Anki haft kontakt med mötte oss med ett varmt leende och med varsitt glas kallt kaffe, dvs iskaffe.
Hon berättade lite om vad hotellet erbjöd och, till vår stora förtjusning, att vi blivit uppgraderade till ett stort och vackert deluxe rum. Och vilket rum sedan! På andra våningen i det gamla plantagehuset fick vi halva våningen, med stor säng, soffgrupp i ett slags öppet vardagsrum.
Toaletten var också mycket stor och rymlig med både badkar i badrummet och en separat dusch kabin komplett med kaklad bänk att sitta på.
Stranden kallar
Överallt hade man smyckat med blomman från hyacinter. Det vackra rummet till trots, det var nu mitt på dagen och solen sken, stranden kallade.
Snart satt vi på våra cyklar i badkläder på väg mot stranden. Dagens val föll på härliga Grand Anse på öns sydvästra sida. Den är inte lika känd som Anse Source d’Argent på sydöstra sidan, men även Grand Anse är mycket vacker och kantad med de karakteristiska granitklipporna som formats av vind och vatten under lång tid.
Cykelturen gick rätt söderut och snart passerade vi Villa Mon Reve där vi bodde 2003. Till vår chock var hela huvudbyggnaden, där vi bott under vistelsen helt jämnad med marken. Senare på dagen fick vi reda på att stället drabbats av en brand. När vägen tog av österut började den också gå uppför. Vi valde att istället promenera på de ställen som var jobbigast att cykla. Över höjden var det sedan att bara rulla ner tills vi nådde stranden.
Den stora stranden på La Digue, Grand Anse
Under palmblad ligger en mysig strandservering och vi var törstiga så vi tog plats på barstolar som gjorts av något träd.
Varsin iskall Coca-Cola satt underbart i värmen. I ett hörn satt en trubadur och spelade, några av låtarna var okända medan andra klingade desto mer välbekant.
När vi tog några steg ut på stranden hade ett antal personer lagt sig runt denna första del man kommer till, men vi gick en bit i den underbart mjuka stranden mot de södra klippblocken där vi hittade en perfekt plats utan någon annan i närheten. En riktig stranddröm!
Himmeln var nästintill klar och de få moln som svepte förbi gav en skön tillfällig svalka för våran vintriga svenska hud. Efter en vecka i Afrika kanske man kunde man kanske vänta sig vi fått lite grund men det hade inte varit mycket sol och bad. Under våra sista dagar i Masai Mara hade vädret dessutom varit lite disigt och vi hade inte fått så mycket sol då.
Den heta solen strax söder om ekvatorn fick oss snart att söka svalka bland de azurblå vågorna. Visserligen växte sig vågorna ibland höga men kom man förbi brytpunkten kunde man guppa med och njuta för fullt. Det handlar inte om några badtemperaturer som under svensk sommar, nej här är de sannolikt närmare 30 grader i vattnet och det krävs inte att man först får vänja sig vi det kalla vattnet som hemma. Det var bara något svalare än lufttemperaturen, vilket man märkte eftersom man ändå kände sig lite kallare när man kom upp igen.
När vi torkat och legat en stund och bara beundrat miljön så tog vi en promenad längs stranden, bort till granitklipporna och tillbaka.
Vilken underbar start på besöket i La Digue. Allt eftersom eftermiddagen gick in på sin senare del började fler moln svepa in och vi kände oss nöjda med besöket.
Cykelturen tillbaka var trevlig, stundtals känns miljöerna mycket exotiska, nästan djungellik med tät tropisk grönska.
Vi stannade till vid en liten affär där vi köpte med läsk och några öl. I det härliga rummet Chateau 3 på Chateau St Cloud tog vi en iskall öl i vår soffa och slappade en stund.
Vi letar restaurang för middag på La Digue
Mörkret la sig och vid sju på kvällen smög sista ljuset från dagen bort. Vi hade planerat att äta mjddag på hotellets fina restaurang, men deras barbeque buffé var inte riktigt vad vi kände för. Med en maglite ficklampa i ena handen rullade vi ut våra cyklar och satte av i en riktning söderut.
Vi minns några olika restauranger vi besökt senast och vi sikta på att någon av dem skulle passa oss. Under förra besökets cykelturer minns vi att det varit bäcksvart längs den lilla vägen, men denna kväll hade vi lite hjälp av en fullmåne. Första stoppet var Zerof Restaurant, där vi stannade och gick in. Tyvärr var det både en sk set menu och en del av det som ingick var vi inte sugna på. Vi cyklade vidare och när vi svängde blev vi stoppade av en vakt. Han frågade vad vi ville och vi berättade att vi övervägde att äta på La Digue Island Lodge varpå han bad oss ställa cyklarna och gå bort för att höra efter. Vi hann inte långt förrän vi stötte på nästa person ur personalen, vi berättade vad vi ville och han visade vägen till ett antal bord som stod ute i sanden utanför restaurangen. Det var buffetnight även här, men till skillnad från de övriga var det inga problem att få beställa från à la carte.
Middag under palmer vid havet på La Digue
Vår servitör Clifford var till och med så tillmötesgående att han frågade vad vi vile ha. När vi svarade att vi hittat våra val på menyn sa han; -ok, cause othervise I could probably get our chefs to do something else if you want to. Snacka om serviceminded! Ovanför svajade palmerna lojt och precis utanför kluckade sakta vågorna mot stranden. En riktigt magisk kväll. Anki valde kyckling och Lasse fisk, och medan vi väntade på vår mat smuttade vi på det goda vita vinet.
Innan vi fick in vår huvudrätt blev vi bjudna på en liten appetizer. La Digue Island Lodge har haft den högsta standarden på ön och det märktes på miljön, servicenivån och den goda maten. Vår vana trogen var vi bland de sista gästerna, men det var så mysigt att vi inte riktigt ville att kvällen skulle ta slut. Därför nappade vi på att kolla dessertmenyn och beslutade att dela på en god choklad efterrätt.
När klockan ändå började bli sen och det inte var några andra gäster kvar var det ändå tid att betala och dra sig tillbaka till vårt hotell.
Det tog inte lång stund innan vi var tillbaka och ställde cyklarna på baksidan av byggnaden vi bor i på Chateau St Cloud. Det var nu efter midnatt och vi var trötta efter en lång men underbar dag, snart kramade vi kudden.
