Halv sex ringde väckarklocka i telefonerna obarmhärtigt. Denna resa hade redan innehållit många tidiga morgnar och detta blev ännu en.
Det blev inte mycket packat kvällen innan och nu fick vi slänga ihop våra saker då vi behövde checka ut innan vi gav oss av. Samtidigt gjorde vi oss i ordning för ett äventyr, en trekking upp på en vulkan.
Vi placerade väskor i hotellets bagagerum och kom överens med receptionisten om att fixa med betalningen när vi kom tillbaka. Vi hann till och med sätta sig en kort stund i receptionen innan det var dags.
Hotellet håller hög säkerhet och har låst entré på kvällar, nätter och sådana här tidiga morgnar. Dörrklockan ringde och killen i receptionen öppnade och kallade på oss.
Utanför stod en kvinna från utflyktsbolaget som bad oss följa med och vi gick till torget som låg öde och tomt denna tidiga morgon. En lätt morgondis låg över platsen och det var få människor i rörelse.
Antiguas morgon kändes öde denna tidiga morgon då vi gick mot bilen som skulle köra oss upp till vulkanen.
När vi kom till bussen stod redan ett ganska stort antal personer och väntade. Vid tidigare utflykter vi gjort har vi blivit upphämtade med bussen, men jämfört med att snurra runt på smala, enkelriktade gator är detta sättet egentligen mer tidseffektivt.
Det verkade dock vara oklart om alla skulle få plats, men det gick och bussen blev fylld till sista sätet.
Bussen rullade ut ur staden och åkte söderut. Vi båda var morgontrötta, kopplade av och kanske rent av slumrade till i bussen.
Även om vi lyckades sova en del under bussresan mot vulkanen kunde vi då och då njuta av vacker natur utanför bussfönstret.
Diset som legat över staden när vi lämnat, lättade när vi kom närmare vulkanen. Bussen började klättra uppför och stannade så småningom till för att plocka upp dagens guide, Rudolfo. Bussen fortsatte en kort sträcka ytterligare och sedan kom vi till slutstation och alla lämnade bussen.
Framme var det dags att börja vandra upp mot vulkanen, det fanns ett alternativ att rida en del av vägen upp, vilket dock ingen i vår grupp nappade på.
Vi fick betala en inträdesavgift på 25 quepos per person för att besöka nationalparken som Pacaya tillhör.
I en liten kiosk köpte vi med oss drickvatten på flaska och fick lite grund info av vår guide. För att enkelt kunna kalla på allesammans namngav han vår grupp till Barco och uppmanade oss också att hålla ihop.
Första biten är i och för sig på asfalterad liten stig, men det är brant och man undrar hur jobbig bestigning man egentligen gett sig in på.
Första korta sträckan var asfalterad men mycket brant och vi fick snabbt upp pulsen. Därefter gick vi in i mer snåriga och djungelaktiga stigar. Rudolfo höll ett förhållandevis snabbt tempo med tanke på den blandade gruppen.
Inzoomad vy över de närliggande vulkanerna.
Ett av stoppen skedde vid utsiktsplatsen Mirador Majahue med utsikt över två andra vulkaner. Pauserna var mycket korta och man hann knappt hämta andan innan det åter bar av.
När vi kommit en bra bit på väg öppnade sig landskapet och det var få träd.
Efter att ha kommit upp en bit får vi njuta av lite enklare trekk. Skönt att inte hela tiden ha brant uppförsbacke och härligt med öppna gräsytor. Undrar vad som döljer sig längre fram…
Ytterligare en bit längre fram avtog gräs och marken blev svart av lavasten.
Vi går nu bland lava och har ibland ganska branta stup vid oss.
Det blev åter mer brant och underlaget blev allt lösare.
Bitvis gick det mycket tungt, med lös lavasten som varje sten sjönk ner djupt likt att trampa runt i djup snö, och gick mycket långsam.
Lavan gör det svårare att gå i normal takt. Vår guide lärde oss att sätta i hälen först för att minska risken att glida bakåt på vår väg upp mot målet.
Vägen att gå på blir bitvis smalare med stup ner. Även om stupen inte alltid är jättebranta är det lava vilket gör att man förmodligen ganska snabbt glider neråt om man skulle ta ett steg åt sidan… Det gäller sig att hålla sig till den något upptrampade stigen.
Vi tog en ny paus och alla hoppades nog att vi var nära målet. Vår guide berättade att vi strax skulle påbörja den sista sträckan man att den nog var den tuffaste. Var försiktiga, sa han, och se till att gå tillsammans.
Underlaget börjar bli lite lurigt och röken känns alltmer.
Efter flera timmar kunde vi se målet. Några meter upp fanns kratern. Röken och lukten av svavel blev påtaglig och vissa i gruppen blev osäkra om de skulle klara av den sista biten.
