Väckarklockan ringde obarmhärtigt vid sju. Lasse tog på sig och gick direkt bort till buss stationen ett stenkast från hotellet. Precis som informationen vi hade skulle det gå en buss till Chiquila tio i åtta. Lasse köpte två biljetter med bussbolaget Oriente.
Det märktes vi var i partymekkat Cancun. Utanför hotellentrén stod ett gäng nattsuddare med öl kvar i glasen och tycktes diskutera lösningar av världens alla problem. Lasse återvände in och väckte Anki som lyxigt nog sovit vidare under Lasses ärende.
Vårt enkla men fullt funktionella boende.
Vi packade snabbt ihop våra saker och checkade ut och gav oss iväg. Buss stationen är stor och påkostad och påminner i vissa avseenden om en flygplats. Bussen vi skulle åka med stod redan inne och vi kunde lasta på våra väskor. En halv minut före utsatt tid rullade bussen ut ur stationen.
Busschaufförens ansikte speglar sig i backspegeln.
Som många bussar av andra klass var det många stopp för på- och avstigning. Det är fascinerande hur bussen ibland stannar för att ta upp en passagerare och sedan tjugo meter senare åter igen stannar för att ta upp nästa. Smidigt, men tidskrävande.
Vi kopplade av och bussen rullade så småningom ut ur Cancun och ut på väg Mex 180 västerut.
Efter knappt två timmars färd stannade bussen vid vägkanten och busschauffören gick av. Successivt började den ena efter den andra passageraren också gå av, och några tog med sig bagaget. Vi förstod först inte vad det handlade om utan fortsatte läsa och koppla av, man har ju varit med om busschaufförers spontana pauser förr. Men efter ett tag gick även vi av bussen för att kolla.
Bussen hade lagt av och chauffören mekade i motorn som sitter längst bak i bussen.
Tydligen var det problem med motorn och det läckte bensin. Chauffören hade krupit in i motorutrymmet och grejade, men han lyckades inte lösa problemet och vi var strandsatta.
Det var mest lokalbefolkning på bussen men fyra av våra medresenärer visade sig komma från Quebec och Montreal i Kanada.
Solen sken och vi stod vid sidan om vägen och kunde inte göra så mycket. Alltefter att tiden gick började vi diskutera med kanadensarna om vi kunde deala till oss någon gemensam transport så som t.ex. taxi då det alltmer framstod som vi skulle sitta fast här i många timmar.
Efter en halvtimma dök en buss upp från andra håller och efter lite diskussion busschaufförerna emellan och att den andra chauffören också fått kolla in motorn fick passagerarna på den andra bussen gå av. Lite förvånade, men samtidigt lättade, fick vi reda på att vi skulle få ta denna buss i stället. De som gått av bussen skulle sakta få tuffa fram med vår buss då de hade betydligt kortare ressträcka kvar.
En vanlig företeelse i bussarna är att det kommer på försäljare av alla dess slag. Här en man som säljer frukt.
Alla tog plats och bussresan kunde äntligen fortsätta. Tre personer kom på bussen för att sälja förfriskningar. En ung pojke sålde dryck och Lasse köpte en cola. En kvinna sålde en typ av tacos och en medelålders man sålde fruktsallad upplagda i platsmuggar.
Snart svängde vi in på en väg norrut som ledde oss mot Holbox. Vägen blev all mer smal och ojämn. Vi rullade förbi en portal märkt Kantunilkin som är ett samhälle längs vägen.
Strax efter klockan tolv bromsade chauffören in vid en rondell strax intill hamnen i Chiquila.
Vi tog vårt bagage och gick ned mot hamnen. Det visade sig att den ordinarie färjan, som brukar invänta den lokala buss vi åkt, hade gått då vår buss blivit försenad. Nästa båt skulle gå först klockan två. Men det fanns flera småbåtar med chaufförer som gärna tog extra körningar. Det skulle kosta oss lika mycket som färjan, dvs 40 pesos per person.
Kanadensarna försökte förhandla men vi förstod ganska snart att detta var det priset som gällde. Vi langade på vårt bagage och tog plats på båten.
Vädret var perfekt med knappt ett moln på himmeln. Båtfärden över gick snabbt och smidigt även om de som satt längre bak fick lite mer vattenstänk än vad de kanske önskat sig, men alla tog det hela med ett leende.
När vi kom i land blev på Isla Holbox blev vi snart tillfrågade om vi ville ha taxi, i form av en eldriven golfbil. Priset var ok och det kändes skönt att slippa bära runt våra prylar. På ett Internetcafé i Meridá hade vi sökt på boende inför vår resa hit, och hittat ett ställe vid namn Mawimbi. Det såg på webbsidan ut att påminna lite om Tierra del Sol som vi bott på i Tulum för några veckor sedan.
På golfbilen åkte vi genom den lilla staden på gator av sand och lera. Snart kom vi fram till hotellet. De hade flera lediga rum och vi kollade på tre olika rumsalternativ, ett på andra våningen och två med havsutsikt. Den italienska tjejen från Florens som visade oss runt prutade själv ner ena rummet och vi slog till. Det var ett mysigt rum, med en liten veranda och utsikt över havet.
