Dagen efter nationaldagen i Kanada vaknade vi upp till ännu en fin sommardag i Vancouver. Vi tog på oss och åkte ner till källarvåningen för frukost.
Personalen började känna igen oss och visade oss omgående oss till ett trevligt bord. Liksom dagen innan talade vi lite med den trevlig servitrisen innan vi beställde in våra val på deras frukost meny; bagels, Yogurt och frukt.
När vi kom ut på gatan var det varmt och skönt. Vi gav oss av direkt i riktning mot Canada Place.
Det var lungt idag, vi kunde ana att det berodde på att folk tog det lugnt idag dagen efter nationaldagen. Nere vid The Convention Center stannade vi till i hörnet vid det gigantiska blå droppen.
Varje dag vi kommit ner hit fastnar vi en stund med utsikten vid innerhamnen med den vackra utsikten med de snötäckta bergstopparna ovanför norra sidan av Vancouver. Från denna plats ser man tydligt hur Canada Place byggnaden skall föra tankarna till ett stort fartyg.
Vi fortsatte i detta område som kallas Coal Harbour och tog en hiss ner till vattennivån där vi gick in i den lilla ankomsthallen till pontonplanen som utgår från Coal Harbour. Under föregående dag hade vi bollat idén att ta en flygtur över bergen och var här för att kolla utbud, tider och kostnad.
Det fanns två bolag som erbjöd vad vi var intresserade av, men priset hos Tofino Air var närmare vad vi var beredda att betala än det andra. Dessutom var killen i disken trevlig och tillmötesgående. Tyvärr skulle det inte gå att flyga denna dag och för att boka nästa behövde antingen en tredje passagerare visa intresse eller så fick vi betala för den tredje. Vi bad honom skriva upp oss och ringa om någon som var intresserad dök upp, men på väg ut ändrade vi oss… vi ville verkligen detta och gick in igen och sa att vi tog kostnaden för en tredje person. Vi hade till dagens slut att ändra oss men det enda vi var lite oroliga över var vädret, om det blev dåligt väder skulle flygturen inte bli alls lika fantastisk.
När vi gick ut stannade vi till och såg på pontonplanen som landade och lyfte. Det skulle kunna bli helt fantastiskt imorgon.
Vi vände om och gick tillbaka förbi the Convention Center och Canada Place. Det hade varit trevligt i Gastown kvällen innan och nu tänkte vi se oss om på dagtid. Efter vi passerat den gamla tågstationen längs West Cordova och svängde ner på Water Street som är något av huvudgata i Gastown.
Gatan kantas av gamla tegelstenshus och första biten domineras av souvenirbutiker. Det är sällan något som intresserar oss, men vi gick in i en av dem och kikade på en uppsjö av produkter med det typiska lönnlövet som är en symbol för Kanada. Dessutom fanns det så klart lönnsirap, men inte heller det föll oss i smaken just nu.
Den välkända ångklockan hade mängder av besökare och då och då stannade en ny röd turistbuss och nya turister strömmade ut och poserade vid den. Faktum är att ångklockan är inte alls lika gammal som man kanske tror, den är från 1977 och sattes dit för att ta hand om utsläpp av ånga vid trottoaren här i Gastown.
När vi fortsatte längs Water Street såg vi lite roligt designade skor i ett fönster och gick in. Det visade sig vara en lokal designer vid namn John Fluevog och detta var huvudkontoret med design avdelningen på övervåningen till denna butik. Anki kikade på en del roliga skor och provade något par eller två, men det blev inget som passade denna gång.
Vi lämnade butiken och fortsatte tills Water Street tar slut och möter ett antal andra gator i en rondell. I ena hörnet ligger ett hus som påminner lite om Flatiron byggnaden i New York.
Solen värmde helt underbart och på uteserveringen i ena hörnet lockade. Det gick inte motstå och vi fick ett bord utmed gatan på Chill Winston.
Servitrisen tog emot vår beställning och kom strax efter med ett kallt glas vitt vin som satt utsökt i gommen.