Det är fortfarande en bit kvar…
Andfådda tog vi oss upp till toppen och en liten smal krater på kanske 2 meter i diameter.
Uppe vid kratern gäller det att skynda sig. När det är för mycket rök kan man inte andas där, och värmen är otroligt het. Men har man kommit så här långt vill man titta över kanten.
Lukten av svavel låg tung och när vinden låg på stack det vasst i näsan. Rök och moln drog in över oss med jämna intervaller. Vi försökte först titta ner i kratern men ryggade tillbaka på grund av extrem värme.
Först känns det som en bastu, men efter några sekunder blir det så hett att man inte kan stå kvar. Och röken är jobbig. Det är svårt att titta ner och inte minst att ta kort, men här är en bild av den aktiva kratern.
Det fanns inte mycket att ta till så vi satte händerna framför ansiktet eller drog upp tröjan för ansiktet så det täckte allt utom ögon. När röken inte var alltför påtaglig kunde vi luta oss fram och se gulrött ljus nere i kratern.
Och så kom det så mycket rök igen att man var tvungen att gå ifrån för att kunna andas.
Men mycket snart blev man tvungen att backa igen på grund av värmen och röken.
Och så skulle man då ha ett kort på oss uppe vid själva kratern. Eftersom det är svårt att andas kan inte för många vara där samtidigt. Vår guide stod en bit nedanför och skulle skynda sig att ta kort på oss innan röken blev allt för tjock och vi inte längre kunde stå kvar. Det var också rejält varmt i ryggen kan vi påpeka. Men en otroligt häftig upplevelse.
Rudolfo tog ett snabbt foto på oss innan vi gick undan. Kombinationen av rök, svavellukt och värmen gjorde att man inte klarar av att stanna så länge vid kratern.
Vi gick ned en liten steg till en plats strax nedanför.
Det gäller att gå försiktigt nedför kratern.
De stora lava stenarna gjorde att det såg ut som något månlandskap. En del av stenarna hade gula ränder från svavel.
Bara några meter ner är det fortfarande mycket rök men betydligt svalare och lättare att andas.
Vägen ner gick mycket enklare och snabbare. Den lösa lavastenen i de branta backarna gick inte att gå på vanligt sätt.
Nedför var det betydligt svårare men gick å andra sidan snabbare. Det var lätt att glida bland svavelstenarna och man fick nästan en känsla av att åka snowboard.
Det fanns lite olika teknik och först prövade vi att åka likt skidor på hälarna ner men bytte så småningom till att gå på hälarna samtidigt som vi “åkte utför”.
När vi kom ner på fastare mark satte vi oss och tömde skorna på sten och grus som letat sig ned.
Väl nere från den mest branta delen var man rejält smutsig. Även om man tömde skorna från grus och lava blev man inte av med allt och det var inte utan att man såg fram emot att kunna tvätta av sig någon timma senare.
Rudolfo ville hålla uppe tempot medan många av oss ville hinna njuta lite av miljöer och utsikt. Lasse skojade med honom genom att härma hans rop “barco! barco!” Han skrattade gott med oss.
Att ha nått toppen och sett kratern hade stärkt en något och det var lättare att njuta av de vackra vyerna på vägen neråt.
Vi gick mer eller mindre direkt tillbaka men höll ett tempo som passade oss och stannade tilll ibland och kollade utsikten och kanske knäppa nått foto.
Samma utsiktsplats som tidigare idag, men med ett annat ljus. Även på nedvägen var det skönt att ta pauser då och då och dricka lite vatten.
Vid Mirador La Laguna stannade vi till för utsikten över vulkansjön Laguna de Calderas. Rök steg upp från sjön som hålls varm underifrån.
Smutsig och trött, men nöjd med upplevelsen. Vattnet vi hade med oss hade gått åt, och vi var glada vi haft två chokladbitar som gav oss lite extra energi. Någon frukost hade vi ju inte hunnit med innan denna trekk.
Vid platsen vi utgått från köpte vi dryck och passade på att använda toaletterna och tvätta av oss den värsta smutsen i ansiktet och händerna.
På en ganska skrämmande affisch informerade myndigheterna folk om hur man skall agera vid vulkanutbrott. På den ritade bilden springer skrikande folk från en vulkan som spyr ut lava, sten och rök.
Väl nere ser vi en plansch som förklarar hur man ska gå tillväga före, under och efter ett eventuellt vulkanutbrott.
Med vår guide i täten återvände vi nu till bussen, tog plats och rullade nedför. Guiden tackade för sig och hoppade av. Bussen tog en annan väg tillbaka via Guatemala city.
Efter några tuffa timmar är vi åter i Antigua stad.
När vi kom tillbaka till Antigua strax efter ett på eftermiddagen var vi ordentligt hungriga. Men först gick vi in på hotellet och i bagagerummet klädde vi om från våra svettiga och smutsiga kläder till torra och, förhållandevis rena.
Restaurang Monolocos nedervåning.
