Det var ljust och varmt när vi öppnade ögonen på förmiddagen. Trots att vi varit tvungna att spendera natten i bilen hade vi fått en kanske oväntat skön natts sömn.
Vi gick ur bilen och sträckte på benen och insåg att vi hade en väldigt vacker vy framför oss med gröna kullar och det blå Liguriska havet nedanför. Det var en fin dag och vi hade stannat för att utforska Cinque Terre.
Vi hoppade in i bilen och begav oss mot den närmaste by i Cinque Terre, Riomaggio. När vi skulle svänga av kustvägen för att köra den lilla vägen som klättrade ner till byn blev vi stoppade av en vägvakt som informerade oss att det inte fanns några parkeringsplatser i närheten av byn. Eftersom det var tidig förmiddag var vi lite förvånade att det redan var fullt men visste om att just detta var ett problem i det mycket små byarna. Vi valde att köra vidare direkt till nästa by, Manorola.
Här hade vi bättre tur och hittade en parkeringsplats. Vi bytte om och packade ihop våra små ryggsäckar för att kunna spendera kommande natt i någon av byarna, om det trots allt ändå skulle finnas något ledigt rum.
Vi gick ner mot byn och stannade till vid den lilla piazzan med kyrktornet.
Vi följde en smal gränd ner mot hamnen. Det var en hel del turister men trevlig känsla i byn.
Vi gick upp för en liten trappa för att komma upp på ett slags torg som låg längs gatan. Ifrån denna kunde vi blicka ut över nedre delarna av byn och havet utanför.
Men vi ville vidare ner till hamnen och fortsatte ner för en trappa på andra sidan. Strömmen av folk längs gatorna tätnade något.
Längst ut, vid Bar Café La Plancia tog vi plats vid ett litet bord och beställde in varsin panini, kaffe och juice.
Vi njöt av vår frukost samtidigt som vi tittade på omgivningen och folk som kom och gick.
Nedanför kunde vi se folk ligga på klipporna och njuta av solen, vissa av dem tog sig även ett dopp. Runt klipporna nedanför oss var vattnet klart och smaragd grönt vackert, men säkert kallt.
Vi gick ut på det långa promenadstråket utmed berget för att få en hel vy över byn på lite längre avstånd. Längst ut vid udden fick vi en vacker vy över hela Manarola om omgivningen.
Vi beundrade den vackra byn med alla de små husen i solblekta pastellfärger som ligger tätt ihop på klipporna. Det är inte utan att man undrar hur det är att bo i en sådan här liten by.
Om vi blickade åt andra hållet kunde vi se nästa by, Cornelia, ute på nästa klippspets norr om oss.
En skylt med en pil pekade upp till en picknick plats. Vi gick upp, inte för att ta en picknick utan för att se om man fick en annan vy därifrån. Doften av blommor kom mot oss, nattens drottning som är så välbekant för oss ifrån Spanien doftade underbart. Och här uppe var det inte bara denna växt som gjorde platsen vacker. En mängd olika blommor och växter gjorde själva utsiktsplatsen till en vacker plats i sig. Vi gick en kort bit längs avsatsen för att se vyn över byn ännu högre upp uppifrån. Sedan fortsatte vi längs stigen som ledde in mot Manarola igen.
Mellan Manorola och Riomaggiore går en känd vandringsled som kallas kärlekens stig. Det skulle bara ta en halvtimma att gå den och självklart kunde vi inte motstå frestelsen att uppleva den. Åter i själva byn gick vi via en tunnel igenom berget vilket leder till Via Dell’Amore, kärlekens stig.
För att få lov att gå leden får man lösa biljetter för 5 euro per person, och då gäller dessa biljetter även för alla andra promenadstråk mellan byarna i Cinque Terre. Vi köpte varsin och visade upp biljetterna för kvinnan som satt på en stol vid trappan som leder upp till promenadstråket. Det var en enkel väg att vandra, vilket gör att ganska många promenerade sträckan, unga som gamla, föräldrar med barnvagnar och hundägare som tagit med sina hundar.
Med tanke på detta och de anlagda stråken och planteringarna som finns vid sidan längs stora delar av vägen så upplevs det kanske inte så genuint, men givetvis ger den underbara vyer längs medelhavet.
Halvvägs går man igenom en slags grotta med fönster som ger nästan ett borgliknande intryck.
Detta gav möjlighet för de som var varma att svalka sig lite i skuggan som erbjöds därinne och samtidigt kunde man titta ut genom gluggarna på det klara vattnet och klippformationerna runt om.
Efter den återstående promenaden kom vi fram till Riomaggiore. Staden där det var så omöjligt att komma till med bil på grund av alla fyllda parkeringsplatser.
Framme i Riomaggiore gick vi direkt ner i hamnområdet där fiskebåtarna i trä låg uppdragna på land.
Via små stentrappor kunde man gå upp längst sidorna på hamnen.
Vi följde en av dessa och fick en fin vy över hamninloppet som även här kantas av de solblekta pastellfärgade husen som klättrar högt och tätt ihop.
