Julaftons morgontimmar på Caye Caulker i Belize.
Morgonsolen var uppe när vi rullade ur sängen strax efter 8 på morgonen. När vi skulle gå för att äta frukost gick vi via den lilla receptionen och meddelade att vi skulle ge oss av under dagen. Barfota trampade vi ner längsmed sandvägen in mot centrum av stan.
Amor y Café, längst med huvudgatan i Caye Caulker.
Utmed vägen ligger ett charmigt blått hus med röda karmar, Amor y Cafe. Vi gick upp på verandan och slog oss ned vi ett bord. Stället har bara öppet från morgon till 12 på dagen och serverar endast frukost. På menyn valde vi grillade mackor, en med ost och banan och en med ost och ananas till vilket vi drack kaffe och juice.
Vädret var redan varmt och skönt.
När vi gick tillbaka till hotellet slog det oss så mycket vackra blommor som växte på buskar och växter utmed den lilla gatan.
På den lilla kyrkogården satt en Iguana och solade sig på en gravsten.
Vi packade ihop våra väskor och checkade ut från hotellet men lämnade våra väskor i receptionen då vi inte skulle åka riktigt ännu. Den lilla lanthandeln som låg i närheten sålde telefonkort och vi gick och köpte för att kunna ringa hem så här på julafton. Det var redan kväll hemma och Kalle Anka var slut sedan en bra stund.
Tydligen hade snön nått södra Sverige nu…
Det fanns två båtalternativ för oss, en båt med avgång klockan 12 eller en med avgång halv två. Vädret var fantastiskt och vi kände inte för att stressa iväg, här gäller att “go slow”, så vi siktade in oss på den senare.
Vi hade nu tid till godo och kunde kosta på oss lite mer än en timma i solen. Vi placerade oss på två av solstolarna och lutade oss bakåt.
Jul, jul, strålande jul.
Klockan passerade 12 och vi gick upp till centrum för att kolla om vi behövde boka plats till båten. Det behövdes dock inte.
Den lilla båtterminalen på Caye Caulker.
I gatan strax utanför båtterminalen får man anvisningar att det är ”go slow” som gäller här…. No problem man…i Caye Caulker stressar man inte.
Vi fortsatte en sväng inåt stan. Även om den lilla byn är väl anpassad för turism är det på något sätt inte överexploaterat och stället har kvar sin charm.
Vi passerade Rasta Pasta. Med tanke på vad klockan var och båtens avgång var det dags för en sista lunch på Caye Caulker för denna gång. Vi slog oss ned på ett bord utomhus med utsikt över havet. Trots att vi tyckt vi hade gott om tid märke vi den plötsligt dragit iväg och vi bad servitören att försöka se till att inte maten dröjde för länge.
Anki tog en Nacho tallrik med salsa, ost och annat gott medan Lasse testade en köttvariant av Big up huge Buritto. Allt gick ned till tonerna av Bob Marley med tårna i sanden och en varm vind som fläktade lätt.
Tillbaka på Tropical Paradise greppade vi vårt bagage och gick mot båtbryggan. När vi kom dit hade båten ännu inte dykt upp men bara minuter senare kom den in till bryggan. Passagerare steg av, men av någon anledning skulle alla få vänta att stiga på nästa båt. Någon påstridig person lyckades dock övertala kaptenen på båten att vi fick plats och alla som skulle med steg ombord.
Båtresan var lite varmare än när vi åkte ut hit, och gick dessutom snabbare då vi inte gjorde några omvägar. Vi gled in i Belize City och precis som ombordstigning gick avstigning och avlastning av allt bagage mycket fort.
Utanför stationen beställde vi en taxi av en av organisatörerna där. När det gällde destination fick vi berätta vart vi skulle med buss för att de skulle köra oss till rätt ställe. Allt vad det gäller bussar är ju något annorlunda nu efter att det nationella bussbolaget gått i konkurs.
Vi uppgav att vi ville med buss till San Ignacio och blev körda till en plats inte alltför långt från den vi hoppat av några dagar tidigare.
Busshållplatsen här var egentligen bara längs en väg utmed en liten flod i stan. Det var varmt och soligt. Mycket folk väntade på bussarna och det florerade av gatuförsäljare som bar omkring olika förfriskningar och snacks. Och skräp låg lite varstans.
Vi talade lite med en kille som skulle till samma plats som oss och han gav oss hjälp om var bussen skulle gå och vad som gällde. Han förvarnade bland annat om hur påstigningen skulle bli. “If you take the big luggage, maybe your wife can take a seat for you” sa han till Lasse.
Bussen dök upp och mycket riktigt utbröt kaos. Bak på bussen kunde man lasta på väskor och lådor, men det var också ett sätt att komma på bussen. Det var tufft att komma fram. Lasse lyfte på de stora ryggsäckarna och fick även lite hjälp av vår vän. Under tiden fick Anki armbåga sig fram bland ilskna tanter som nästintill slog sig fram helt skamlöst. Alla verkade upprörda över situationen och det var många ilskna tongångar. Anki lyckades komma på bussen framifrån och ta platser till oss båda och efter ett tag kom också Lasse på.
Det skulle bli några timmars bussresa och skönt att slippa stå.
Vi var tacksamma att ha fått platser längst fram i bussen. När killen som tar betalt av alla inte gick runt i bussen stod han och vilade sig i dörröppningen.
Bussen rullade på ganska bra och även om flera steg ombord så blev det konstant färre antal passagerare i bussen vilket kändes väldigt skönt. Denna ombordstigning av buss var den värsta vi varit med om och vi skrattade några gånger under resan över vilket kaos det varit.