Monoloco ligger bredvid vårt hotell La Sin Ventura. Vi gick upp till övervåningen och beställde in mat och dryck. Anki valde en nacho tallrik och Lasse en quesedillas.
En riktigt stor och god nacho-sallad med en kall Coca-Cola satt riktigt gott.
Portionerna var rikligt tilltagna och vi blev mycket mätta.
Monoloco restaurant.
Vi hade några timmar kvar innan vi skulle lämna staden och passade på att ta en stund på The Funkey Monkey internetcafe. Priset var mycket bra, 8 Quetzal för en timma, och uppkopplingen var snabb och stabil. Vi uppdaterade några dagar på LimeWave och kollade lite mail.
The funky monkey net.
Strax innan fyra återvände vi till hotellet och betalade för vår vistelse innan vi plockade ut vårt bagage.
Dags att lämna Hotel La Sin Ventura och Antigua.
Busschauffören dök upp och hjälpte oss ner med väskorna. Han hoppade upp på taket till den lilla bussen varpå vi langade upp våra stora ryggsäckar. En viss oro dök upp när vi tänkte på hur vi bundit fast våra trekkingskor, vi frågade chauffören så dessa inte skulle ramla av, men helt säkra var vi inte.
I punktlig tid kommer den shuttlebus vi ska åka med till Panajachel och hämtar upp oss utanför vårt hotell.
Det blev bara ett stopp ytterligare då vi hämtade upp ett ungt amerikanskt par. Killen hade släktingar i El Salvador och hade varit i Guatemala tidigare och vi utbytte lite erfarenheter.
Vi lämnade staden och rullade snart igenom ett Chimaltenango som var tungt trafikerat och sprudlade av liv.
Det är ganska mycket trafik när vi lämnar Antigua och kör ut på de större vägarna.
Snart kom vi ut på vägen som var densamma vi åkt till Chichicastenango dagen innan. Under resans väg bläddrade vi i vår guidebok, dels efter hotell för kvällen då vi inget bokat och dels kollade vi på alternativ runt Lago de Atitlán för morgondagen som faktiskt är nyårsafton.
Vi lutade åt ett boendealternativ i centrum av Pajanache och lite lustigt nog hör vi snart även det andra paret överväga detta alternativ.
När vi nådde vägdelningen vid Los Encuentros tog vi vägen sydväst.
Det började skymma samtidigt som vägarna blev smalare och klättrade sakta nedför sluttningar.
Då och då lös det upp ljus när vi körde förbi byar eller genom små samhällen. Men så till sist rullade bussen in i Pajanachel och chauffören svängde ut på huvudgatan. Utanför en turistbyrå stannade han till och en kvinna presenterade sig och gav vägvisning till olika hotellalternativ.
Vi satsade på Hotellet Hospedaje Tzutujil som vi läst om i boken. Eftersom det redan var mörkt och vi skulle fortsätta vidare nästa dag tyckte vi ett lite enklare ställe kunde passa inatt. Chauffören stannade bilen och plockade av allt bagage. Vi gick in längst en smal passage till hotellet och blev visade ett enkelt rum på första våningen. När vi frågade om rum på översta våningen så blev vi erbjudna ett rum där med tre bäddar. Fler än vi behövde men priset var överkomligt och standarden enkel men ok.
Vi ställde av vår packning och lämnade sedan ganska snart vårt rum och gav oss ut i den becksvarta natten.
Huvudgatan i Pajanachal.
Staden är liten men populär bland turister, framför allt som en utgångspunkt för resor i och kring Lago de Atitlán. På kvällarna samlas folk längs huvudgatan Calle Santander där de flesta restauranger och barer ligger. Här finns också mängder med souvenirbutiker och reseagenter. De små trehjuliga taxifordonen rullade frekvent och röken steg från de små gatuköken utmed gatan.
Vi gick upp och ned längs gatan och kollade på folk och spanade in olika restauranger.
Valet av restaurang föll så småningom på Orale Steak house. Hela stället är målat i en varm gul färg och upplyst med många små lampor och varje bord hade levande ljus.
Restaurangens specialitet är grillat.
Som en liten aptitretare serverades lite speciella nachos som var lite tjockare i strimlor med en kryddig sås över. Kvällens val av dryck föll på varsin öl från Guatemala, Gallo.
Restaurangens specialitet är grillat.
Restaurangens specialitet var grillspett och vi valde ett kyckling och Lomito (ryggfilé) som var helt utsökta.
Till grillspetten fick vi tortillas bröd och olika såser. När vi ätit upp satt vi kvar en stund och såg på folk som passerade utanför.
Orale Steak house.
Mätta och nöjda lämnade vi restaurangen och gick tillbaka till kvällens hotell. Efter dags strapatser var det inga problem att somna.
Trötta efter en lång dag återvänder vi till vårt rum på hotell Hospedaje Tzutujil.