Servitrisen frågade om vi ville äta något och vi bad att få kolla på menyn och fundera. Efter att kollat en stund och känt efter så var vi nog lite sugna trots allt. Lasse valde en sallad med jordgubbar, guacamole och blåbär medan Anki inte var lika hungrig och tog lite pommes frittes med ketchup och någon annan dippsås till.
En märklig uteliggare kom förbi och bad om pengar men gick igen utan att göra något större väsen av sig. Vid ett bord intill hade en man ett möte där ena personen var någon typ av artist, vi var osäkra på vilken typ men reflekterade över vilken härlig form av möte ute i solen med ett glas till. Uteliggaren började diskutera livligt med en av servitriserna och vi anade att det var hårda ord, men servitrisen var lugn och saklig och snart försvann han.
Det var svårt att slita sig, men hög tid att fortsätta utforska stan så vi tog in notan, betalade och lämnade Chill Winston.
Vi korsade gatan och följde Carrall Street förbi flera trevliga små restauranger och butiker.
Det var bara några kvarter till Vancouvers Chinatown, vilket är det största i Kanada och ett av de största i Nordamerika. När Lasse tog ett foto längs gatan gick en märklig snubbe förbi och sa att om vi visade våra prylar här skulle det finnas de som tog dem från oss. Men när han gick vidare vände sig en kille till och log när han sa att det var bara snack och vi inte behövde oroa oss längs de stora gatorna häromkring. Vi var lugna men medvetna om vår omgivning och uppmärksamma. Från ett kvarter till ett annat blev det uppenbart att vi kommit in i det asiatiska området.
Gatulamporna hade en annorlunda stil här, med gatunamnet på både engelska och kinesiska och var dekorerade med drakar. Vi följde Pender Street till Main Street.
Det var ett betydligt mer slitet område än Gastown och även människor längs gatan såg ut att ha det lite tuffare. När vi tillbaka ned längs Pender Street i höjd med Carrall fick vi syn på Dr. Sun Yat-Sen Classical Chinese Garden och gick in.
Det är intressant med de här kinesiska trädgårdarna som inte sällan ligger som en oas i ett annars förhållandevis slitet och rufft område. När vi gick igenom det stora hålet i den vita muren kom vi direkt ut i en fint anlagd trädgård med en stor damm. En kvinna precis innanför delade ut information om den lilla parken.
Inne i den Kinesiska trädgården låg en stor damm som var täckt med näckrosor. I ett hörne ligger en liten veranda med typiskt kinesiskt tak. När vi lutade oss ut över vattnet och kollade ner såg vi en lite sköldpadda som simmade omkring.
Vi följde den lilla stigen genom trädgården och såg oss om runt. Det var få andra besökare och det tog inte lång tid innan vi gått igenom.
Vi kom ut på en annan sida vid Columbia Street. På andra sidan stod ett märkligt monument, som rest som hyllning över de kanadensiska kineserna och deras insats för Kanada vid bland annat andra världskriget.
Det fanns dock inte mycket att se för övrigt och gatan var ganska öde så vi vände om och gick tillbaka in genom den kinesiska trädgården och ut igen där vi gick in vid Carrall Street.
Vi vände nu tillbaka mot downtown Vancouver Pender Street. När vi passerade Jack Chow Insurance såg vi en skylt som sa att de fanns med i Guinees Book of World Records. Det var världens smalaste byggnad med en kommersiell verksamhet.
Det var inget man reagerade på framför byggnaden men när vi passerade och såg den från sidan såg vi hur extremt smal byggnaden verkligen var. Det var tydligt när vi nu lämnade Chinatown bakom oss, när vi gick igenom en typisk Chinatown båge över gatan, Millennium Gate, på liknande vis som man ser bland annat i i San Francisco och London.
Det fanns ingen exakt plan för vart vi skulle gå men i höjd med Victory Square svängde vi söderut och växlade väg tills vi hamnade på Robson Street. Bara två kvarter bort såg vi Westin Hotel som vi bodde på första natten, byggnaden är lite speciell på avstånd.
Det var varmt och vi behövde verkligen dricka något och hittade en 7 Eleven och gick in och köpte två av de goda Vitaminberikade mineralvatten dryckerna vi hittat just här i Kanada. Vi hällde i oss lite vatten och en liten chokladbit för att få lite mer energi.
