Till London

August 17, 2004

Första dagen vandrar vi omkring i stan och avslutar med musikalen/operan Jerry Springer - the opera.

När vi gick upp och såg ut genom fönstret hemma var det grått och regnigt, vilket gjorde att det kändes riktigt skönt att köra mot Säves flygplats för att flyga till London.
Ryan har lite annorlunda upplägg än traditionellt flyg eftersom man köar och sedan tar plats som på en buss. Detta innebär att det blir mer tryck än vanligt när man skall gå genom gaten. Tyvärr har det inte tydliga anvisningar på hur köandet går till vilket skapar lite kaos i köandet. Men för de som undrar kan vi berätta helt kort vad som gäller i Göteborg, först går alla med barn på och därefter de första 65 personerna som checkat in.

Flyget fungerar bra och att man inte blir serverad något spelar inte så stor roll på en så kort flight.
På planet erbjuder Ryan att man kan köpa tågbiljetter för Stanstedexpress in till centrum. Vi köpte dessa för att slippa köa när man landat! Biljetterna kostade vid detta tillfälle 63 euro för två personer (t/r stansted) vilket skulle vara något mindre än vad de vanligtvis kostar.

Vi landade i utsatt tid på Stansted och gick igenom passkontrollen. Efter att ha hämtat våra väskor på bagagebandet gick vi ner under ankomsthallen till tågstationen och kunde direkt gå på ett tåg. Vid Tottenham hale gick vi av och köpte varsitt endagspass för Londons tunnelbana och gick på Victoria line till Finsbury Park där vi bytte till Picadilly line till Russel Square där vi steg av.

Det fanns ingen vettig karta för hotellet, men vi hade en vägbeskrivning som ledde oss rätt. Vi checkade in på Bloomsbury Park. Rummet var litet men helt ok. Det blev bara en kort stund på rummet för lite ombyte eftersom vi var ivriga att komma ut på stan.
Någon kvarter från hotellet på höger sida ligger en trevlig liten smal gata med pubar och restauranger och där satte oss vi på uteserveringen till The Queens Larder, i vars lokaler har varit en pub sedan 1710. Det är en typisk
mysig engelsk pub. Vi beställde in varsin öl men var lite sugna på mat också och Anki beställde in Cajun Chicken medan Lasse tog typiskt engelsk fish and chips.

Nu var det dags att ta sig in mot mer centrala delarna. Vi tog tunnelbanan från Russel Square vilket innebar Picadilly Line och gick av vid Picadilly Circus. När vi kom upp på markplan gick vi direkt till en Virgin butik i ena hörnet. Sångerskan Dido hade tre konserter i London och vi kollade upp biljetter till kvällens föreställning som tyvärr var slutsålt.

Vi tänkte kolla andra möjligheter till biljettinköp och gick bort förbi Leicester Square och svängde norrut på Charing Cross Road och in i Soho. Förbi Palace Theater, som för närvarande visar Lady in white av musikalkungen Andrew Lloyd Webber, på andra sidan gatan hittar man Ticketron som ofta har biljetter även till utsålda konserter. En slags “officiell svarta börs handel”. Didos
konsert denna kväll var även slutsålt här men det verkade finnas gott om biljetter till torsdagen, och till och med till billigare pris än den officiella försäljningen. Vi
bestämde oss dock för att skjuta på beslutet om torsdagskvällen tills vidare.

All Bar One ligger i ena hörnan av Leicester Square och här satte vi oss på uteserveringen. Vid vårt förra besök i London besökte vi dennna bar tillsammans med våra London-vänner Sarah och Andy. All Bar One är en modernare
engelsk pub med snygg och stilren inredning.

Här tog vi varsin öl, kollade in allt folk som gick förbi och pratade om vad vi skulle göra denna kväll. Det saknas inte alternativ, det handlar mer om att bestämma sig vad man helt vill hitta på.

Efter ölen gick vi till andra sidan torget och till en biljettagent som ligger utmed gatan. Det finns flera och vi valde att gå in på Atlantic Tickets och kolla utbudet för kvällens musikaler. Det visade sig finnas ett bra utbud till en bra priser och tjejen som jobbade i där var mycket trevlig och gav oss bra service. Efter viss beslutsvånda mellan flera goda alternativ bestämde vi oss för att köpa biljetter till “Jerry Springer – the opera”. Detta är en musikal/opera av den ovanligare sorten, till viss mån svår att beskriva.

Föreställningen skulle börja 19.45 och vi behövde vara på plats cirka en kvart innan den drog igång. Eftersom väder och temperatur verkade lite osäkert tog vi tunnelbanan tillbaka till hotellet för att hämta jackor och paraply om det skulle behövas under kvällen. Inget av det skulle dock komma att behöva användas visade det sig senare.

När vi kom tillbaka till Leicester Square hade klockan gått fort och vi blev tvungna att ta någon snabbmat om
vi skulle få något i oss innan showen.
Det blev en wopper på Burger King innan vi satte av mot Cambridge Theater där Jerry Springer just nu spelas. Cambridge Theater är en mysig, ganska liten teaterlokal. Showen körde igång strax efter utsatt tid och visade den sig vara en mycket proffsig arrangerad musikaliskt och manusmässigt så att det blev smått absurt, och rätt kul. När man på seriös skriven opera musik med körstämmor och arrangemang hade texter som stack ut så till den milda grad. Några av favoriterna var “Chick with dick got heart”, “Talk to the

hand” och “What the fucks going on”. Inte så vårdad engelska men mycket kul.
Första delen handlade mycket om Jerry som programledare med tillhörande skandalbetonde ämnen och gäster, liksom den tv-show vi sett även i sverige och som inspirerat till hela föreställningen.

Andra akten är med utveckling av konsekvensen av Jerrys show och är betydligt djupare. Det handlar om ont och gott, rätt och fel, gud och djävulen och har lite
mer budskap och därmed kanske inte lika rolig, men väl så proffsigt.
Skådisen som spelar Jerry Springer, David Soul, gör ett mycket bra jobb och alla i ensemblen sjunger fantastiskt.

Innan vi åkte hem gick vi från denna plats som kallas Sveven Dials och ner igenom Leicester Square till Picadilly Circus. Det var en filmpremiere i stan för en film som heter Dodgeball: A True Underdog Story med Ben Stiller och vi inväntade skådisarna utanför en klubb där de skulle ha efterfest, men det var högst osäkert om de skulle komma eller när så vi gick vidare. De engelska Paparazzi-fotograferna var för övrigt inte så intresserade av att berätta vad det handlade om, det fick vi veta från andra som stod utanför och hoppades få se någon celebritet. Vi gick vidare och kollade lite av utelivet och människor i farten. Men vi var mycket trötta på denna resdag och tog snart tunnelbanan tillbaka till hotellet för att få sova lite.