Strax efter sju på morgonen kröp vi ur sängen. Eftersom vi skulle behöva byta rum under dagen packade vi ihop våra prylar och ställde dem färdigpackade vid dörren. I receptionen hade de lovat att de skulle se till att väskorna kom till vårt nya boende när vi kom tillbaka från vår utflykt.
Gryning över San Ignacio.
En trappa ner ligger reception, bar och restaurang och vi satte oss vid ett bord för frukost. Det finns diverse alternativ på en meny och vi valde rostat bröd, kaffe och papaja juice.
Frukostservering på hotellet.
När vi ätit upp lämnade vi nyckeln och hotellet för att till fots ta oss ner till centrum i San Ignacio.
Promenaden ner till stan tog cirka 20 minuter och vi gick direkt till Dave’s adventure tours. Staden vimlar av utflyktsarrangörer och vi var inte helt säkra på vem vi skulle satsa på, men när vi träffat Dave dagen innan hade vi fått en positiv känsla och den gick vi på.
Enligt hans kollegor skjutsade Dave några turister till gränsen till Guatemala men skulle dyka upp efter några minuter vilket han också gjorde. Tydligen hade han inga fler som skulle på utflykten idag men det var inga problem för honom att åka iväg med oss två.
Vi hoppade in i hans medfarna terräng gående Toyota och körde iväg. I utkanten av staden stannade vi för att tanka och vilka dyker upp om inte våra vänner från Australien, Melissa och Aaron. Vi tog några ord med dem och skulle sedan ge oss av. Om bara Daves bil startade. Vilket den inte gjorde.
Efter att ha rullat ut bilen från bensinmacken har Davids kusin kört fram en annan bil. David försöker nu starta sin bil med startkablar.
Lasse och Dave’s kollega Clifford puttade på bilen utan framgång. Dave gick iväg till ett hus i närheten och hämtade sin kusin som kom fram och hälsade på oss på lite “gäng-vis”… -hey man. Han verkade ha rökt på något innan och Anki småfnissade och undrade för sig själv hur den här dagen skulle sluta.
David kör på skumpiga vägar med Clifford bredvid sig. Vi sitter i baksätet.
När väl bilen rullade igen fortsatte färden ut ur staden och in på små vägar. Ju längre vi kom, desto sämre skick var vägarna och ibland körde vi ut i gräset då det var jämnare.
Vi passerade ett litet Amish samhälle. En öppen kyrklokal vi passerade var fullsatt och de tittade ut när vi passerade. På väggen utanför hade de hängt upp stråhattarna, den typiska sorten de använder. Utanför kyrkan stod hästar parkerade med tillhörande vagnar.
Vidare kom vi in i ett citron plantage och ganska snart härefter parkerade vi bilen då vägen visade sig fortsätta ner i en liten bäck, och därmed inte möjlig att fortsätta köra på.
Vi har lämnat bilen och går igenom ett skogsområde för att ta oss fram till Barton Creek.
Härifrån gick vi först utmed bäcken och sedan på en slags bro över vattnet.
En landsväg följde och Dave’s kollega Clifford Sabala hoppade över ett staket och plockade Mandariner till oss, de var goda men lite torra. Lite längre fram upprepade han insatsen fast med apelsiner som var lite fruktigare.
Fler amish folk finns i omgivningen vi rör oss.
Lasse frågade Dave “are you rasta fari?” men Dave svarade “no I’m a dreadman, rastas in Jamaica”. Han förklarade att rasta fari var religionen men som dreadman följde han bara livsstilen. Nu hade vi nått Barton Creek Outpost.
Dave och Clifford fixade i ordning med kanoten och sedan tog vi plats med Anki i mitten av kanoten, Lasse längs fram och Clifford längst bak.
Kanoten gled ut och Clifford paddlade iväg genom lite djungel innan vi gled in i tunneln via en smal passage.
Det blev omgående mörkt och Lasse fick en lampa som drivs av ett bilbatteri längst bak i kanoten. Från taket hänger stalaktiter i olika form och färg. En bit in öppnade sig grottan med en otrolig takhöjd motsvarande ett hus på minst 4-5 våningar. Synen var både storslagen och vacker.
Vi skymtar en skalle lite högre upp. Under mayatiden fungerade nämligen den här grottan även som begravningsplats.
På en höjd inne i grottan kan man se en skalle och några ben. Man tror att grottan, under mayatiden, använts som begravningsplats för präster och andra högt ansedda människor.
Vi gled längre och längre in i grottan och gled under en slags bro i sten som fanns ovan oss. Det blev allt lägre i tak tills vi kom till den mycket trång och låg passage.
