Gårdagens sena kväll gjorde att vi sov lite längre än vanligt. Innan frukost tog vi en kort promenad i området.
Monte Viñas
Vädret var lite ovanligt, lite molnigt och disigt samt lite vind. Vi tog det lugnt och satte oss och skrev lite vykort.
Boganvillan blommar fint
Aina förberedde kaffe och det blev dags för fika. Anki skrev lite om våra dagar här i Spanien för Limewave. En Diego Torres skiva spelades på cd-spelaren och alla njöt och lugnet och tillvaron.
Vi bestämde oss för att åka ner en sväng till Sabenillas för att kolla golvkakel. Affären vi tänkt besöka var tyvärr stängd. Vi vände och åkte istället den slingriga vägen som klättrar upp till Casares.
Casares är en väldigt speciell by, känd för att ligga pittoreskt insprängd bland bergen.
Vi parkerade och gick upp igenom byn. Vinden blåste mellan de små gränderna och allt mer ju högre upp vi kom.
På toppen nådde vi Castillon där vi gick ut på en utsiktsplats. Härifrån såg vi hela dalen runt omkring, ned mot havet och med kringliggande kullar.
Här uppe ligger bland annat ett museum, Museo de Etnohistoria, men det var stängt eftersom vi var här på en lördag eftermiddag. Vi vände om och gick nedåt igen. De smala gatorna är verkligen charmiga och varje gränd känns som gjort för ett vykortsmotiv.
Halvvägs ned stannade vi på Calle Arrabal där vi satte oss vid ett bord utanför restaurangen Meson Los Claveles som ligger i den sluttande vägen och beställde in San Miguel och Cola. Det blåste en del även här men det var varma vindar. Det kändes skönt att vila fötterna och få lite dricka.
Aina och Sven-Åke svalkar sig med öl och cocacola på en av Casares barer
Serveringen vi satt på ligger precis bredvid en av stans kyrkor och snart ringde kyrkklockorna då klockan slog sex. I övrigt var det mycket lugnt i byn och runt det lilla torget. Befolkningen i byn var trevliga och en äldre man kom fram och bad om att bli fotograferad ihop med Anki. Han gav oss en adress och frågade om vi ville skicka oss en kopia av fotot.
Vi gick tillbaka till bilen och körde ut ifrån Casares. På vägen stannade vi till för att ta ytterligare något fotografi på den märkligt belägena byn.
Hemma i huset i Monte Viñas tog vi ett glas Campo Viejo och åt lite snacks. På vägen ifrån Casares hade vi, mitt på en för övrigt öde sträcka längs vägen, sett en restaurang vi blev nyfikna på. Vi bestämde oss för att köra dit och se vad detta ställe kunde erbjuda.
Restaurang Venta La Molina ligger öde vid vägen mellan Manilva och Casares.
Restaurangen heter Venta La Molina och ligger helt ensamt vid landsvägen mellan Manilva och Casares. Det tog cirka 15 minuter att köra dit ifrån Manilva.
Några spanska familjer hade precis satt sig vid bord när vi kom dit och stället fylldes snabbt på. Man kan undra hur folk hittar hit.
Vi beställde in en flaska Condado de Oriza, Tempranillo från 2003. Under tiden vi funderade över vad vi skulle välja från menyn serverades det goda varma bröd och vitlöksmarinerade oliver.
Anki beställde kyckling i vitlök, Lasse lammkotletter, Aina och Sven-Åke fläskfilé.
Klockan var halv ett när vi höll på att avsluta efterrätten och servitören berättade att det skulle bli Flamenco-show något senare och att de skulle tycka det var trevligt om vi stannade. Vi bestämde oss för att stanna kvar. Lasse hade tidigare aldrig upplevt flamenco och eftersom vi var på ett äkta spanskt ställe var det ingen risk att det skulle bli turist-anpassat.
Vi leddes in i ett rum bakom restaurang avdelningen. Här stod stolar uppställda och efter en liten stund kom tre män in och satte sig på scenen.
En gitarr, en flamencosångare och en man som klappade takt och ibland sjöng med är egentligen allt som behövs. Men efter en stund kom ytterligare någon man upp på scenen. Någon dans var det inte tal om ikväll. Här var det äkta flamencomusik man fick uppleva.
Det är med stor inlevelse de uppträder. Flamencomusik handlar mycket om smärta och kärlek. Sångaren hade en otroligt stark röst och var djupt inne i det han sjöng om.
En del sånger hade man inte lika lätt för att ta till sig, ibland känns det som det är lite för mycket lidande de sjunger om. Men i framträdandet kom mer och mer glada sånger med en hel del tempo och kraft i låtarna. Publiken klappade med i låtarna och sjöng även ibland med i texterna.
Klockan var sen men stämningen var på topp på den lilla restaurangen mitt ute i den spanska landsbygden. Volymen var hög och folk började dansa flamenco. Det var verkligen en speciell stämning.
Det blev dags för oss att återvända hem till Monte Viñas, men vi är säkra på att flamencomusiken och de dansande spanjorerna höll igång till tidiga morgontimmar på den lilla restaurangen, strax intill landsvägen.
Venta La Molina
Stängt på onsdagar.
Telefon för reservation av bord: 651 331 085