Efter någon timma gjorde bussen gjorde ett kort stop på en busshållplats i Belize huvudstad Belmopan. Busshållplatsen imponerade inte och vi såg ingen större bebyggelse. Men med ett invånarantal i staden på strax över 8000 och ett invånarantal i landet på bara 280.000 samt med en låg boendestandard, efter vad vi sett, kanske man inte heller kunde förvänta sig mer.
Solen går ner över landskapet och vi närmar oss San Ignacio.
Landskapet blev mer kuperat när bussen fortsatte österut i landet. Drygt två timmar efter vi lämnat Belize city rullade vi in i San Ignacio. När vi steg av bussen hade det börjat skymma och det var mycket liv i stan. I vår guidebok hade vi läst om ett boende med vacker utsikt över stan vi bestämde oss för att kolla in.
Vi träffade en taxichaufför men innan vi hoppade in i taxin träffade vi även David, en trevlig guide med dreadlocks som jobbar med grott turer. David visade sig göra dessa turer till Barton Creek som vi funderade på att besöka. Kanske kunde det vara ett alternativ? Efter att ha pratat en stund fick vi hans visitkort och hoppade in i vår taxi.
Nu körde taxichauffören oss till Cahal Pech Village uppe på en kulle med utsikt över staden. Han väntade på oss under tiden vi kollade om det fanns lediga rum. Priserna var något högre än guidbokens information, men det är högsäsong, och vi ville inte åka runt och leta.
Första natten fanns det bara lediga rum i hotellets byggnad, men nästkommande natt skulle vi få bo i en av hotellets mysiga cabanas.
Detta hotell är ett ganska populärt ställe vilket innebar att vi fick ta ett rum första natten för att byta till en Cabana nästa dag. Rummet har en liten balkong från vilken man fick en fin utsikt över stället och staden nedanför.
Veranda med utsikt över stan.
Vi beslutade oss för att promenera ner till centrum för att inta en julaftonsmiddag. Detta är för många andra resenärer och för lokalbefolkningen dagen före det stora julfirandet. Men vi firar ju just den 24:e.
Det var mörkt ute och vi hade endast åkt vägen med taxi en gång. Med tanke på det var vi något mer osäkra än vanligt på vägen, men efter cirka tjugo minuter kom vi ner till centrum av stan.
På väg ner till San Ignacio stad.
Klockan var närmare nio på kvällen och det var mycket trafik och folk i rörelse. Vi gick upp längs Burns avenue och in på Eva’s restaurant & bar. Detta ställe är välkänt för att de har bra turistinfo och utbud på utflykter. En tjej kom fram och snackade med oss men framstod inte så intresserad egentligen, sa att en viss utflykt var bäst men den var fullbokad i två dagar och de andra är väl ok. – Kolla runt och säg till vilken ni vill göra, sa hon. Detta något märkliga bemötande gjorde att vi valde att fortsätta.
Det finns många restauranger längsmed gatan och när vi gått en bit längs Burn och gick tillbaka fastnade vi för Nefry’s restaurante rakt över från Eva’s. Deras inriktning är Belize rätter och karibiskt även om vi inte kunde påminna oss om att vi sett liknande rätter under våra resor i Karibien.
Killen som var vår servitör denna kväll kallas Smokie. Ett smaknamn han fått då han börjat röka i mycket tidig ålder, kanske inget man skulle skrutit om hemma, men han berättade glatt om det. Han var för övrigt mycket trevlig och serviceminded.
Vi beställde båda kyckling i inlagd lime och oliver som serverades med bönor och ris för Lasse och med bakad potatis för Anki. Det var mycket gott och vi saknade inte julskinka och sill ett endaste dugg.
Smokie erbjöd sig att ta kort på oss och tyckte Lasse skulle låna hans tomteluva. Och varför inte…är det jul så är det…
Smokie erbjöd sig att ta kort på oss och tyckte Lasse skulle låna hans tomteluva. Och varför inte?
Utanför dök en kör upp och sjöng några julsånger, och kanske kunde man känna lite extra julstämning trots den annorlunda miljön.
Vi satt kvar en stund efter vi ätit upp och drack upp vår öl och talade om dagen som gått och funderade på hur vi skulle göra nästa dag.
Nefry’s restaurante
När vi betalat gick vi ut från restaurangen och in till grannen, Mayadventures kontor. De hade också ett bra utbud, verkade mer sugna på att sälja, men vi blev skeptiska till storleken på grupp på utflykten samt att de ville sälja en mer omfattande utflykt än vi tänkt oss.
Vi fick kontaktuppgifter till dem för att kunna återkomma.
Livet är i full gång ute på San Ignacios gator även kvällstid. Barn springer omkring, bilar kör runt, och försäljare försöker tjäna pengar eller locka in turister på sina ställen.
Det var inte helt lätt att få taxi mitt i centrum men vi gick upp till en liten rondell där en taxi stod och väntade. Vi var lite trötta efter en lång dag och ville inte gå hem i mörker och med en brant uppförsbacke, vilket sannolikt skulle ta minst en halvtimma.
Även taxin fick kämpa för att ta sig upp på den branta och ganska knaggliga vägen till vårt hotell.
Receptionisten gav oss nyckeln till Ahul-ha rummet där vi bodde i för natten, vi gick en trappa upp och in på vårat rum. Vi bläddrade på TVns kanaler i fem minuter och sedan var det godnatt.