Enligt Clifford gick det att fortsätta men var bökigt då det var både smalt och lågt i tak. Vi var inte helt ensamma i grottan och då och då passerade en annan grupp. Vissa som åkte utan guide slog ibland in sina kanoter i sidan av grottan vilket blev ett högt ljud inne i grottan. Clifford berättade att det största hotet mot grottan är just ljudet som bryter ner formationer.
Vi vände om och började återfärden ut ifrån grottan. Emellanåt kunde vi se fladdermöss flyga omkring ovanför oss, och det fanns många små hålor i grottväggen som de använde som bo. Det fanns många tomma men vi lyckades hitta ett där vi såg en sitta längst upp i.
På vägen ut ur grottan lyckades vi se flera rester av keramikföremål från Maya tiden liggandes längs med grottväggen ovanför oss.
När vi närmade oss utgången släckte vi lampan och kunde se ljuset strömma in. Det gav också ögonen en stund att ställa om sig till vi kom ut.
När vi kom tillbaka mötte Dave upp vid kanoten och vi hoppade ur. Under tiden vi varit inne i grottan hade David sålt in den tur i grottan vi precis gjort med Clifford till ett annat par. Vi hoppade upp och de steg ner i båten.
David, som under tiden vi varit inne i grottan hade tagit några öl, föreslog att vi skulle ta oss något att äta på stället. Detta sannolikt för att ge Clifford tid att göra turen med det andra paret, men det kändes ok för oss.
Omgivningen kring Barton Creek Outpost
Det är en amerikansk familj som äger och sköter Barton Creek Outpost. Mannen i familjen stod i baren och rekommenderade deras pizza, utav ett fåtal alternativ. Runt om lekte barnen med vad vi gissar var nya julklappar.
Familjens hund var lekfull och ville gärna visa upp sin flaska hon hittat
Dave satt vid ett bord längre bord och drack öl med några likasinnade killar. Vi bestämde oss för att dela på pizzan som så varmt rekommenderades.
Under tiden de förberedde vår lunch tog vi en kort promenad i omgivningen.
Naturen är vacker och lummig.
Familjens hund sprang runt om oss och fjärilar flög förbi oss på väg från den ena vackra blomman till den andra.
Maten kom in och var mycket god, precis som utlovad. “You always try to underpromise and overachive” sa ägaren. Kloka ord som stämde väl in. Vi blev snabbt mätta och nöjda.
Dave sa till oss “take it cool” och var ganska cool själv när han fick in ännu en ny öl. Vi funderade lite över hur alla hans öl skulle påverka vår hemresa.
Det andra paret och Clifford kom tillbaka och det blev dags för oss att dra oss tillbaka mot bilen. Dave tog betalt av det andra sällskapet, Clifford inväntade lite mat från stället han skulle få med sig och vi valde att börja strosa mot bilen i förväg.
Hunden på stället följde med oss en bit på vägen. Snart kom Dave och Clifford gåendes efter oss. Dave vinglade fram längst vägen och när han kom närmare märkte vi att han sluddrade påtagligt och även nu rökte marijuana. Tankarna flimrade förbi, vem skulle köra oss tillbaka?
En glad, något påverkad Dave, bakom ratten.
När vi kom tillbaka till bilen så hoppade Dave in och bilen startade. I det läget vi befann oss i fanns inte mycket till val och vi hoppade in. Vi intalade oss att han säkerligen gjort likadant flera gånger tidigare, och längst grusvägen fanns inga stup, bara gräsmattor, och inte så mycket man kan krocka med….
Han körde snabbare nu, men det kändes som det trots allt funkade. “One love, one god” med Marley sjöng han, nöjd över dagen, när bilen studsade fram över de gropiga vägarna. Detta var dagens verkliga äventyr!
När vi passerade Amish stället satt de fortfarande kvar i kyrkan trots att det var flera timmar senare. En häst och vagn rullade fram med en skäggig äldre man och tant med hätta, helt enligt den bilden man fått av Amish.
Dave höll sig trots allt på vägen och verkade klarna till något. Han pratade med Clifford på något som vagt påminde om engelska men med svårt dialekt eller slang och berättade att han lärde honom Belize creol.
Att Dave är en speciell person råder det inget tvivel om. Plötsligt stannade han till med bilen och snackade med några svarta medelålders tanter som verkade förtjusta över uppmärksamheten.
När vi kom ut på den större landsvägen stannade han och gick ut. Vi hade tydligen kommit till en skola han tidigare jobbat på. Nu ville han att Anki också skulle gå ut ur bilen för att hälsa på några av de som var där. Han tyckte det var extra kul om vi kunde filma dem. Anki gick ut, filmade lite och vinkade och hälsade på dem.
Dave försvann men kom strax tillbaka med varsin öl till alla i bilen. Trevlig gest, men vi hade gärna avstått från att han skulle dricka något mer innan vi kommit tillbaka.