Nu fortsatte vi söderut med sikte på ett område som kallas Yaletown. Vi följde Homer Street tills vi nådde Nelson då vi svängde österut några kvarter och in på Mainland Street där de låga tegelbyggnaderna var fyllda med små butiker.
I mitten av Yaletown ligger flera gamla byggnader med restauranger, många med uteserveringar som så här tidigt på dagen hade glest med gäster men säkert skulle vara fyllda senare kväll. Det var för tidigt för oss att sätta oss så vi fortsatte korsa genom gatorna i Yaletown.
Vi återvände och gick tillbaka i riktning mot vårt hotell. För att se mer av staden växlade vi lite med olika gator tills vi kom ut på Grainville Street. Det är en väg som vi nu känner bra till och vi följde den norrut och svängde in på St Regis och gick upp på vårt rum för att vila fötterna en stund.
Efter att slappat en stund gjorde vi oss ordning för kvällen och gav oss ut igen. Det var inte så mycket tvekan vart vi skulle ta vägen, vi skulle så klart gå tillbaka till Yaletown och prova någon av alla restaurangerna där. På vår väg tillbaka passerade vi den speciella byggnaden som låg rakt över gatan från Westin, med en upplyst skylt med stor text som lyder The Words Don’t Fit the Picture”, och kanske var det någon slags bibliotek verksamhet eller liknande.
Det skymde och blev snabbt mörkare, men det var fortfarande varmt och skönt. När vi kom fram till Yaletown gick vi runt och kollade på lite på utbudet av restauranger som hade uteserveringar. Det var förhållandevis lugnt och kanske var det lite extra lugnt dagen efter det stora nationaldagsfirandet. Det verkade till och med som vissa stängde sina uteserveringar tidigare än väntat.
Det var få ställen som hade så många besökare och just uteserveringarna kändes lite öde på både Yaletown Brewing Company, Earls och Milestone. Vi kollade in en Mexikansk restaurang och en servitör kom ut och snackade med oss en stund, han var trevlig och deras moderna tappningar på Mexikanska rätter såg fina ut men kanske inte riktigt vad vi kände för denna kväll.
Vi hade tidigare spanat in en servering som säg jättemysig ut men vi tvekat på då det inte var mycket till uteservering.
När vi nu bestämde att strunta i det så gick vi tillbaka och satte oss på The Parlour. Lasse beställde in en kall stor öl medan Anki valde en Coca-Cola.
Pizzorna var stora och de hade massor av goda alternativ. När vi berättade för den trevliga servitrisen av vi hade svårt att välja så föreslog hon vi la till lite för att få en Pizza som till hälften var en variant och andra halvan en annan och på det viset kunde vi testa två. Sagt och gjort vi valde en vegetarisk variant vid namn Zeus (svarta oliver, färska tomater, rostad vitlök, grön lök, basilika, Mozzarella och Feta) på ena halvan och en spicy variant vid namn Yaletown (Albacore Tonfisk, rödlök, grön lök, avocado, koriander och spicy Aioli) på andra.
Köket var öppet och vi kunde se hur de bakade pizzan och stoppade in i en vedugn. De flesta av gästerna samlades i baren och det verkade vara en allmänt trevlig stämning.
Snart serverades den goda Pizzan och Lasse passade på att ta en öl till. Vi föredrog den vegetariska delen av Pizzan även om tonfisk delen inte var helt tokig heller.
Intill toaletterna satt en stor tavla med massa bh och alltsammans målat i guldfärg, kul idé och dekorativt.
Vi betalade och tackade för oss. Det var lugnt i Yaletown när vi promenerade upp till Robson och därifrån via Grainville Street. Det var nästan lika lugnt överallt och det var säkert beroende på att dagen innan som man stannade hemma och tog det lugnt idag.
Tillbaka på hotellet kollade vi vädret inför morgondagens flygtur och det såg lovande ut men det fanns molnrisk så helt säker kunde man inte var. Det var dags att skaffa lite sömn och snart somnade vi in.