När vi gått runt och kollat i den lilla hamnen en stund hade vi utforskat Riomaggiore och insupit lite av dess karaktär och kände oss nöjda.
Det går att åka tåg mellan byarna, smidigt om än inte lika stor upplevelse som att trekka hela vägen.
Det var för lite tid för att gå hela vägen och vi valde nu att ta tåget till Vernazza. Vi gick till den lilla stationen och köpte biljetter. Klockan hade hunnit bli fem över halv tre och tåget skulle inte gå förrän om en trekvart.
Det var dags för lite sen lunch och med tanke på att tåget inte skulle gå på en bra stund passade det perfekt att slå sig ner på någon servering.
Sagt och gjort, från tågstationen tog vi trapporna upp till restaurangen Bar e Vini som har en trevlig servering längs klipporna med vyer ut över havet.
Vi satte oss vid ett litet bord i solen och beställde in varsin öl och sallad. Ölen kom snabbt in och satt otroligt gott i värmen. Strax därefter kom salladen in tillsammans med bröd och vinäger.
I bakgrunden hörde vi en trubadur underhålla men mest av allt njöt vi av tillvaron i sol och värme med god mat och dryck.
Här uppifrån kunde vi även se tågstationen där folk började samlas. Ett tåg rullade in men vi utgick ifrån att det var ett tidigare tåg eller helt enkelt ett tåg som inte stannade dit vi skulle.
Klockan passerade tre och vi betalade notan och gav oss av ner mot tågstationen. Tåget var något försenat men rullade in vid halvfyra. Vi steg ombord och strax rullade tåget ut från stationen och bara några fåtal minuter senare stannade tåget till vid Manorola där vi utgått ifrån denna dag. Det tog sedan bara några minuter ytterligare till nästa stopp, Varnezza, där vi gick av. När vi kom ut från tågstationen och in i byn möttes vi av en enorm folkmängd, i förhållande till den lilla staden och de smala kvarteren.
En äldre man stod och spanade ut från sitt fönster över gatan nedanför och alla människor, kanske upplevde även han att det var mycket för den lilla byn.
Vi tog oss igenom folkmängden, längs de smala kvarteren ner mot hamnen. Detta hade varit vårt sista stopp kvällen innan och då det sista stället vi försökt få hotellrum på. Nu kände vi igen oss, även om det nu var dagtid och det var enorma mängder folk och kvällen innan hade det varit mycket lugnt. På vinst och förlust kollade vi åter några hotellalternativ, men förstod att det var fullbokat överallt även denna kväll.
Vid den lilla hamnen fanns även en liten strandbit där folk låg och solade. Även här var vissa i och badade.
Hela byn sjöd av liv och var inte alls den lugna stilla idyll som vi väntat oss.
Restaurangerna längs hamnen var fullsatta med gäster. Menyerna dominerades naturligtvis av lokalt fångad fisk och skaldjur.
Utmed hamnen ligger ett torg och vid ena sidan gick vi uppför några trapporna för att få utsikt över byn men trapporna gick bara upp till en kyrka och tog sedan slut. Det fanns en annan väg vi sett, men den gick ovanför oss.
Vi fick vända om och gå neråt torget igen men var fast beslutna att ta oss upp en annan väg för att få bättre vy över staden. Några kvarter inåt byn visade en liten skylt en pil som pekade inåt en liten gränd och texten Monterosso.
Vi gick upp genom smala gamla gränder med tvätt hängande på tork från husen. Det var mysigt och lite lugnare inne i dessa kvarter.
Gatan klättrade uppför och övergick i en stig som klättrade på en klippa längs havet. Här uppe fick vi en fin vy över Monterosso, byarna är lite lika när man ser dem från utsiktsplatser men varje har ändå lite olika karaktär.
Det var egentligen vyn över byn som lockade hos hit men vi hade hört mycket om den fina trekking som fanns mellan byarna och det såg ut som en vacker kuststräcka. Vi bestämde oss för att fortsätta längs stigen mot nästa by.
Den smala stigen gick upp och ned längs sluttningarna, ibland var stigen anlagt med stenar som trappa och med räcken, ibland var stigen ojämnt och lerigt.
Då och då fick vi vackra vyer ut över ett blått hav och kusten utmed den.
Dofter av varm jord steg upp när vi gick och kanske blev den extra påtaglig denna soliga dag. Den upptrampade stigen utbyttes på ett ställe längs vägen av en stenbro var inklädd i grönska och var mycket vacker.
Efter drygt två timmar kunde vi skönja målet för vår vandring, Monterosso. Nu kantades vår väg av planteringar utmed kullarna runt byn.
Söder om byn låg en gammal tornliknande byggnad som vi passerade innan vi kom ner på en asfalterad trottoar.
Trottoaren övergick till en strandpromenad längs kusten utmed Monterosso. Tågrälsen skar av stranden från byn men gick på en upphöjning av rälsen kunde man gå under och inte mot byn. Det var sen eftermiddag när vi gick runt i de gamla kvartern i byn för att se oss om. Längs gatorna stod lite marknadsstånd och de små butiker och serveringar gav ett mysigt intryck.
Fastän det fanns en del folk i byn var det mycket lugnt jämfört med Vernazza.