Vi ställde ner våra väskor och klädde om för det härliga varma vädret. Då vi inte haft mycket till frukost lockade en lunch. Vi rådfrågade den andra innehaverskan från Carpi i Italien och blev tipsade om Restaurante Edelyn som ligger inne vid torget.
Det tog bara fem minuter att promenera till restaurangen. Vi satte oss vid ett av borden på den charmiga träverandan. Fiskrätter och Pizza verkade vara lite av en specialitet men vi var mer ute efter en lättlunch och beställde in Taco och Quesedillas.
Portionerna såg små ut, men var mycket goda och mättade precis lagom för lunchen. Solen var het och vi njöt av tillvaron på den enkla men charmiga restaurangen.
På andra sidan av den dammiga sandiga gatan ligger stadens torg som är ganska förfallet och väldigt, väldigt lugnt.
Vi lyfte på oss och gick tillbaka mot vårt boende och stranden.
Gatorna var ganska öde. Då och då blev vi omkörda av en golfbil.
Inne i några av de små husen vi passerade fanns det små butiker. Här säljs det diverse prylar så som smycken, textilier och lite annat smått och gott.
På höger sida om vägen passerade vi ett blått hus med texten La Libélula – Biblio Te & Cinema club målat i vitt. Vi hörde röster och skratt inifrån och kunde av texten på huset förstå att det fanns både böcker att läsa och filmer att se innanför dessa väggar.
Framme vid vårt boende var det stranden och horisontalläge på solstolarna som gällde. De badlakan vi fick på hotellet var försedda med en inbyggd kudde vilket gjorde det extra bekvämt. Så bekvämt att Lasse till och med slumrade till en stund i eftermiddag solen.
Värmen vi känt på restaurangen var inte lika påtaglig och vinden från havet gjorde luften betydligt svalare. Vid fyra kom lite moln in över stranden och vi tog på oss t-shirts och tog en promenad.
Utmed strandkanten kunde vi ana orkanen Wilmas framfart några månader tidigare. En del Cabanas såg rejält tilltufsade ut och vi passerade bryggor som sett bättre dagar. Detta är faktiskt det första tydliga förstörelse vi sett från orkanen som härjat tidigare i höst.
Stranden i övrigt såg ut som den återhämtat sig och vårt hotell och grannhotellet var i gott skick.
Lasse gick bort till en livsmedelsbutik i centrum och köpte några öl och vatten. När han kom tillbaka satte vi oss på verandan och skrev lite dagbok och såg solen gå ner.
Italienskan som sköter Mawimbi har två små hundar och hon blåste upp små luftballonger som hundarna glatt lekte med på stranden. De hoppade högt, nickade ballongerna och puttade runt dem tills de gick sönder. Pelikanerna flög i formationer längs stranden och solen blev allt rödare när den närmade sig horisonten.
När mörkret föll anföll myggen vår veranda och efter en stund fick vi flytta in. Vi fortsatte skriva dagbok och tog det lugnt någon timma eller två.
Vid halv åtta gjorde vi oss i ordning för middag. Det var nu mörkt ute men bra upplyst på vägen och inga problem med att gå in till centrum. Myggen hade lugnat sig också vilket var skönt då vi upplevt dem lite väl ettriga tidigare.
Det finns förhållandevis få restauranger på Isla Holbox, enligt någon uppgift endast fyra stycken, men det beror säkert på om man räknar in det lilla caféet och något hotells servering eller inte.
Genom att följa vägen rakt fram och passera torget i centrum kom vi fram till Viva Zapata.
Vi gick uppför trappan till övervåningen med restaurangens serveringen. Huset är en träbyggnad med högt tak klätt av torkade palmblad. Längs ena trappan fanns ett ledigt bord i ett hörn och vi slog oss ned.
Vi beställde in favoritdrinken margarita och guacamole med nachos. Guacamolen var mycket len i smaken och utomordentligt god. Anki tog en pastarätt med hänsyn till att hon fortfarande inte var helt bra och hade problem att tugga och svälja mat. Lasse beställde en Fajitas de pollo.
Restaurangen verkade populär och de flesta borden på det lilla stället var nu upptagna. Maträtterna var goda och väl tilltagna. Vi fick tyvärr båda ge oss långt innan tallrikarna var tomma. Mätta och belåtna betalade vi och lämnade stället.
På vägen hem tog vi en mindre runda i det minimala centrumet. Vid det lilla caféet satt några tjejer men för övrigt var nattlivet obefintligt.
Vi återvände snart till vårt rum på Mawimbi.
Det är nästan ännu mysigare här på kvällen när det på sina ställen längs väggarna och buskagen är upplyst med charmig dov belysning.
Omgivningen var lugn och förutom något enstaka hundskall hörde man bara havets vågor och vindens läte i palmbladen.
Vi läste en kort stund på verandan innan vi bestämde oss för att lägga oss och hellre vakna tidigare imorgon för att njuta av en härlig dag i solen.