Allting gick dock bra och vi kunde inte låta bli att skratta under resans gång.
Innan vi nådde stan ville han även att vi skulle träffa några släktingar till honom. Vi körde inom hans systers hus men hon verkade inte vara hemma.
Tillbaka vid hans kontor kom han på att han kunde skjutsa oss till hotellet och även om vi var lite splittrade så hade allt gått bra hittills och vi hoppade gärna över att gå uppför den branta vägen till hotellet.
Vi kommer fram, hela och välbehållna, till hotellet och tar avsked av David och Clifford.
Vi hoppade ur bilen, betalade för utflykten och tackade honom så mycket. Under hela dagen hade Clifford verkat väldigt bra och stabil, någon vi verkligen kunde lita på; kanske var det därför vi inte känt oss mer oroliga än vi gjort.
Clifford hade också berättat om sina djungelutflykter där han ofta såg jaguar, vilket lockade oss. Vi fick hans telefonnummer innan de åkte så vi skulle kunna nå honom om vi ville göra en sådan utflykt.
Cabana på Cahal Pech
När vi kom till receptionen fick vi nyckeln till den Cabana vi skulle bo i denna natt. Den låg bra i mitten av området med vacker utsikt från den mysiga verandan.
Vår Cabana
Lätt slöa från dagen satte vi oss och slappade en stund samt planerade för hur vi skulle göra nästa dag. Efter visst resonemang kom vi fram till att vi oavsett vad vi gjorde tidigare på dagen skulle ta oss till Guatemala och Tikal innan morgondagen var till ända. Detta beslut innebar att vi behövde någonstans att sova i Tikal. Jungle Lodge skulle ligga bra till och ge oss gångavstånd till Tikal templen. I receptionen fick vi hjälp att ringa och boka rum på Jungle Lodge.
Bartender på Cabana på Cahal Pech förbereder två margaritas.
Det började skymma ute och vi satte oss i baren och beställde en Margarita var. Bartendern jobbade på med drinkar till oss och andra kring bordet. Ljuset i baren och kring restaurang och pool gav en mysig inramning när vi njöt av de goda drinkarna.
En färdig margarita.
Stället skulle ha en julmiddag på kvällen men vi hade ju redan haft vår julafton dagen innan och kände inte riktigt att detta var något för oss. Dessutom tyckte vi rummet, eller framför allt uterummet, var så mysigt att vi helst skulle sitta där och se ut över staden.
Vi bestämde oss helt enkelt för att kolla möjligheten att äta middag i vårt uterum med den vackra utsikten framför oss. När vi frågade servitören sken han upp och instämde att det var en bra ide. Han bekräftade att det gick mycket bra, oavsett vad vi önskade att äta. Vi kollade igenom menyn och beställde middag till vår cabana av honom.
Vi gick ner till vår cabana där vi satte oss på vår veranda och funderade över morgondagen. Skulle vi ta en utflykt här innan vi beger oss till Tikal?
Dave hade i och för sig varit ganska oseriös, även om vi fått ett minne för livet, men vi ville kanske inte göra fler utflykter med honom. Clifford hade däremot gett ett seriöst intryck och vi var sugna på att kolla lite djur om möjligt. Vi tog ett beslut om att satsa på det och Lasse gick upp till receptionen för att be dem ringa och boka utflykten till oss.
Under tiden tjejen i receptionen ringde kom en av hennes kollegor in bakom disken. Rätt som det var hoppade kollegan till och Lasse, som inte kunde se vad som hände bakom disken, tittade undrande på vad som hänt. Den manliga kollegan kom snabbt tillbaka med en sopkvast och föste iväg en stor tarantella spindel!
Tjejen i receptionen var helt oberörd, skakade på axlarna och sa “they don’t bother me, they’re not dangerous”.
Lasse fick telefonluren och fick prata med Cliffords fru, då Clifford själv inte kommit hem än. Och efter det samtalet var morgondagens utflykt bokad.
Middag serverad i vårt privata uterum/altan.
Det knackade på dörren och servitören kom in och serverade maten.
Middagen bestod av en Kyckling curry och Kyckling parmesan till vilket vi drack öl. Det var mysigt att sitta här själva, kolla ut över stadens ljus och äta en privat middag.
Vi blev mätta men hade lyxat till det och även beställt en dessert bestående av en stor och mäktig cheesecake med choklad och kola.
Utsikten var vacker. Det var mörkt ute men omgivningen var upplyst av många små lampor längs gångstigar kring området.
Vi skulle bli hämtade redan klockan 5 nästa morgon och visste vi behövde komma i säng tidigt. Efter en märklig men rolig dag och en trevlig kväll kröp vi ner i sängen för att få så många timmars sömn vi nu kunde skrapa ihop.