Det hade visat sig svårt att få hotellrum i någon av de byarna som vi hade besökt och vi hade inte bestämt var vi skulle ta vägen för kvällen, än mindre var vi skulle sova.
I ett av de smala kvarteren hittade vi ett Internet café och betalade för en kort stund vid en dator. Några sökningar senare hade vi några alternativ varav Parma och Genua verkade bäst. Vi frågade mannen som skötte stället om dessa städer och han talade varmt om univeristetstaden Parma. När vi kollade utbudet på rum i den staden så fanns bra utbud som såg bra ut och till ett rimligt pris. Vi bokade ett rum och hade nu en plan för natten.
Vi lämnade dator och gick ut i de mysiga kvarteren igen. Visserligen vore det trevligt att slå sig ner på en servering eller stanna kvar, men vi var inte hungriga ännu och visste vi hade en bit att först ta oss tillbaka till bilen och sedan till Parma. Vi bedömde det som en god idé att påbörja resan tillbaka till Manorola där vi hade bilen.
Vi gick tillbaka ner mot stranden där solen nu börja sjunka på himmeln.
Via strandpromenaden gick vi norrut och in i en tunnel till andra sidan klippan där tågstationen i byn låg.
Eftersom vi redan hade returbiljetter hann vi nätt och jämnt med tåget som just skulle avgå. Vi hade inte hunnit kolla upp var det skulle stanna så det var en lättnad när tåget bromsade till vid stationen i Manorola där vi gick av.
Nu återvände vi ner till hamnen och såg oss om så här på sen eftermiddagen när det lugnat sig med besökare.
Vi gick ut till utsiktplatsen igen för att få en vy över byn vid skymningen. Det gula ljuset påverkade pastellfärgerna och skuggorna blev allt djupare in mellan husen.
Tillbaka vid den lilla hamnen i byn stannade vi till för att se solen sjunka vid horisonten. Himmeln färgades först gul, sedan orange för att till sist övergå i rött.
Nu vände vi om och gick åter upp genom byn. Längs vägen stannade vi till vid i en butik och köpte en flaska vitt Cinque Terre vin, en specialitet som producerats lokalt.
När vi nu gick ur byn gick det falnande ljuset över i blå skuggtoner.
Tillbaka där vi hade parkerat hyrbilen var det nu skönt att ha mål för kvällen klart. Vi la in väskorna och gav oss iväg upp längs sluttningen. Nu hade det blivit kolsvart ute och de smala vägarna med tvära kurvor krävde nu ytterligare försiktighet eftersom man inte alltid visste hur tvär kurvan var och om man kunde få snabbt möte. Uppe på den större landsvägen körde vi mot La Spezia. På höjden innan vi körde in i staden stannade vi till utmed vägen och beundrade vyn över den upplysta staden och hamnen på kvällen.
Vi körde igenom La Spezia, en stad som vi upplevt lugn och utan någon större uteliv, och ut på motorvägen norrut. Det var en hel del trafik och tempot högt. Efter cirka en timma närmade vi oss Parma. Utan någon karta alls körde vi in mot centrum i staden och till vår glädje var det lätt att hitta hotellet via små skyltar. Hotel Daniel låg strax utanför centrum och vi hittade en parkering längs gatan utanför. Vi checkade in och gick upp till rummet och ställde av väskorna. Det var dock sent nu och vi hade inte ätit så vi gav oss av direkt och körde in till centrum. Trots en tät trafik i staden hittade vi en parkering alldeles intill en park mitt i staden. Härifrån strosade vi upp genom gamla kvarter och in till ett stort torg med flera serveringar.
Här slog vi oss ner på uteserveringen till Gran Caffe Orientale, trots att klockan hunnit bli midnatt. Kyparen tog emot vår beställning på varsitt glas vin och parmaskinka med melon till förrätt.
Huvudrätten blev en helt ljuvligt god Tortellini med ricotta och spenat. Det var trevligt att se folklivet var igång i staden trots den sena tiden.
Det gamla torget mitt i centrum kantas av vackra gamla stenbyggnader och många av dessa var upplysta, vilket gjorde hela torget lite ljusare.
Det var fantastiskt att få njuta av en god italiensk måltid och lite nattliv efter en sådan härlig dag. Vi bad om notan, drack upp och tackade för oss.
Vi följde smala Strada Farini något kvarter upp för att spana in nattlivet. Här nyttjar man även gatan utanför barer för att umgås och det var en trevlig stämning
Det var skönt att det var upplyst eftersom det annars varit mycket mörkt i staden.
Så snart vi lade centrumtorget och dess närmaste kvarter bakom oss blev gatorna allt mer öde.
Vi passerade parken och gick igenom en gammal stor stenbyggnad som låg längs ena sidan av den. På andra sidan hade vi parkerat vår bil.
Det var en kort sträcka att köra tillbaka till hotellet och vi lyckades få en lika bra parkering som tidigare alldeles utanför. Det hade varit en lång dag och nu började vi känna ett stort behov av vila. Det var otroligt skönt att krypa ner i den mjuka sängen och lägga huvudet på huvudkudden.
